Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Mattias Leisky

Registrerad: 4 apr 2002 13:56 Senaste besök: I går 23:09 Online: Nej

Göteborg

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Den perfekta konsollen

Mattias Leisky16 maj 2014 22:001587 visningarKommentera: 9 !

Jag gillade verkligen Dear Esther, en av vår senare tids mest minnesvärda spelupplevelser. Att få upptäcka och sugas in miljöerna, samtidigt som historien lästes upp för en beroende på var du befann dig, gjorde tillsammans med en total frånvaro av våld att vi fick en chans att lämna vår värld på ett sätt som var rätt unikt för spelmediet.

Jag såg mycket fram emot ”uppföljaren”, Gone to the Rapture. Och tyvärr får jag skriva såg här, och inte ser. Trots att spelet inte kommit ut ännu. För även om jag fortfarande tycker att det verkar bli en otroligt spännande titel så blev detta PC-spel PS4-exklusivt för snart ett år sedan. Jag var besviken då, och jag är det från och till även nu – även om det finns vissa små gliringar om att en version till PC inte är helt omöjlig.

Everyone’s gone to the Rapture är bara ett i raden av exempel på det imbecilla spelsystem vi kommit att acceptera som en självklarhet inom vår underhållningsbransch. Ett system där du som konsument förvägras ett spel när fel utgivare, i detta fall Sony, råkar vara den som går in och står för notan. Det blir förstås lite extra tråkigt när man som i mitt fall inte ideligen verkligen längtar efter ett spel. Spelar ofta och gillar en stor mängd spel. Men den där verkliga ivern efter en titel som inte kommit ut infinner sig inte så värst ofta. Gone Rapture var ett sådant undantag… fram tills för ett år sedan då vill säga.


Intressantaste storyn på länge? Bara för dig med rätt system...

Visst kommer även jag köpa en PS4 i sinom tid. Och visst kommer säkerligen denna titel bli en av de första jag laddar hem såvida det inte blir ännu ett sådant där förseningsprojekt (finns vissa tendenser till det). Problemet är att detta har blivit så självklart att vi knappt reflekterar över det längre. Vad har vi som konsumenter för nytta av exklusiva spel? Vad har vi som konsumenter för vinst av att behöva skaffa fyra olika system om man råkar ha bred spelsmak?

Det har aldrig fungerat i filmbranschen. De stackare som köpte HD-DVD-tillsatsen till Xbox 360 blev smärtsamt medvetna som detta faktum. Musikbranschen är inte annorlunda. Visst, vi har ett flertal musiktjänster numera där exklusiviteter återfinns. Men detta rör sig om tjänster och inget annat. Du kan fortfarande i stor mån välja och vraka vilken du vill använda, oberoende av system. Musikbranschen pressas också, kanske mer än någon annan bransch, av piratkopieringen. ”Fixa musiken och gör den lättillgänglig annars laddar jag” tycks vara mottot hos den breda massan. Det tog dessvärre alltför lång tid och en nära nog kraschad industri innan de fattade.

Dessa val finns inte i spelvärlden. I stället befinner sig den underhållningsindustri som ligger främst i teknikutvecklingen sist i användarutvecklingen. Här anammas, och i många fall försespråkas, det klassiska konsollkriget med två (numera tre) aktörer som slåss om spelarnas gunst. Ja, kriget mellan Super Nintendo och Mega Drive fyllde en funktion. Samma gällde mellan Nintendo 64, Saturn och Playstation. Men de spelreglerna gäller inte längre, och har inte gjort det på bra länge egentligen.

Numera fungerar de låsta spelen enbart som en uppvisningsshow i vem som lyckats knyta de allra bästa kontakterna. Konsollerna har sedan länge blivit av med all diversitet. Situationen har blivit så komisk att PS4 och Xbox One numera i princip har identiskt innehåll – de är snygga (i PS4ans fall) PC-lådor utan uppgraderingsmöjligheter – men i saknad av förmågan att spela varandras spel. Eller visst, vi har förstås Wii U – som anammat den nya generationen med gårdagens teknik. Ironi är bara förnamnet.

Och visst är det ironiskt att jag måste skaffa en PS4a för att spela Gone Rapture i stället för att kunna köra det på PC som det var tänkt från början? Tänk då hur skrattretande det blir när jag behöver skaffa en på alla plan tekniskt underlägsen konsoll, Xbox One, för att köra något topplir som Microsoft lagt labbarna på.

