Intressanta funderingar.
Detta med roller blev väldigt påtagligt för mig. Första vändan spelade jag spelet med en hyfsat likasinnad "förstagångsspelare" och hade en otroligt trevlig upplevelse totalt, dock aningen för mycket "pang på rödbetan", då utforskning var sekundärt för min följeslagare.
Jag gav efter hens otålighet och resonerade enligt följande: Bättre att följa och hålla ihop än att bli strandsatt alldeles allena. Det är "nog så spelet bör spelas".
Min andra genomspelning var med en "vitrock" som visste precis varenda liten hemlighet. Jag fick snällt följa, hen visste ju trots allt vad som var bäst för mig. Jag var som en hund; "fotbegreppet" i hundvärlden känns som en underdrift.
Till saken hör att jag egentligen vill gå mina egna vägar, i egen lunkande takt. Detta är förmodligen den största anledningen till att jag sällan spelar multiplayer. På något vis är jag för flexibel för mitt eget bästa. Tänker jag för mycket på andra eller är det så att jag helt enkelt blir rädd för att själv leda och då leda fel?
Jag vet ärligen inte. Kanske kan doktor Oskar hjälpa mig med detta dilemma som trots allt förstörde min upplevelse med Journey en aning?
Är förövrigt lite skraj för att spela det nu igen då jag är "vitrock" utan att minnas ett dyft var alla hemligheter fanns. Jag borde ju veta detta, men jag hade ju fullt upp med att slicka min följeslagare i arslet den genomspelningen, inte minns jag några gömmor.
Lite som en Pappas osäkerhet inför sin fadersroll...
Oskar Skog
Malmö Oskar Skog
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Dom många rollerna i Journey
En blogg som handlar om Journey kommer naturligtvis att innehålla SPOILERS så var medveten om det.
Rollerna i Journey.
Det var med den nya sångaren Steve Perry som Journey fann den identitet som skulle leda dom mot framgång och...
FÖRLÅT DÅ.
Rollerna i Journey.
Som spelare i Journey kan man ta på sig många olika roller i interaktionen med någon annan.
Låt oss först börja med att konstatera att man kan se Journey som en metafor för livet. Från födseln till döden och vidare, med kommentarer om religion och att vi alla är en del av ett kretslopp.
I livet har vi, som människor, flera roller. Det handlar om i vilken ålder vi är i, vilken position vi har, och så vidare.
Dom här finns i Journey också.
Resan i Journey börjar alltid ensam, något man kan se som ett barns försiktiga utforskande av sin omvärld.
När man träffar någon förändras det här och vi går in i olika roller.
Det kan vara som partners, som hjälper varandra att utföra saker (som den flygande dans man bara kan göra med någon annan i spelet), där man blir beroende av varandra för att kunna uppnå det.
Det finns också tydliga roller i förhållandet mellan lärare och elev.
Om du är ny i Journey kommer du säkert att träffa någon som tar på sig lärarrollen genom att visa dig genom spelet, som avslöjar hemligheter och guidar dig rätt.
Lärarrollen, eller föräldrarollen, är väldigt tydlig i spelet och effekten av den förstärks genom att man inte kan ha en direktkommunikation med varandra.
Det blir tolkningar, sätt att lära sig visa och känna igen, vad den andra menar.
Samtidigt som vi är vuxna blir vi barn och vice versa.
Precis som lärarrollen är tydlig kan man lika enkelt se den som är elev. Både genom mönstren på kläderna (varje gång man klarar spelet får man mer) eller om dom har vita kläder (samlat alla symboler).
Det blir alltså med en gång tydligt vilken relation du och din medspelare har till varandra.
Vad din uppgift i spelet blir.
Det här blir än mer intressant när två jämbördiga människor möts. När man träffar någon med samma kunskapsnivå.
I det mötet ser vi partnerförhållandet, det är inte uppenbart vem den starka eller svaga parten är, utan det blir istället en gemensam sak att upptäcka vad världen innehåller.
Precis som dom här rollerna är tydliga finns det också subroller som kommer fram i mötet. Dom som stannar kvar och väntar när ni kommit ifrån varandra. Dom som springer åt ett annat håll och tydligt visar att dom inte vill vara med.
Dom som följer varje litet steg som en trogen hund.
Dom som tar över.
Alla roller som finns.
Det här är också ett möte som sträcker sig över tid.
Vinterlandskapet, när karaktärerna blir svagare, när det blir svårare att gå, när varje steg känns i knäna, är naturligtvis ålderdomen.
