Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Äppelkriget

Steve Jobs


Texten är skriven av Thomas Wiborgh. Eftersom den skevs och först publicerades 2007 är kommentarerna om Apples ställning som spelföretag något föråldrade. Dessa kommentarer är dock omöjliga att helt lyfta ur sitt sammanhang, varför texten publiceras i sin ursprungliga form. Se den som ett tidsdokument och en hyllning till en av vår tids stora teknikpionjärer.


Den 5 oktober 2011 gick en av teknikhistoriens största visionärer ur tiden. Steve Jobs förändrade vår tillvaro för alltid. Idag representerar hans livsverk Apple återigen en innovativ spelplattform, men redan för 35 år sedan stod företaget i spelvärldens centrum. Det här är historien om hur det gick till.


Säg Apple och de flesta associerar till snygga datorer, till iPod eller rentav ett gammalt skivbolag. Men ingen tänker i första hand på spel.


Det har inte alltid varit så här. En gång i tiden var Apple marknadsledande på hemdatormarknaden, och därmed också på spelmarknaden. Klassiska textbaserade äventyr föddes och dagens amerikanska spelhus utbildade sig inför framtida storverk. Vid ett tillfälle hade Bungie planer på att göra världens bästa actionspel till Macintosh.


Mycket har hänt under de 30 år som gått sedan Steve Jobs och Stephen Wozniak startade ett litet företag i ett litet garage. Det är en historia som har allt - missförstådda genier, flygkrascher, dålig hygien, kärlek och svek.


Det är en historia som liksom många andra historier börjar och slutar i Silicon Valley. Regionen blomstrade under slutet av 60-talet sedan USA kastat sig in i en rymdkapplöpning med Sovjetunionen. Statliga pengar östes in i teknikindustrin, som tack vare Nobelpristagaren William Shockleys företag hade sitt centrum strax söder om San Francisco. Unga lovande tekniker från hela världen vallfärdade till den oansenliga dalgången i Kalifornien. Små företag startades och lades ned varje dag, företrädelsevis i vanliga garage. Ett av företagen var Hewlett-Packard.


Det var tekniker hos HP som introducerade 14-årige Steven Paul Jobs för avancerad elektronik. Varje dag efter skolan gick han till sina nyblivna förebilder för att studera transistorer och spolar. Året därpå anmälde sig Jobs till en elektronikkurs på Homestead High School och blev snabbt kompis med en likasinnad ung man vid namn Bill Fernandez, vars närmaste vän var fem år äldre och hette Stephen Wozniak, men av alla kallades för Woz.


Fernandez och Woz hade lärt känna varandra när de tillsammans byggt en dator med hjälp av diverse överblivet skrot. De kallade uppfinningen för ”cream soda computer”, efter namnet på all den läsk de hällde i sig under arbetet. Tonåringarna lyckades så bra att de blev omskrivna i lokaltidningen San José Mercury News.


STEVE OCH STEVE
Steve Jobs träffade Woz under sommaren 1969, men deras vänskap växte fram först ett par år senare. 1972 fick de sommarjobb hos Hewlett-Packard och senare samma år tog Steve Jobs studenten. Han ansökte till Reed College i Portland, Oregon och blev antagen. Jobs adoptivföräldrar hade sparat pengar hela sina yrkesverksamma liv för att ha råd med en fin utbildning till sin son, men bekymrades ändå över hans val. Reed låg långt från Kalifornien och utbildningen tillhörde de dyraste i landet. Steve Jobs var fast besluten ­om att flytta till Oregon och kunde inte acceptera någonting annat. Han fick som han ville.


Efter en termin hoppade Jobs av utbildningen. Hans intresse för engelsk litteratur och fysik hade för länge sedan pulvriserats till förmån för österländsk mysticism.


