Om det första X-Com gjorde det mesta rätt och kändes eget och unikt så var uppföljaren, Terror From the Deep, mer av en ambitions expansion, eller mod. TFtD är mer eller mindre exakt som sin föregångare – fast svårare, krångligare och sämre. Och vattenskadat, förstås.
TFtD utspelar sig nämligen till största delen under vattenytan. Ett nytt hot har uppenbarat sig i våra stora hav, och X-Com tar på sig uppgiften att rädda världen igen. Spelet fungerar exakt som sin föregångare, fast med nya miljöer, vapen och fiender.
Det som gjorde X-Com så bra (läs mer om det
här) var att det förutom en solid spelmotor och hyfsat välbalanserad svårighetsgrad, också vilade en tät atmosfär över spelet. Informationen man fick från sina efterforskningar och obduktioner av märkliga, fientliga utomjordingar, gav inte bara spelaren hjälp i kampen mot hotet, utan berättade även en historia.
Det var ett effektivt grepp som gjorde att i alla fall jag sögs in i spelet. I takt med att utomjordingarnas attacker trappades upp hade man också chansen att lära sig mer och mer om dem.
Samma grepp används i TFtD, fast den här gången fungerar det inte riktigt lika bra. Dels för att vi redan sett exakt samma sak i det första spelet, och dels för att de undervattensbaserade utomjordingarna inte är lika skrämmande, underhållande eller intressanta.
Det första spelet balanserade hela tiden mellan kul kitsch och genuin terror. Spelets atmosfär var mörk, medan spelets estetik också lånade från 50-talets färgglada och lite töntiga utomjordingar. Man kan säga att X-Com tog 50-talsförlagorn och fick oss att förstå varför de skrämde livet ur folk på 50-talet. Man bakade in spänning och skräck i kitschen igen, med lyckat resultat.
I TFtD återstår mest bara en småful kitsch. De aningen grälla, ljusa färgerna i TFtD känns som ett inte helt lyckat försök att bitvis och delvis distansera sig från de mörkare tonerna i första X-Com.
Det blir en del gult, turkost och blått. Jag gillar tanken, försöket att få spelet att kännas som om det badade i klart, blått vatten på en sandig botten, men det lyckas inte riktigt. Intentionen är rätt, men utförandet haltar en aning. Kanske för att man inte löper hela linan ut.
Trots att spelet är svårare än X-Com infinner sig inte samma tryckande klaustrofobiska terror som i första spelet, där särskilt uppdragen där man skulle avstyra terrorangrepp mot civilbefolkningen kunde vara riktiga nagelbitare.
I TFtD känns det mest frustrerande att t ex de där orangea hummergubbarna tål exakt hur mycket som helst. För läskiga är de ju inte. Och fiendegalleriet i övrigt är ungefär lika tamt.
Att spelet utspelar sig till stor del under vattenytan är en fin idé som på pappret borde ha gjort spelet kanske än mer klaustrofobiskt och spännande. Men man lyckas inte riktigt gjuta liv i havsbottnarna, och den där täta atmosfären uteblir.
Ett annat problem är att man då och då också tvingas slåss mot fiskpinnarna till utomjordingar på land. Det är ett sätt att föra in ytterligare ett moment i det strategiska tänkandet, då det finns vapen som endast fungerar under vatten. I praktiken blir det dock mest frustrerande, rörigt och jobbigt. Vissa områden går helt överbord med antalet nivåer som man måste rensa från livsfarliga utomjordingar.
Till slut orkar man bara inte.
TFtD är fortfarande ett hyfsat spel, men jämfört med första X-Com är det mediokert. Det känns som sagt mer som en mod av det första spelet än som en självständig uppföljare. Just det misstaget skulle man inte göra om med kommande uppföljare i serien. Men mer om det när vi skär in i X-Com: Apocalypse, nästa gång.
Taggar: Joakim Kilman, X-Com, Terror from the deep, XCOM, ufo, alien, rymdvarelser, utomjordingar
Freddedron • 25 jul 2011 0q