Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

lemonhead

31 Registrerad: 11 jun 2006 16:34 Senaste besök: I dag 00:35 Online: Nej

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

PC som spelmaskin är ett skämt!

lemonhead 30 jul 2009 22:581135 visningarKommentera: 14 !


Så skulle det kunna se ut om jag spelade Baldur's Gate på PC. En man kan drömma dock. En man kan drömma.

Efter att ha avklarat The Secret of Monkey Island: Special Edition fick jag ett stort sug efter att spela om tredje delen i spelserien, The Curse of Monkey Island - som var startskottet i piratsagan, för min egen del.
Installationen gick smärtfritt, och introduktionsfilmen flyter på som den ska. Men där i början, när jag pratar med Wally i kanonhytten händer något underligt. Alla dialogalternativ flyter ihop, uttrycks samtidigt, komprimeras till en knappt sekundlång singularitet. Spelet hakar upp sig, likt en repad grammofonskiva i några sekunder innan spelet kraschar. Fler försök, med samma abrupta avslutning på spelsessionen - det är omöjligt att spela, och jag tvingas ge upp.
Istället får jag installera och låta Baldur’s Gate bli mitt nästa spelprojekt - och det här har jag sett fram emot sedan jag köpte det för en vecka sedan. Jag har bara haft andra spel igång samtidigt, så jag har fått skjuta upp med rollspelandet.
Installationen går bra, och introduktionsfilmen spelas. Direkt efteråt kraschar spelet och kastar tillbaka mig till Windows och Dell-bakgrundsbilden i sällskap av ett felmeddelande som säger att åtgärden Baldur’s Gate var tvunget att avbrytas. Jag kollar efter uppdateringar, det finns inga, den här versionen har blivit enkomt programmerad för att fungera i XP och Vista. Några fler optimistiska försök leder till samma dystra resultat.

Jaha... Med Monkey Island avklarat och GTA IV återlämnat till stadsbiblioteket, måste jag hitta ett nytt spel att spela. Jag skulle gärna vilja flytta spelandet från TV-skärmen till datorskärmen, för en gångs skull. Jag kollar utbudet som står uppradat på storebrors ihopsnickrade cd-hylla han själv gjorde i mellanstadiet.
Blicken fäster sig på Thief 2 - The Metal Age. Det vill jag spela igenom någon gång. Inte för att jag är så sugen, men eftersom inget annat fungerar... Jag installerar det, och efteråt startar det. Skärmen blir svart i några sekunder innan jag skickas tillbaka till Windows. En varningsruta påstår att datorn inte kan spela introduktionsfilmen, och kan därför inte tillåta mig att spela spelet.

Irriterande var ordet. Och jag kommer till en insikt: De flesta PC-spel i min ägo fungerar dåligt eller inte alls. Jag har i och för sig alltid varit medveten om hur illa det brukar gå när jag spelar på datorn. Men nu vill jag se siffror och statistik! Jag kollar på spelhyllan igen och börjar fundera på vilka spel som installerats på nuvarande burk och kom fram till att dessa vid något tillfälle legat på hårddisken:

Condemned - Fungerar.
Pariah - Fungerar, men spelet kraschar ofta.
Half-Life 2 - Fungerar.
Tomb Raider Legends - Fungerar inte alls.
Doom 3 - Fungerar, men laggar ordentligt.
F.E.A.R - Fungerar.
Far Cry - Fungerar, men spelet kraschar ofta.
Call of Duty 2 - Fungerar, men har grafiska problem och kraschar ofta.
Call of Cthulhu: Dark Corners of the Earth - Fungerar.
Halo: Combat Evolved - Fungerar.
System Shock 2 - Fungerar inte alls.
Heroes of Might & Magic III - Fungerar, men spelet kraschar ofta.
Broken Sword IV: The Angel of Darkness - Fungerar inte alls

Lägg till de tre spelen, nämnda ovan (vågar jag anta att de övriga BG-spelen inte heller fungerar?) så får vi följande statistik:
Spel som fungerar: 5 av 16
Spel som fungerar men som lider av tekniska problem/ kraschar ofta: 5 av 16
Spel som inte fungerar alls: 6 av 16

Jag räknar inte med nedladdade spel. Och burken ska klara av dessa spel.

Mer än en tredjedel av spelen fungerar inte alls!
Det är ju löjligt. Jag har haft en nära relation till PC:s sedan 486:or var moderna. Och liknande problem har varit påtagliga sedan dess. Det var inte förrän när Playstation 2:an kom som jag konverterade till tv-spelskulturen.
PC:n som spelmaskin är ett skämt!

Orättvist behandlad - av ett tv-spel!

lemonhead 4 jul 2009 00:291137 visningarKommentera: 3 !



Jag har just varit med om den mest bedrövliga, patetiska och orättvisa match jag någonsin spelat i Pro Evolution Soccer 2008. Jag och brorsan. Jag: Wales, han: Cameroon. Två jämndåliga lag slumpmässigt utvalda av spelets valgenerator.

Men det var inte jämnt någonstans. Mina spelare var fullkomligt handlingsförlamade! Wales var chanslösa.