- Efter sex månader såg jag fortfarande inte poängen med utbildningen, har Steve Jobs i efterhand berättat. Jag hade inte en aning om vad jag ville göra med mitt liv eller hur college skulle kunna hjälpa mig att ta reda på det. Och här spenderade jag pengarna mina föräldrar hade sparat under hela sina liv.


- Jag var rädd, men beslutade mig ändå för att hoppa av och lita på att allt skull lösa sig. Med facit i hand var det ett av de bästa besluten jag någonsin fattat. Genom att sluta kunde jag ägna mig åt de kurser som intresserade mig istället för dem jag ”borde gå”.


En av de kurser som Jobs fortsatte att besöka var kalligrafi.


- Om jag slutat gå dit hade Mac aldrig haft olika typsnitt eller bokstäver med proportionella mellanrum, insåg han långt senare.


Hösten 1974 återvände Steve Jobs till Kalifornien. Under hans studietid hade hans vän Woz blivit en framstående figur inom den primitiva hackingscen som ägnade sig åt att knäcka telefonväxlar för att kunna ringa gratis långdistanssamtal. Maskinerna som användes för att lura telekomföretagens växlar kallades för blue boxes. De fungerade utmärkt, och allra bäst var Woz egentillverkade låda, som baserades på en visselpipa som följt med ett paket Cap’n Crunch-frukostflingor. Tonen som visselpipan gav ifrån sig var av exakt samma frekvens som dåtidens telefonväxlar använde sig av. Enligt legenden lyckades Woz vid ett tillfälle ringa Vatikanen och väcka Påven genom att imitera den framstående amerikanske diplomaten Henry Kissinger.


Woz framgångar fascinerade den nu 19-årige Steve. Han övertygade sin nyfunne vän om att de skulle sälja boxarna för uppåt 300 dollar styck. Under ett par månader tjänade de i sammanhanget stora pengar, men blev tvungna att sluta då den olagliga verksamheten började uppmärksammas i media.


PILGRIMSRESAN
Steve Jobs omtalades som en duktig tekniker, och sökte sitt första heltidsjobb på spelföretaget Atari.


- En dag kom min sekreterare till mig och viskade att vi hade en arbetssökande vid ytterdörren, berättar spelpionjären Al Alcorn.


Enligt sekreteraren såg den unge mannen ut som en dagdrivare. Hon frågade om hon skulle ringa polisen eller försöka prata med honom.


- Jag pratar med honom, sa Alcorn, som snabbt såg 19-åringens inneboende potential.


- Vi behövde en tekniker, så jag anställde honom. Dagen därpå kom flera medarbetare till mig och frågade vad de hade gjort för att förtjäna sin nya kollega. De sa att han var smutsig, ohövlig och inkompetent.


­Steve Jobs såg ut som ”en ung Ho Chi Minh”, Nordvietnams ledare, enligt Atari-teknikerna. Al Alcorn har berättat att han en dag kom till jobbet med en kanna tranbärsjuice. Han förklarade för sina chefer att han fastade och instruerade dem att lägga honom under ett skrivbord om han skulle svimma.


- Ring inte polisen, bönade han. Jag är lite svag just nu, men kommer snart att må bättre.


Steve Jobs gjorde sig inte populär på Atari. Han kallade sina kollegor för idioter, vägrade tvätta sig och tvingades under en period att jobba nattetid för att inte vara till besvär för företaget.


Sommaren 1975 hade han fått nog av Silicon Valley och vice versa. Han ville åka till Indien för att söka upp sin guru. Al Alcorn bestämde sig för att dra nytta av situationen.


- Han ville åka till Indien, förklarar Alcorn. Jag hade tekniska problem i Tyskland. Jag gav Steve en kraschkurs i den ädla reparationskonsten och satte honom på ett plan till Tyskland. Det skulle antagligen vara billigare att flyga till Indien därifrån än från Kalifornien.


Al Alcorn hade fel -- det blev avsevärt mycket dyrare att flyga från Tyskland, men Jobs klagade inte. Han åtgärdade tyskarnas problem, skrämde slag på dem med sitt ”fritänkande” och fortsatte sedan sin resa i riktning mot Indien.


