Jag var på promenad med sonen i Arvika. Vi gick runt i samma kvarter jag gick när jag var liten.

Hamnade vid Centralskolan, min gamla skola. Gick förbi simhallen. Gick genom simhalllen.

Och det var då, när lukten av klor slog emot som jag fick deja vu och blev liten igen.

Vid ingången till simhallen, den från Centralskolan, finns det en trappa som går ner. Jag stannar, vänder mig mot min kära moder som också är med, och säger "det är ju där bowlinghallen är" och hon säger "ja".

Den första gången som jag upptäckte att det fanns något som kallades arkadspel var 1978, just där, på källarplanet till simhallen i det som var bowlinghallen och cigarettrök överallt.

Där fanns det en hörna med ett arkadspel, och man kunde se vad det var om man klättrade upp på en barstol och tittade på en tv-skärm. Det var där jag upptäckte Space Invaders.

Jag upptäckte också att om man stoppade i enkronor i den maskinen så fick man spela.

Mitt liv blev en jakt på enkronor.

Det är 30 år som rusar genom hjärnan inom loppet av ett par sekunder. Jag blir liten igen, känner försvunna dofter, hör ljudet av spelet och vuxna, av bowlingklot som rullar och käglor som faller, ser Space Invaders framför mig.

Jag går inte ner.

Vill inte se förändringen. Vill inte lära mig om rökförbud och hur lokalen ser ut under starka lampor. Minns dunkel, minns röken, minns känslan av att upptäcka något helt nytt.

Vill att den bild av det som jag har i hjärnan ska finnas kvar.

Går genom simhallen, ut på andra sidan, genom dörrarna som går mot staden, tittar höger och ser cafeterian, dit man alltid gick efter att ha varit på simhallen för att köpa något, en läsk och godis.

Lämnar det bakom mig.

På något sätt sitter det ändå kvar.

Platsen där allt började.