Varför accepterar vi detta, när det i alla fall i teorin finns ett system som är så mycket bättre?

Ja, egentligen har vi väl inget val just nu. Men innan jag går in på bakgrunden till det tänkte jag presentera den ultimata konsollen.

Någon som läst mina inlägg under åren kanske bergsäkert tänker att jag skall skriva PC här. Och på sätt och vis har du rätt, men inte helt. Även om det ultimata vore att alla spelade PC förstår nämligen även jag, med tanke på hur bra konsollerna ändå säljer i denna moderna era, att de fyller en funktion. Grundproblemet är att de inte är kompatibla med varandra. Vi befinner oss, som jag var inne på, i en så befängd situation att vi kan öppna de två tekniskt mest avancerade konsollerna och finna snarlika komponenter – men på grund av en grundläggande branschtanke som hör hemma på 90-talet kan dessa konsoller inte kommunicera med varandra.

Den perfekta konsollen, vi kan kalla den BoxStation, skulle bestå av flera olika modeller men ha ett gemensamt grundoperativ. Vad det skulle basera sig på (Linux, Windows, Android) får andra lösa – det viktigaste är en gemensam grundstruktur som är modifierbar, och också kompatibel med PC (vilket per automatik för oss in på Valves filosofi med olika Steambox). BoxStation skulle alltså i grund och botten vara en PC fast med ett interface gjort av den som nu släpper konsollen. Så skulle exempelvis en Sonysläppt BoxStation innehålla ett Sonyinspirerat gränssnitt för de personer som nu föredrar detta. Microsoft skulle kunna fortsätta med sina 50 nyanser av grönt för de som gillar det. Och för all del, vi som föredrar Steam/PC skulle kunna fortsätta med det. Det viktigaste med den perfekta konsollen är att alla spel skall fungera med alla system, oavsett gränssnitt.

Det är väl här man kan lyfta fram en aspekt av PCn som varit ett problem, och kanske är det här som en del skeptiker till Steambox också kan rynka lite på näsan. Datorer har varit mycket av slit och slängvara. Spel har sällan optimerats fullt ut. I stället har det vart en kapplöning där Intel/AMD arbetar i symbios med tillverkare av grafik/moderkort för att få folk att uppgradera i allt högre takt.

Men så är det faktiskt inte längre.

Aldrig har nog detta vart så tydligt när jag och en god vän skulle testa ifall min media-PC kunde köra F1 2013. Det här på en flera år gammal dator som var oduglig för spel redan när den köptes, men inhandlades för att kunna spela upp musik och film i vardagsrummet. Det enda som talade för den var att det ändå satt ett GeForce-kort i samt någorlunda med RAM. Men det var i princip allt.

Efter vi dragit ner grafikinställningarna i botten fick vi ändå fram vad som måste anses som en acceptabel spelupplevelse för de flesta. Nej, du och jag hade inte velat spela med den förhållandevis detaljfattiga grafiken och låga bilduppdateringshastigheten. Men det går ändå inte att komma ifrån att vi tittade på en spelgrafik som gott och väl skulle dugt för de 100 miljoner som köpte Wii, och förmodligen även för de dryga sex miljoner som köpt uppföljaren.

Då en gammal dator som knappt är värd att snubbla över klarar sig så pass bra, betyder det också att vi skulle kunna ha ett rätt brett spann för vår BoxStation. Grundanken som jag tycker vore idealisk är att den skall finnas i tre olika spann av hårdvara: Billig, mellan, dyr. (Den fjärde blir en traditionell PC). Tanken är att samtliga spel skall kunna prestera på samtliga format, men naturligvis vara snyggare ju mer du som konsument vill lägga på själva maskinen. Spelen skall vara förinställda till att fungera optimalt på varje hårdvara, men något dolt kan inställningar finnas för de som vill pilla lite (då de kanske föredrar högre fps på bekostnad av skuggeffekter).

Hur länge en BoxStation-cykel skulle vara är svårt att svara på. Vad är egentligen idealiskt för en konsollgeneration? Fyra år kanske? Den stora vinsten vore att vi skulle ha en gemensam konsollstandard där konkurrensen i stället skulle bestå i snyggast interface, snyggast låda – eller för all del i lite bättre hårdvara så att en konsoll tillhörandes kategorin ”mellan” kanske kan prestera lite bättre än motsvarande i samma kategori. Med detta sätt att tänka hade jag inte ens haft något emot ifall Nintendo producerade ännu en konsoll. Den hade kunnat ha alla möjliga udda kontrollmetoder med i paketet så länge dessa såväl som spelen också är kompatibla med andra BoxStations (och PC).

