Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det hela började någonstans på en öppen förskola, tror jag.

Där hittade jag ett labyrintspel i trä. Med hjälp av två rattar lutade man ett bräde och för att 'klara' spelet var man tvungen att leda en kula från start till mål utan att den rullade ned i något av hålen längs vägen.

Vet inte hur det ser ut idag, men när jag var liten fanns de i princip överallt.

Dessutom fanns det några lyxiga tillbehör i form av plattor man kunde lägga ovanpå den befintliga labyrinten. Två lite lättare varianter känner jag till. Vet inte om det finns fler, men med hjälp av dessa kunde man anpassa svårighetsgraden.

Målet var för mig att klara samtliga utan att misslyckas en endaste gång. Det gjorde jag nog rätt många gånger.

Finns även ett litet sidospår här som handlar om barn som svalde kulan. Konsekvens var föräldrar som blev tvugna att hålla koll på barnens avföring för att säkerställa att kulan kom ut igen.

Jag var aldrig ett av dessa barn, så jag går inte in på det närmare.

Har på senare tid insett att jag alltid haft en fascination för att rulla kulor från start till mål. Vintertid brukade jag och kompisar göra banor i snöhögar och tävla om vem som kunde klara dem snabbast. Sommartid gjorde vi detsamma fast med hjälp av sand.

Det gick sådär, ärligt talat, men det handlade om drömmar om något mer avancerat. Något jag inte förmådde förverkliga, även om jag försökte.

Sedan kom Amigan in i bilden, och via den kom jag i kontakt med Marble Madness. Har inte klarat det ännu, men hyser varma känslor för spelet likafullt trots dess extremt korta men svåra arkadupplägg.

Hamster Ball, Super Monkey Ball och en rad andra digitala varianter.

Har kommit att älska dem alla.

Kulrullarspel har jag valt att kalla dem för. Finns en hel del faktiskt. Fler än man kan tro, men det var egentligen först i och med Kororinpa-spelen till Wii som allting föll på plats.

Varför?

Jo, för att kontrollen är så bra som den är. Man simulerar inte att man lutar spelplanen. Man lutar den, och om det är någonsin som wiimoten verkligen känns som en direkt förlängning av ens arm in i den digitala världen så är det i det första spelet i serien.



Suktade naturligtvis hejdlöst efter seriens andra del. Gjorde en önskelista över saker jag ville se i den, innan den ens utannonserats, och när utannonseringen väl kom så visade det sig att Hudson prickade av samtliga punkter på min lista. Sedan gick någonting väldigt snett.

Spelet fick ett släppdatum, bytte namn, fick ett nytt släppdatum och bytte namn igen. Till slut visste jag varken ut eller in. Hudson gjorde bort sig rejält, och under en period var jag osäker på om spelet överhuvudtaget släppts här i Europa. Spelbutiker visste inte att det existerade, gick inte att beställa någonstans, men så en vacker dag dök det upp där på någon onlinebutik.

Tror inte jag har sett det till försäljning en enda gång (i Sverige, går rätt lätt att hitta på brittiska Ebay fortfarande) sedan mitt inköp (och den korta tid därefter då spelet fortfarande fanns tillgänligt lite här och var).

Tydligen hände något liknande med första spelet i serien, i USA. Tar man en titt på vissa håll kostar 'nya' exemplar över $150 (~1000 kr) och även om det fortfarande går att få tag på spelet hyfsat billigt begagnat verkar det tveklöst bli en dyr historia framöver.



Kororinpa och uppföljaren, Marbles: Balance Challenge, är fullständigt väsenskilda. Vid en första anblick kan de tyckas göra ungefär samma sak, men ingenting kunde vara längre bort från sanningen.

Kororinpa är den blixtsnabba arkadupplevelsen där tidspressande står i centrum. Man låser upp nya bollar, nya nivåer och nya låtar att lyssna till när man spelar i ett rasande tempo. Tar inte mer än någon ynka timme att 'klara' spelet, men därefter väntar många fler timmar än så när man tar sig an utmaningen att fixa guldmedalj på spelets 130 nivåer (varav andra hälften är spegelvända varianter av första hälften).

Marbles: Balance Challenge är den mer konsolanpassade varianten med många fler nivåer, en mindre direkt kontroll, nivåeditor med onlinefunktionalitet, en världskarta och handling (som man kan tycka lite vad man vill om). Dessutom leker spelet verkligen runt med de tre tillgängliga svårighetsgraderna på så vis att nivådesignen förändras utifrån den svårighetsgrad man valt. Med andra ord: omspelningsvärdet är mycket högre än i föregångaren.

Gillar man kulrullarspel bör man införskaffa båda två. De kompletterar varandra ypperligt och med en spelkänsla helt unik för respektive spel (mycket till följd av att fysiken är så radikalt omgjord i uppföljaren) tröttar de inte ut varandra på något sätt och vis.



Blir förbannad på spelmedia som inte fångade upp spelet och lyfte fram det i ljuset för alla att se. Tror inte jag sett någon Svensk recension förutom den jag skrev långt efter spelets släpp.

Mest förbannad blir jag dock på Hudson som uppenbarligen tappade tron på spelet någonstans längs vägen och slutade marknadsföra det ordenligt likväl som smög det ut på marknaden. Det kändes lite som att de gav upp, och sket i om det sålde skit och således inte lyfte ett finger för att få det att sälja lite mindre skit.

Det är orättvist, för Kororinpa-spelen är så jävla bra.

Så sjukt jävla bra att man inte bör missa dem om man har minsta lilla intresse i detta med att rulla kulor. I snö. I sand. Som vuxen. Som barn. Med hjälp av en trälabyrint eller på digitala tårtor och motorvägar.

De realiserar de drömmar, om lite mer avancerad kulrullning, jag hade som liten.

Dessutom behöver man oroa sig för att råka svälja kulan.

Finns nog roligare saker att göra än att behöva peta runt i ens avföring.





För mer information: 52 bloggar dedikerade Wii - Den officiella tråden™

Taggar: Wii, Nintendo, 52™, Legerdemain