...är jag mer än nöjd med mitt inköp. Efter cirka 15 spenderade timmar med Nintendos nya konsol är det läge för några snabba intryck.

HÅRDVARAN - När en ny konsol lanseras finns det alltid en förhöjd risk för barnsjukdomar och Wii U verkar inte vara något undantag. En hel del rapporterar att de haft problem med sega nedladdningar av systemuppdateringar, strul med nätverksuppkopplingen och att konsolen låser sig ibland. Därför är jag väldigt glad att jag inte har upplevt ett enda problem hittills. Precis allting fungerar smidigt och jag upplever inga som helst bekymmer, varken när jag spelar, surfar runt på Miiverse eller uppdaterar konsolen. Gamepaden är, trots sin storlek, en mycket bekväm kontroll att hålla i och känns lagom lätt utan att vara plastig. Såhär långt är den imponerande mångsidig och gedigen.

SPELEN - Att konsolen som sådan fungerar felfritt är förstås glädjande med tanke på den relativt höga prislappen. Men en konsol utan roliga spel är fortfarande värdelös. Tur då att Wii U-releasen levererar även på den punkten. Nintendoland (som medföljde mitt premium-paket) blandar och ger men innehåller ändå några riktiga pärlor som visar på konsolens, och framförallt kontrollens, potential. Mario Chase och Luigi's Ghost Mansion är underbara uppvisningar i assymetrisk multiplayer och Zelda Battle Quest och den mycket utmanande Donkey Kong's Crash Course är beroendeframkallande singelplayer-minispel. Flera av de övriga bagatellerna i paketet kan man gott testa en gång och ignorera i fortsättningen.

Av New Super Mario Bros U hade jag ärligt talat väntat mig en överväldigande "mer av samma"-känsla men efter bara en kvart med spelet var jag helt fast och nu ett par timmar in älskar jag det. Det är kreativt, charmerande vackert och faktiskt ganska så utmanande. Och så är det i HD, Mario i HD. Punkt.

I andra änden av pastellskalan hittar vi Zombi U. Det är nyskapande i sitt upplägg, använder kontrollen på ett utmärkt sätt (även om ett fåtal moment känns krystat placerade på pekskärmen) och framförallt är det svårt...riktigt svårt. Vilket också gör det oerhört obehagligt. Zombi U kräver planering och strategiskt tänkande av spelaren och den som väntar sig en shoot 'em up-fest bör leta på annat håll. Det här är riktig survival horror i genrens rätta bemärkelse.

ÖVRIGT - Ännu en sak på konsolens pluskonto är Miiverse. Nintendos sammanslagning av sociala medier och tv-spel i ett community som helt och håller bygger på spelarnas deltagande och interaktion. Miiverse gör sig påmint redan när jag slår på min Wii U och mii:s från spelare världen över flockas kring och kommenterar de hetaste spelen och apparna just nu, även sådana som jag inte äger. Smart sätt att marknadsföra produkter utan att varken Nintendo eller utvecklarna behöver anstränga sig. Och går jag sedan in på själva Miiverse-appen möts jag av ett twitter-liknande flöde där spelare skriver korta kommentarer, ritar egna klotter via touchskärmen, ber om hjälp om de har fastnat eller postar screenshots från spelen de lirar från tillfället, allt prydligt uppdelat i spelspecifika communitys. Mycket trevligt tidsfördriv och ärligt talat lite förvånande välgenomfört redan nu i startgroparna från onlinehandikappade Nintendo.

Utan att gå in på den blixtsnabba browsern, klena utbudet av originaltitlar på eshop, den trevliga inkluderingen av Netflix och den osmidiga bakåtkompabiliteten kan jag sammanfattningsvis säga att jag är mycket nöjd med Wii U. Det återstår nu för Nintendo och övriga utvecklare att leva upp till potentialen som releasen ändå skvallrar om.

Har du Wii U och vill adda mig går jag under namnet kizmah. Vi ses på Miiverse

Med Resident Evil 4 förnyade Capcom genren de en gång skapade och gjorde det betydligt mer actionbetonat. Med femman lämnade de skräcken bakom sig och omfamnade samarbete. Med Resident Evil 6 verkar Capcom däremot bara stå och stampa.

Jag hade noll förväntningar när jag började nedladdningen men när jag hade spelat klart Resident Evil 6-demot lyckades jag ändå bli besviken. Märkligt, för egentligen har jag inte sett fram emot Capcoms senaste del ett dugg. Resident Evil känns ganska irrelevant och vilset som spelserie efter den femte delen som var underhållande men samtidigt bristfälligt och bakåtsträvande när det gällde de mest fundamentala delarna.

Och precis samma känsla får jag när jag spelar demot till sexan. Kontrollen känns omedelbart sladdrig, seg och oprecis. Kameran ligger för nära min karaktär vilket ofta resulterar i total förvirring i trånga situationer. Kombinera dessa två brister och du får ett spel som på alla sätt och vis vill kännas modernt men har fastnat i generations-gamla hjulspår när det gäller det absolut viktigaste, gameplay.

Resident Evil 4 inspirerade en hel actiongenre men två delar senare har Capcom till synes anammat allt det värsta som kännetecknar framförallt västerländska efterföljare. Muskelberg till soldater krigar (och snackar) sig igenom sönderskjutna östeuropeiska städer Call of Duty-style. Stendumma och tungt beväpnade fiender står i vägen men upplöses i gnistor som vampyrer i solen när jag pepprat sönder dem, alternativt sparkat omkull och stampat ihjäl dem. Och aldrig behöver jag tveka om åt vilket håll jag ska gå. En markör visar det hela tiden och om jag ändå inte fattar kan jag trycka ner L2 och få fram en ännu större markör som inte ens en blind kan missa.