Fyra val alltså. Billig, mellan, dyr och PC. Alla kan spela alla spel. De som väljer PC blir som vanligt de som vill pressa lite extra eller ha större valmöjligheter att modifiera komponenterna. Men varför är detta inte en självklarhet redan nu?

Låt oss gå tillbaka till forntiden.

Nintendos idé med Famicom/NES var att släppa billig hårdvara som man inte sålde med vinst för att i stället tjäna pengar på spelen. Samma grundfilosofi verkar idag. Varken Sony, Microsoft eller Nintendo tjänar några speciella summor på själva maskinerna, utan i stället på alla spel som säljs. Det är också tyvärr detta som starkast motarbetar en gemensam konsollstandard. Varför skulle Sony vilja ge upp de miljoner som de drar in på licenspengar? Speciellt då vi gång på gång tycks se exempel på att spelavdelningen är det enda som drar in pengar till företaget (undantaget senaste rapporten förstås, bara för att jäklas med flytet i detta blogginlägg…)?


Satsningen på Famicom låg rätt i tiden, men är inte representativt för den marknad vi har idag

Ett sätt att motverka fallet skulle förstås kunna vara att även fortsättningsvis erbjuda digitala spelbutiker i liknande former som man gör idag. Fast med ett betydligt större kundunderlag då alla som har en BoxStation skulle kunna nå dem. Hur mycket mer skulle inte exempelvis The Last of Us sålt om de släpptes till såväl Xbox 360 som PC? På detta sätt skulle man också kunna knyta till sig en mängd spelutvecklare, precis som man gör idag, och ge ut deras spel och på så sätt kunna dra in licenspengar. Inget hindrar heller giganterna från att erbjuda den mest attraktiva onlinetjänsten vilket är ett annat sätt att dra in multum om det görs på rätt sätt. Möjligheterna är många och fler finns, bara man söker.

På sätt och vis tror jag att denna grundfilosofi är liknande den som Valve har med Steambox. Jag tycker deras initiativ är otroligt spännande, men nackdelen är förstås att det i konsollsammanhang blir ännu en apparat i rummet. Vad Valve vill är ju att ge PCn en attraktiv plats i vardagsrummet – och det är en god filosofi. Men samtidigt löser det ju inte alla de problem vi har med dessa låsta konsollsystem.

Vi måste med andra ord börja tänka om nu. Jag vet inte vad som skulle döda detta antika tänk vi har vad gäller TV-spel. Kanske blir det tillslut de där streamtjänsterna som tar över spelandet. Men vägen dit känns faktiskt rätt lång med tanke på att TV/film-tjänsterna inte ens fungerar optimalt ännu (jag kan göra ett undantag för Netflix här, dock). Kanske blir det Sony som står ensam kvar efter att Microsoft gör ett totalt magplask med Xbox One… och ja, då är det ju löst på ett sätt (om än inte för Sonykonsoll/PC-diversitet).

Vad jag däremot vet är att det system vi anammat idag inte på något sätt är bra för oss konsumenter. Att köpa närmast identiska maskiner dit det kommer närmast identiska spel, förutom de där exklusiva då, det är inte någonstans köparens marknad. 1992 fyllde detta en funktion ur konkurrenssynpunkt. Så är det inte idag. Hårdvaran är så pressad prismässigt, och vi har så pass många aktörer som står för den – att denna aspekt högst troligt inte skulle vara ett problem. Tvärtom.

Det är dags att kunna välja den maskin du anser vara den optimala för att spela spel på, och inte den maskin du tvunget måste köpa för att kunna spela en specifik titel. Först då, och inte förr, kommer även spelindustrin fullt ut bli konsumenternas marknad.Taggar: PC, konsoll, Nintendo, Sony, Microsoft

« Till bloggen

Kommentarer

Hans Li Engnell17 maj 2014q

"Det har aldrig fungerat i filmbranschen. De stackare som köpte HD-DVD-tillsatsen till Xbox 360 blev smärtsamt medvetna som detta faktum."