Och sedan, döden. Den kalla vita döden.
Det är viktigt att den aldrig sker samtidigt för dom två spelarna. En av er (alltid den andra) dör sekunderna före dig.
Tomheten innan den euforiska dans där det inte längre finns några hinder, där inte kroppens begränsningar längre spelar någon roll, där vi flyger upp mot ljuset.
Ur ljuset en liten droppe hopp som flyger över världen.
Och allting kan börja om.
Rollerna i Journey.
Det var med den nya sångaren Steve Perry som Journey fann den identitet som skulle leda dom mot framgång och...
FÖRLÅT DÅ.
Rollerna i Journey.
Som spelare i Journey kan man ta på sig många olika roller i interaktionen med någon annan.
Låt oss först börja med att konstatera att man kan se Journey som en metafor för livet. Från födseln till döden och vidare, med kommentarer om religion och att vi alla är en del av ett kretslopp.
I livet har vi, som människor, flera roller. Det handlar om i vilken ålder vi är i, vilken position vi har, och så vidare.
Dom här finns i Journey också.
Resan i Journey börjar alltid ensam, något man kan se som ett barns försiktiga utforskande av sin omvärld.
När man träffar någon förändras det här och vi går in i olika roller.
Det kan vara som partners, som hjälper varandra att utföra saker (som den flygande dans man bara kan göra med någon annan i spelet), där man blir beroende av varandra för att kunna uppnå det.
Det finns också tydliga roller i förhållandet mellan lärare och elev.
Om du är ny i Journey kommer du säkert att träffa någon som tar på sig lärarrollen genom att visa dig genom spelet, som avslöjar hemligheter och guidar dig rätt.
Lärarrollen, eller föräldrarollen, är väldigt tydlig i spelet och effekten av den förstärks genom att man inte kan ha en direktkommunikation med varandra.
Det blir tolkningar, sätt att lära sig visa och känna igen, vad den andra menar.
Samtidigt som vi är vuxna blir vi barn och vice versa.
Precis som lärarrollen är tydlig kan man lika enkelt se den som är elev. Både genom mönstren på kläderna (varje gång man klarar spelet får man mer) eller om dom har vita kläder (samlat alla symboler).
Det blir alltså med en gång tydligt vilken relation du och din medspelare har till varandra.
Vad din uppgift i spelet blir.
Det här blir än mer intressant när två jämbördiga människor möts. När man träffar någon med samma kunskapsnivå.
I det mötet ser vi partnerförhållandet, det är inte uppenbart vem den starka eller svaga parten är, utan det blir istället en gemensam sak att upptäcka vad världen innehåller.
Precis som dom här rollerna är tydliga finns det också subroller som kommer fram i mötet. Dom som stannar kvar och väntar när ni kommit ifrån varandra. Dom som springer åt ett annat håll och tydligt visar att dom inte vill vara med.
Dom som följer varje litet steg som en trogen hund.
Dom som tar över.
Alla roller som finns.
Det här är också ett möte som sträcker sig över tid.
Vinterlandskapet, när karaktärerna blir svagare, när det blir svårare att gå, när varje steg känns i knäna, är naturligtvis ålderdomen.
Och sedan, döden. Den kalla vita döden.
Det är viktigt att den aldrig sker samtidigt för dom två spelarna. En av er (alltid den andra) dör sekunderna före dig.
Tomheten innan den euforiska dans där det inte längre finns några hinder, där inte kroppens begränsningar längre spelar någon roll, där vi flyger upp mot ljuset.
Ur ljuset en liten droppe hopp som flyger över världen.
Och allting kan börja om.
Kommentarer
Oskar Skogq
“
Till saken hör att jag egentligen vill gå mina egna vägar, i egen lunkande takt.
Då kan man ju spela offline :)
“
Är förövrigt lite skraj för att spela det nu igen då jag är "vitrock" utan att minnas ett dyft var alla hemligheter fanns.
Mm, nu kommer ju andra att ha förväntningar på dig, att du ska visa dom allt dom har missat.
Matlenq
“
Mm, nu kommer ju andra att ha förväntningar på dig, att du ska visa dom allt dom har missat.
Exakt! Får nog undvika den däringa "vitrocken" om jag ska bli tagen på allvar ;)
“
Då kan man ju spela offline :)
Med facit i hand - ja. Jag trodde dock att spelet skulle komma mer till sin rätta online. Det har också sin charm, men jag önskar att jag varit i tuffare i "valet" av följeslagare och inväntat en partner med rätt egenskaper.
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Libeck • 25 mar 2012 0q