Jag kanske är för hård. Det är trots allt bara ett demo och vem vet, ett mirakel kan inträffa och det färdiga spelet kan visa sig bli fantastiskt. Men med ett namn som Resident Evil följer stora förväntningar och det här vältilltagna smakprovet grusar mina fullständigt. Skräcken är borta, atmosfären är borta. Kvar återstår en föråldrad kontroll och pliktskyldiga blinkningar till gamla tider. Och i just det här fallet var det faktiskt bättre förr.

-----------------------
twitter @edindumisicTaggar: Resident Evil 6

Spel tar sig in i finrummet i form av en ny utställning på Östergötlands länsmuseum.

Idag svängde jag förbi museet i Linköping för att besöka vernissagen av deras nya utställning Hjärta spel, i vilken man har samlat verk av ett tjugotal artister, de flesta svenska. Allt från Mario till Kirby, Mass Effect, Lemmings och Bayonetta trängdes på väggarna i form av målningar, illustrationer och broderier men också interaktiva installationer och ett par lifesize dräkter, däribland Samus Aran som ni kan se på fotot (bredvid en Donkey Kong-tolkning signerad Junkboy).

Glädjande nog var vernissagen välbesökt och det var åtminstone ett femtiotal personer som trängdes i den lilla lokalen och tog del av spelkonst...med tillhörande bubbel och tilltugg. Här kan du läsa mer om utställningen.

Nästa vecka fortsätter tv-spelens förfining i Östergötland då Norrköpings Symfoniorkester framför tv-spelsmusik i konserten Score med Orvar Säfström som programvärd. Jag kommer vara där och garanterat rysa då orkestern tar sig an Legend of Zelda suit.

-----------------------
twitter @edindumisic

Happy birthday to U...

Som bekant har Nintendo utannonserat att Wii U landar i Europa den 30 november. Som om inte lanseringen av en helt ny konsol är roligt nog råkar det dessutom vara min födelsedag. Grattis!

Premiären ser riktigt stark ut med flera bra titlar att välja mellan. Jag var till en början tveksam till New Super Mario Bros U men nu måste jag erkänna att det ser strålande ut och lär gå åt som smör i solsken. Det är dessutom en titel som garanterat kommer driva konsolförsäljningen länge. Nintendo Land ser svagt ut och lockar inte alls på samma sätt som Wii Sports gjorde när Wii lovade ett helt nytt sätt att spela. Men som medföljande spel i deluxe-paketet är det såklart ett godkänt tillskott med tanke på spelets multiplayer-fokus. För rätt målgrupp lär det bli en perfekt introduktion till systemet.

Det är uppenbart att Nintendo har kört på ett säkert kort (Mario) och överlåtit resten av startfältet till tredjepartsutvecklarna. Och visst är FIFA13 och Black Ops 2, båda med unika funktioner, tunga kort.
Men det är framförallt Ubisoft som imponerar med två exklusiva titlar som båda verkar utnyttja konsolens unika kontroll på ett strålande sätt. Rayman Legends ser ut att ge Mario en fight medan ZombiU förlitar sig på hög svårighetsgrad och hinkar med blod. Något som Nintendo själva inte verkar vara sena med att påpeka i sin iver att locka hardcore-spelarna. Att tre nedladdningsbara titlar (plus digitala versionen av New Super Mario Bros U) avrundar premiären tyder på att Nintendo satsar på digital distribution vilket såklart skickar trevliga signaler. Allt som allt ser det ut som en mycket stark lansering.

Personligen har jag redan förbokat konsolen och satsar på en balanserad kombo av ZombiU och New Super Mario Bros U.
Den senare kan visa sig bli en perfekt introduktion till konsolspelande för min sambo då co-op läget, där den ena spelaren bistår med hjälp via pekskärmen, ser fantastiskt smart ut. Blickar vi mot horisonten ser jag fram emot Pikmin 3 och hoppas att Aliens - Colonial Marines visar sig vara värdigt sin förlaga.

Men just nu längtar jag mest efter att hålla i den nya kontrollen. Potentialen den har är ENORM.Taggar: Wii U ZombiU Mario

Det är cirka tre månader kvar tills Wii U släpps och inget kommande spel förutom Assassin's Creed 3 intresserar mig. Och det kommer ut först i slutet av oktober. Men jag är ändå sugen på något lir att småroa mig med tills dess. Från tanke till handling och igår köpte jag Shadows of the Damned. Begagnat och billigt. Det kunde väl knappast gå fel? Jodå!

Vilket bedrövligt spel! Jag tröttnade redan efter de inledande timmarna. Ett samarbete mellan Shinji Mikami (Resident Evil) och Suda 51 (No More Heroes) låter intressant i teorin men i verkligheten betyder det tydligen penisskämt utan avbrott, osmaklig design, slarvig spelkontroll och överdriven handhållning. Suda 51:s komersiella genombrott (nåja) No More Heroes var måhända fånigt på liknande premisser och tekniskt bristfälligt men det hade ändå en viss charm som Shadows of the Damned saknar helt och hållet. Det här är ett spel skapat av ofokuserade, pubertala grabbar snarare än två demonproducenter som hypen ville få det till. Den avsiktliga b-känslan förvandlas snabbt till min enda uppfattning av spelet. Tack men nej tack.

Med Shadows of the Damned ute ur bilden bestämde jag mig för en snabb lösning. En tre månaders-prenumeration på Playstation Plus för ynka 149:- ger mig en handfull spel att ladda ner utan extra kostnad. Nog ska bland andra Just Cause 2 (redan demot då det begav sig roade mer än Shadows of the Damned), Infamous 2, Borderlands och Little Big Planet 2 kunna underhålla tills Ubisofts mastodonttrea släpps och håller mig upptagen hela vägen till Wii U.