- Vi sökte efter en plats där vi kunde nå upplysning, berättar Steve Jobs, men vi lyckades aldrig finna den. Det var då jag för första gången insåg att Thomas Edison troligen hade gjort betydligt mer för mänskligheten än Karl Marx och Neem Kairolie Baba tillsammans.


Efter några månader återvände han till Kalifornien och Atari. Alcorn minns fortfarande deras första möte efter resan.


- Han bar en lång saffransfärgad morgonrock och hade rakat huvud. Gav mig en Baba Ram Das-bok. Jag fick senare reda på att han hade smittats av något slags hepatit och var tvungen att lämna Indien innan han dog.


Om Steve Jobs verkligen var dödssjuk eller bara sa det till sina kollegor för att inte behöva erkänna det nederlag som hemkomsten innebar får vi nog aldrig veta. Klart är i alla fall att han saknade datorerna. Det var ju den moderna tekniken som från början gav honom möjlighet att resa till Indien. Från den dagen tillbringade han sin tid i både zentempel och i Ataris teknikstinna högkvarter. Han rörde sig obehindrat mellan två vitt skilda världar.


UTBRYTARKUNGEN
Kort efter att Jobs återvänt till Atari skulle företaget skriva spelhistoria. Vem som kom på konceptet till Breakout råder det delade meningar om. Företagets grundare Nolan Bushnell hävdade länge att spelet var hans idé. När Steve Jobs flera år senare tog åt sig äran ryckte Bushnell bara på axlarna och sa att han inte längre mindes hur det gick till.


Vem som än kom på tanken att invertera Pong och låta den lilla bollen rensa en stor spelplan full av brickor, så var spelet en given succé. Atari var oroliga att de avancerade arkadmaskinerna skulle vara dyra att tillverka och reparera, så de utlyste en tävling bland företagets tekniker. För varje chip som rationaliserades bort sparade Atari omkring 100 000 dollar och betalade ut en lönebonus till den ansvarige teknikern. Målet var att få ned antalet chip till 75.


Steve Jobs antog utmaningen och presenterade sitt problem för kollegan Stephen Wozniak, som på egen hand hade påbörjat utvecklingen av den dator som slutligen skulle få namnet Apple II. Woz var anställd av Hewlett Packard, och tvingades därför effektivisera Breakout på sin fritid.


- Steves vän, Wozniak, brukade komma in hit på kvällarna, berättar Al Alcorn. Han brukade hänga här när vi tillverkade spelet Tank, och han verkade aldrig tröttna på spelet. Vi brydde oss inte så mycket. Han var en trevlig kille.


- Vad jag inte insåg vid tillfället var att Jobs aldrig designat en maskin i hela sitt liv. Han fick Woz att göra det. Det tog honom typ 72 timmar att bygga om Breakout, och han gjorde det helt utan tekniska hjälpmedel. Till slut hade han fått ned antalet chip till 20 eller 30. Det var otroligt. Tyvärr var konstruktionen så minimerad att ingen annan klarade av att återskapa Woz arbete. Ingen fabrik var avancerad nog. Atari tvingades ge uppdraget till en annan tekniker, som fick bygga en mer lättillverkad version. Den versionen hade 100 chip.


Uppgifterna angående Steve Jobs bonus går isär. Bushnell minns att Atari betalade ut 100 dollar för varje avlägsnat chip, och att Jobs därför fick ihop 5 000 dollar. Alcorn däremot, hävdar att belöningen för varje chip efter 50 uppgick till 1 000 dollar. Enligt hans bedömning skulle Jobs ha tjänat 30 000 på Breakout. Det enda som både Bushnell och Alcorn är helt säkra på är att Steve Jobs lurade Woz.


- Jobs tjänade fem tusen, men gav Woz hälften av den bonus han hävdade var 500 dollar, säger Bushnell.