Jämförelsen med filmbranschen är intressant. Där strävas det ju alltid efter standardiseringar.

Jag köpte både HD DVD-driven till Xbox 360 och sedan en HD DVD-spelare från Toshiba. Jag ville verkligen att HD DVD skulle bli det nya standardformatet, inte minst för dess regionfrihet. Men situationen var ju absurd under en period innan kriget avgjordes. Universals filmer kom på HD DVD. Disneys och Sonys kom till Blu-ray. Warners kom till båda. Det måste ha sett väldigt förvirrande ut för många kunder.

Och ändå är det precis så här spelbranschen fungerar. Det är enormt kostsamt att skaffa sig tilltång till alla intressanta spel eftersom vi först behöver köpa konsolen. Dessutom lockas vi i dag med onlineabonnemang på de olika plattformarna. Det blir mycket pengar över några års sikt.

Samtidigt kan jag ju tycka att branschen vore en smula tråkigare om spänningen inför nya konsoler, och konkurrensen dem emellan, försvann. :-)

Fook17 maj 2014q

Ja, det är ju en utopi.

Tror lösningen snarare ligger i licensieringen av titlar.

När du köper ett spel kan du ladda ner och spela den på alla stora hårdvaror.

Har du en PS5, PC , iPad 10, Android 15.5, Windows Phone 12, etc. Går spelet/ och eller varianter av spelet att köra på alla plattformarna.

Även det känns orimligt, om inte plattformarna är väldigt lika i sin struktur skulle det bli väldigt mycket arbete för spelutvecklarna.

Men ändå ligger den närmare vad som kommer ske än din vision.

Så länge spel kräver hårdvara av en viss typ kommer det finnas olika plattformar.

Och så länge det leder till oavsiktlig/avsiktlig monopol - kommer olika plattformar finnas kvar.

Mattias Leisky18 maj 2014q

Fook:

Men ändå ligger den närmare vad som kommer ske än din vision.


Nja. Som jag var inne på tror jag på sikt att streamtjänsterna till stor del kommer att ta över spelandet. Den som då låser själva streamtjänsten till en enskild maskin begår ekonomiskt självmord (likställt vid att låsa Netflix till exempelvis Mac). Tyvärr känns det ju som att en en fungerande streamtjänst ännu är långt borta.

Fook:

Och så länge det leder till oavsiktlig/avsiktlig monopol - kommer olika plattformar finnas kvar.


Om vi nu skall borträkna PC som "det fjärde formatet", för det är det ju egentligen inte, så känns det som bevis nog för att det du skriver inte nödvändigtvis behöver vara sant.

Hans Li Engnell:

Samtidigt kan jag ju tycka att branschen vore en smula tråkigare om spänningen inför nya konsoler, och konkurrensen dem emellan, försvann.


Jag förstår precis hur du tänker. Men för mig personligen är detta med ivern inför en ny konsoll lite som bortblåst. Visst, när jag öppnade mitt Wii U var jag lite som ett barn på nytt - och samma sak lär säkert ske när jag river upp kartongen till mitt nya PS4 (förhoppningsvis en limited edition =)). Men det handlar mer om själva det ögonblicket snarare än en genrell känsla. Som det är nu, för mig alltså, känns det faktum att jag "måste" köpa PS4 mest som ett jobb faktiskt. Speciellt då jag vet att grafiken med rätt stor sannolikhet inte kommer skilja så värst mycket från vad jag kör på PC.

Fook18 maj 2014q

Mattias Leisky:

Om vi nu skall borträkna PC som "det fjärde formatet", för det är det ju egentligen inte, så känns det som bevis nog för att det du skriver inte nödvändigtvis behöver vara sant.


Undantaget som bekräftar regeln.

Att det finns en öppen plattform som PC säger jag inget om. Men hur många spel kommer till linux, mac och Windows?

Vad jag menar är: om det går att tjäna pengar på att låsa in sig med exklusiviteter , kommer det ske.

Netflix har inte alla filmer.
Då går man till en annan plattform när filmen saknas.

Mattias Leisky18 maj 2014q

Fook:

Då går man till en annan plattform när filmen saknas.


Fast denna låsning är jag inte emot. Visst, du går till en annan "plattform" (tjänst tycker jag är ett bättre begrepp i det här fallet). Men du kan använda alternativet på samma maskin. På samma sätt hade tjänster såsom Xbox Live och PS+ kunnat fortsätta att existera och dra in pengar, så länge de inte var låsta till ett system.