- Jobs använde inte pengarna han lurade av Woz för eget bruk, säger Alcorn. De investerades i företaget som skulle bli Apple. Men det faktum att Wozniaks bästa vän ljög för honom var början till slutet för deras vänskap.


Woz fick reda på sveket ombord på ett flygplan åtskilliga år senare. Han läste en biografi över Jobs liv och blev sittande med tom blick när han kom till uppgifterna om bonusen. När han frågade Bushnell om siffrorna fick han reda på exakt hur grundlurad han hade blivit.


- Jag visste att Jobs tyckte det var okej att köpa något för 60 dollar och sälja det för 6000 dollar om man kunde göra det, berättar Wozniak. Jag trodde bara inte att han skulle lura sin bäste vän.


FRÅN ATARI TILL APPLE
Breakout hittade till Japan via Namco, som hade blivit Ataris japanska distributör. 1976 skeppades maskinerna till det lilla öriket och Namcos dåvarande VD Masaya Nakamura var entusiastisk.


- Breakout var ett fantastiskt spel, säger Nakamura. Namco nådde snabbt stora framgångar med spelet, men märkte hur intäkterna sinade på tok för snabbt. När vi undersökte saken insåg vi att den japanska marknaden hade översvämmats av kopior.


Det visade sig att en Yakusa-klan låg bakom kopiorna. Nakamura drogs in i en härva av hot och utpressning. Atari ville inte lyssna när deras japanska kollegor uttryckte sin frustration över situationen, så Namco beslutade sig för att själva tillverka olicensierade kopior i ett försök att konkurrera ut den organiserade brottsligheten. Bushnell blev rasande när han fick reda på vad som hade hänt. Breakout-tvisten drog ut över flera år, och gjordes upp i domstol under slutet av 70-talet. Atari vann.


Parallellt med Breakouts succé i öst exploderade hemdatormarknaden i västvärlden. Den första april 1976 övertalade 21-årige Steve Jobs sin vän Stephen Wozniak, 26, att lämna sitt dåvarande jobb för att lägga grunden till Apple Computer. För att täcka utgifterna sålde Jobs sin Volkswagen-buss och Woz sin älskade kalkylator. Resten av pengarna kom från den Atari-bonus som Jobs lurat av sin nyblivna kollega.


Apples första dator hette kort och gott Apple I och såldes för 666,66 dollar. Priset var ett internskämt som syftade på en av Wozniaks tidiga uppfinningar, en telefonsvarare som berättade slumpmässigt utvalda roliga historier för dem som ringde. Numret till maskinen, som kallades Dial-A-Joke, slutade med 6666.


Den primitiva persondatorn Apple I introducerade teknik som företagets hårdvara skulle komma att byggas på under 20 år framöver. Men den var ingen kommersiell framgång. Knappt 200 exemplar byggdes och såldes.


SPELDATORN
Om Apple I var Wozniaks generalrepetition så var det först med uppföljaren som han skulle skriva historia. Den 16 april 1977 introducerades Apple II inför hänförda besökare på en lokal datorutställning. Till skillnad från andra samtida maskiner var den här maskinen snygg, för att inte säga vacker. Åtminstone bedömdes det grå skalet och den regnbågsmönstrade logotypen så vid tillfället. Alla tidigare datormodeller hade sett ut som hobbyprojekt -- öppna, komplicerade byggsatser av kretskort och lim.


Apple II blev en av de första framgångsrika persondatorerna. Wozniak hade konstruerat en maskin som kunde visa grafik. I färg.


- Jag slängde in högupplöst grafik, berättar han. Det krävdes bara två chip. Jag visste inte ens om någon skulle använda det.


Strax därefter var det dags för ljud. Enkla klick från en intern högtalare blev till melodier och det var återigen ett spel som drev utvecklingen. Först när Wozniak kodade en ny version av Breakout fanns det en anledning att ackompanjera bilderna på skärmen. Kalkylprogrammet VisiCalc krävde inga stämningsljud.


Som en av de första populära hemdatorerna konverterades Apple II snabbt till en spelmaskin av människor som var trötta på att jobba. De visade sig vara ganska många.


De tidiga spelen var textbaserade äventyr i Scott Adams-serien, följda av Sierra-spel med enkel monokrom grafik. Flera klassiker som Zork, Flight Simulator och Ultima släpptes under loppet av några år på gränsen mellan 70- och 80-tal.


Snöbollen var i rullning, och under årens lopp skulle Apple II visa sig bli en av de mest långlivade och älskade datorerna som någonsin tillverkats. Den sista maskinen skeppades ut från fabriken den 15 oktober 1993. Det skulle släppas enstaka spel till formatet en bit in på 2000-talet. Under årens lopp introducerades en mängd innovationer för Apple II, som också blev grunden för den moderna Macintosh-datorn.


Apple blev kända som innovatörer, men aldrig som spelpionjärer. I början av 80-talet blev IBM och Microsoft alltmer framgångsrika, och den öppna pc-plattformen lockade många spelhus.


1980 var Steve Jobs och Stephen Wozniak kungar. Apple börsnoterades och företaget som de startat i Woz sovrum gjorde dem till mångmiljonärer. Jobs var som 25-åring yngst på den prestigefyllda Fortune 500-listan.


Året därpå började saker gå snett. I februari kraschade Wozniak sitt privatplan och drabbades av minnesförlust. Alla hans långtidsminnen raderades. Genom att lyssna på sin flickvän och sina vänner började han pussla ihop sitt liv. Wozniak har också berättat att spelen till Apple II hjälpte honom att återfå sina förlorade minnen. Apples kodgeni återvände inte till företaget efter kraschen. Istället gifte han sig och började studera på University of California i Berkeley, där han kallade sig Rocky ”Raccoon” Clark.


Det är svårt att peka ut en enskild händelse som bidrog till de problem som Apple skulle stöta på härnäst, men flygkraschen framstår som en brytpunkt.


SKILSMÄSSA
Stephen Wozniak kom tillbaka som ett slags konsult under en kort period, men lämnade Apple för gott den 6 februari 1985. Idag håller han föredrag, spelar Segway-polo och leker med laserpekare i Kalifornien. Han äger fortfarande en mängd aktieposter i Apple, och ingen kan ta ifrån honom statusen som halvgud och inspirationskälla för miljoner datornördar runtom i världen. De spelare som uppfinner datorn i Civilization IV får till exempel ta del av hans egenmyntade ordspråk: ”lita aldrig på en dator som du inte kan kasta ut genom fönstret.”


Också Steve Jobs lämnade Apple under 1985, om än motvilligt. Efter interna stridigheter blev han uppsagd. Jobs anklagades bland annat för att vara nyckfull och svår att samarbeta med. Han blev så upprörd att han sålde alla sina Apple-aktier utom en, och startade ett konkurrerande företag vid namn Next Computer.


Åren gick. Apple upplevde toppar och dalar, men utan att någonsin bli en större aktör på spelmarknaden. Macintosh hade ett par lojala tredjepartstillverkare i stora spelhus som Blizzard, Id Software och Bungie, men mångfalden lyste med sin frånvaro.


Perioden 1989-1991 brukar beskrivas som Apples guldålder. Företaget lanserade en rad framgångsrika produkter och vinsten ökade stadigt. Sedan släpptes Windows.


Apple blev panikslagna och koncentrerade sig på att försöka stämma Microsoft istället för att utveckla sitt eget operativsystem. Antalet datormodeller ökade, intäkterna minskade och plötsligt stod företaget på ruinens brant. Ännu ett snedsteg skulle innebära slutet för Apple.


NYA REGLER
I mitten av 90-talet tog Apple till två drastiska åtgärder.