Exklusiva spel finns där numera bara för att Sony och Microsoft måste ha något att visa upp. Egentligen vore det ju mer ekonomiskt lönsamt att släppa The Last of Us till samtliga format sett till ren försäljning. Men strategiskt är det ju inte det eftersom Playstation som varumärke skulle förlorat en exklusivitet vilket i slutändan skulle genererat mindre licenspengar till Sony. Det är detta Moment 22 som hade vart underbart att bryta.

Fook18 maj 2014q

Mattias Leisky:

Exklusiva spel finns där numera bara för att Sony och Microsoft måste ha något att visa upp.


Eller så är de inte tillräckligt innovativa och egna i sina utföranden att det känns som alla spel går att köra med samma hårdvara.

Super Mario Bros 3 hade aldrig haft samma känsla om det körts på en amiga 500 med Tac-2.

Det är viktigt att hårdvaran inte glöms bort i tv-spelsutvecklingen. Ja, säger du då. Det går att koppla andra kontroller till en PC eller annan hårdvara.

Jo, men då försvinner incitamentet att våga satsa - om man, som du vet, inte har hårdvaran klar för sig vågar man inte satsa på en spelidé.

Nintendo kommer aldrig släppa sina titlar multi - just för att för dem är filosfin att hårdvara och mjukvara ska gå hand i hand.

Därför tycker jag Sony och Microsoft borde våga vara mer unika. Inte bara slänga kinect när det börjar osa hett.

Mattias Leisky18 maj 2014q

Fook:

Det är viktigt att hårdvaran inte glöms bort i tv-spelsutvecklingen.


Vi har väldigt skild syn på hårdvara. Enligt mig är hårdvaran, som jag skrev i ett annat blogginlägg, relativt själlös numera. I och med att komponenter och dyl. börjar bli allt mer strömlinjeformade, upplever jag också att de spel vi ser är betydligt bättre optimerade överlag. Därav exemplet med F1 2013. Jag är faktiskt rätt imponerade att min mediadator, med alla dess icke-spelanpassade komponenter, kunde visa upp ett sådant acceptabelt resultat. Men det visar också att vi gått framåt vad gäller hårdvarans lättillgänglighet. Det har ju Sony och Microsoft också gjort, när båda insett att en PC-fokuserad arkitektur helt enkelt tycks var det bästa. Varför då inte ta steget fullt ut?

Vad gäller Nintendo så kommer de bli en tredjepartare utan att blinka den dag deras konsoller slutar sälja. Något annat skulle inte aktieägarna tillåta. Hur långt de vill driva det hela är dock en annan sak. Klart verkar det i alla fall vara (tyvärr) att de släpper ännu en konsoll. Jag tycker det är synd att så många företag (i olika sammanhang) behöver göra en Sega, det vill säga köra hela företaget i botten, innan de byter strategi. Men visst finns det en möjlighet att Nintendo kan lyckas med sin nästa satsning. Mycket talar dock emot, det måste även du hålla med om.

Fook18 maj 2014q

Mattias Leisky:

Vad gäller Nintendo så kommer de bli en tredjepartare utan att blinka den dag deras konsoller slutar sälja.


Ja, vi får se.
Jag tror de satsar på något annat område och låter hårdvaran sälja i små mängder, tills de får en hit igen.

En blandning av stolthet och envishet.

Och jag kan aldrig tro att tv-spel har slutat här. Där vi är nu. Med analoga spakar, styrkors, och knappar på axlar och diamantformation. Jo, det kommer nog alltid finnas kvar. Men nya tider kommer fostra nya spelare, med nya kontrollmetoder och med det hårdvara. Allt för att hitta nya marknader och särskilja sig från mängden. Nu pratar jag inte bara om tv-spel. Apple gjorde ju en liknande grej när de populariserade multiinput-pekskärmen.

Jag förstår vad du är ute efter. Jag håller bara inte med om att det kommer ske eller bör ske.

Mattias Leisky18 maj 2014q

Fook:

Och jag kan aldrig tro att tv-spel har slutat här. Där vi är nu. Med analoga spakar, styrkors, och knappar på axlar och diamantformation.


Nej, jag håller med. Spelen är mer variationsrika och i många fall bättre än någonsin. När sedan Oculus Rift och dyl. kommer ut lär det bli otroligt spännande.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.