De inledde ett samarbete med flera teknikjättar och skapade Power PC-plattformen. Processorerna baserades på Power-arkitektur från IBM, vilket särskilde dem ytterligare från samtida Windows-datorer. Det blev inte lättare att konvertera spel pc-spel till Mac - snarare tvärtom.


Ungefär samtidigt, möjligen som en kompensation för övergången till Power PC, började Apple utveckla sin första spelkonsol. I designdokumenten beskrevs en prisvärd dator som kunde kopplas till vanliga tv-skärmar, men resten av världen såg en spelkonsol.


Projektet fick namnet Pippin, vilket precis som Macintosh är ett slags äpple. Maskinerna skulle inte tillverkas av Apple själva, utan byggas på licens av andra företag. Pippin påminde alltså om 3DO, konsolen som på bara ett par år förvandlat Trip Hawkins från stenrik EA-grundare till utskrattad föredetting. Det enda företag som visade intresse för Pippin var japanska Bandai.


När maskinen hade japansk premiär 1995 var den redan på gränsen till föråldrad. 66 MHz processor, cd-rom-läsare med fyra gångers hastighet och nätverksmöjligheter var inte nog för att motivera ett pris strax under 5 000 kronor.


Det såg inte ljusare ut året därpå när Pippin introducerades i USA. Internet var fortfarande något som högskolor ägnade sig åt, och för dem som ville spela var Saturn eller PlayStation både bättre och billigare val.


Exakt hur många Pippin som såldes är omtvistat, men Bandais VD Makoto Yamashina hävdade under en presskonferens inför premiären att 500 000 maskiner skulle skeppas ut till japanska butiker. Maskinen blev inte särskilt långlivad, så det är tveksamt om den någonsin hann krypa över miljonstrecket.


DET STORA SPELET
Med Windows 95 och DirectX-teknik blev pc en ännu viktigare spelplattform. Ingen behövde längre lära sig DOS-kommandon eller frigöra minne för att spela datorspel.


Mac fortsatte att släpa efter. Formatet försågs alltid med de största pc-titlarna, men alltid långt senare. Id Software, Blizzard och Epic släppte sina största titlar till formatet, men det berodde mest på deras hardcore-bakgrund. Id Software förser till och med operativsystemet Linux med spel, trots att det inte är en särskilt inkomstbringande plattform. Civilization-serien har alltid tillhört de bäst säljande Mac-spelen, The Sims likaså.


Undantaget var Bungie, som sedan 1993 hade skapat first person shooters exklusivt till Mac. Tack vare Pathways Into Darkness och framförallt den hyllade Marathon-serien hade företaget närmast helgonförklarats av många Mac-användare. Efter Marathon kom Myth, ett realtidsstrategispel som fick en enorm scen.


1996 var året då Apple köpte Next Computer för över 400 miljoner dollar. Steve Jobs var återigen tillbaka hos företaget han startat. Han fortsatte där han tvingats sluta mer än tio år tidigare, med att avskeda anställda, lägga ned projekt och starta nya. Jobs hade en vision om hur Apple skulle skötas och den efterlevdes inte.


Två år efter Steve Jobs återkomst var företaget på fötter igen. Popikonen iMac lanserades och ett operativsystem som börjat konstrueras av Next Computer blev grunden för Mac OS X.


1999 skulle spelutbudet, den sista saknade pusselbiten, slutligen falla på plats. Det lojala spelhuset Bungie visade upp en tidig version av Halo under E3 i maj. Med oslagbar AI och avancerad fysik skulle spelet stärka Bungies ställning inom Mac-kretsar och presentera företaget för pc-publiken. Halo skulle släppas till Mac och pc samtidigt, vilket Jobs såg som ett stort erkännande. Han presenterade spelet i sitt keynote speech under Macworld 2000 och talade sig varm om Macintosh som spelmaskin.


Lyckan skulle inte bli långvarig. Den 19 juni 2000 utannonserade Microsoft att de köpt Bungie, som numera var en del av Microsoft Game Studios. Drömmen om det riktigt stora, betydelsefulla Mac-spelet var över.


När Halo väl släpptes till Mac den 12 mars 2003 var det för lite, för sent. Apple hade än en gång fått nöja sig med smulor av den stora spelkakan.


FRAMTIDSHOPP
Dagens spelutbud till Mac skiljer sig inte särskilt mycket från det sena 90-talets. Det är fortfarande Blizzard, Id Software, Epic och Electronic Arts som står för majoriteten av spelen. När den här artikeln skrevs hörde The Sims 2: Nightlife, Quake 4 och förstås World of Warcraft till de bäst säljande titlarna. Det enda aktuella spel som inte riktigt passar in i det smala utbudet är 50-talsslashern Stubbs The Zombie. Förklaringen ligger i att det designats av Alex Seropian, en av grundarna av Bungie och numera VD för Wideload Games. I hans bröstkorg klappar fortfarande ett stort rött äpple.


Är det här slutet? Är Apple dömda till en tillvaro i marginalen där de pliktskyldigt ser till att de allra största titlarna konverteras? Det är inte säkert. Mycket tyder på att den sorgliga bilden långsamt håller på att förändras.


Den 6 juni 2005, tio år efter bytet till Power PC, klev Steve Jobs upp på en scen i San Francisco och förkunnade bytet till Intel-processorer. I det ögonblicket inträffade två saker:


Världen över började hackers skissa på olika lösningar för att driva Windows på en Mac och Max OS X på en pc.


Världen över började också spelutvecklare överväga möjligheten att konvertera sina pc-spel till Mac. I slutet av 2007, när alla Macar som säljs innehåller Intel-kärnor, är muren mellan de två olika formaten tunnare än någonsin. På insidan skiljer det inte längre mycket mellan en pc och en Mac.


Idag är Apple religion för musikälskare med vita sladdar innanför kragen, men för 20 år sedan var statusen som spelikon minst lika fast förankrad. Tekniken förändrar hela tiden förutsättningarna, och därmed världsordningen.


Om någon nämnde ordet musikrevolution för 20 år sedan hade inte en själ tänkt på datortillverkaren, men däremot skivbolaget Apple. Idag är förhållandet det omvända.


Säg spel till mannen på gatan idag och du får associationer som Sony och Nintendo. Ingen nämner Apple. Om det är något historien har lärt oss är det att allt förändras. Om 20 år kan förhållandet vara det omvända.

Taggar: Steve Jobs, apple, App Store, Iphone, Ipod, Ipad, LEVEL, Thomas Wiborg

Oskar Skog 6 okt 2011

Kommentarer

Licker 6 okt 2011q

RIP

ibk_ille 6 okt 2011q

Oj då, den här texten sparar jag nog tills imorn ;)

R.I.P Steve Jobs

En stor man och profil har gått ur världen, det är alltid tråkigt.

Midvintern 6 okt 2011q

ibk_ille:

Oj då, den här texten sparar jag nog tills imorn ;)


ibk_ille:

R.I.P Steve Jobs

majkie 6 okt 2011q

Tror knappast att vi behöver vänta hela 20 år till innan det händer...

Thomas Wiborgh 6 okt 2011q

majkie:

Tror knappast att vi behöver vänta hela 20 år till innan det händer...


Nej, vi är ju på god väg redan. Se den lilla texten högst upp - min artikel har ett par år på nacken.

McNilsson 6 okt 2011q

Kan ju säga att jag alltid stått på "andra sidan", med dom som omfamnat Android och tyckt Apples produkter varit överpisade designleksaker. Men det går inte att förneka att Steve Jobs var en av de stora företagsledarna och visionärerna i modern tid, och han har betytt oerhört mycket för innovationen inom smartphones och hur vi tar till oss information idag. Tack, och vila i frid.

bob kamel 7 okt 2011q

Väldigt intressant läsning!

Caso_09 7 okt 2011q

yawn....

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.