Efter första halvlek stod det 5-0 till Cameroon. Skottstatistiken löd: tjugotvå skott för Cameroon, noll (0) för Wales. Noll. Jag säger det igen: Noll skott efter 45 minuter alltså!

Jag har aldrig varit med om något liknande! De var långsamma som sirap. De behövde enorma ytor för att kunna ta emot en boll, om de mot förmodan lyckades med något sådant (varav de direkt fumlade över den till motståndaren). De förlorade alla luftdueller. Varenda pass de slog gick direkt till motståndarna. De var totalt oförmögna att ta av bollen och mina backar samlades sig som en svans efter motståndaranfallaren som hade bollinnehavet, som om de försökte observera hans rörelser i detalj, och ta lärdom av dem.
En av mina spelare sprang in bakom mitt mål och fastnade där - och kunde inte sluta att springa in i den osynliga väggen bakom målet, och alltså upphäva offsiden och göra så att vi hade en man mindre på planen.

Slutsiffran löd 9-0 till Cameroon. Skottstatistiken menade att jag fick 5 skott trotsallt. Cameroon fick 40-50 nånting. Men att mena att jag fick fem skott var aningen generöst. Det innebär att den räknade med fjösskotten som inte ens nådde fram till målburen utan stannade av strax efter strafflinjen med i statistiken. Själv kunde jag bara minnas att jag lyckades få till ett enda skott som någorlunda liknande ett riktigt skott.

I revanschmatchen med två nya, jämlika lag (Sydafrika mot Rumänien, om jag inte missminner mig) fick jag göra ett mål i alla fall, lätta lite på ventilen. Spelarna var duktiga, kunde passa någorlunda och kunde ta av bollen från motståndarna. Men jag förlorade med 5-1. Jag skyller på att jag fortfarande var fördärvad och frustrerad från förra matchen. Det var kanske det mest bedrövliga jag varit med om i ett tv-spel. Ren och skär hänsynslös tv-spelsorättvisa. Och sådan rättvisa tär på mig.

Gammalt spel i ny tappning: Moonstone.

lemonhead 14 maj 2009 19:431158 visningarKommentera: 2 !

Jag läste nyss om att Alien Breed ska få se dagens ljus i ny tappning. Nostalginerven kittlades och jag måste kläcka fram det här mastodontinlägget om en av mina drömremakes; Moonstone som fanns till Amiga och DOS.

Moonstone hade ett ganska unikt spelkoncept. Upplägget kan beskrivas som ett slags digitalt fantasybrädspel. Tänk er Hero’s Quest eller Mutant Chronicles figurspel, fast i digital form. Spelet var gjort för en till fyra spelare - spelpjäsen, en riddare med ett svärd och iklädd full stridsmundering i otymplig metallrustning i olikfärgad klädsel; blå, grön, röd eller gul. Om inte fyra mänskliga spelare deltar ersätts de resterande antalet av datorstyrda “svarta riddare“.


De hornprydda lejonen i de nordvästra gräsfälten.

Varje spelare fick spela sin tur i omgångar. Man fick flytta omkring pjäsen på spelplanen tills man förbrukat sina förflyttningspoäng. Planen var uppdelad likt en broderligt delad pizza - i fyra, lika stora regioner: Ett visset gräsfält till nordväst, en stenöken till nordöst, en tät och lummig skogregion i sydväst samt dystra och döda träskmarker till sydväst. I mitten av spelplanen finns ett tempel. Målet är att ta sig dit, besegra anden som vaktar den magiska månstenen och sedan föra den till druidernas altare vid nästa fullmåne så att de kan utföra sin ritual.
För att ta få tillträde till templet måste man först hitta de fyra nyckelbitarna - säkert förvarade bland någon av de flertalet utspridda väktarnas skattgömmor. Olika typer av väktare gömmer sig i de olika landskapsregionerna; i skogen lurar kortväxta råttmän med giftiga klor, ensamma utgör de inget stort hot men de jagar i stora flockar. Hornprydda lejonbestar lurar i gräsfälten, som kan spetsa ihjäl en riddare med en kraftfull stångning. Bland träsken lurar bland annat ohyggliga, odöda träskmonster som drar ned oberedda riddare till träskdjupen och dränker dem.
Men bland de mest minnesvärda är de väldiga Ballockerna, ett resultat av en trollkarls misslyckade experiment som nu flytt sin fångenskap och bosatt sig bland de nordöstra bergen. De väldiga sex meter höga muskelpaketen kan krossa en riddare med under tyngd, eller greppa tag i sitt byte och headbanga denne till döds. En generande död för en modig riddare.
På sin tid var det omtalat för de hinkvis med levrat blod som spilldes och de minnesvärda, brutala dödssekvenserna noggrant animerade med detaljrik pixelgrafik.


Blod på stridsskärmen

Spelarna kan också utmana andra spelare och beröva dem på pengar eller föremål. Och varje region har särskilda platser som kan besökas; att besöka eremittrollkarlen Math kan både vara en fördel eller en nackdel beroende på hans humör. Antingen berövar han dig på dina krafter eller skänker dig ett magiskt föremål. I städerna kan man handla utrustning eller rulla tärningar i värdshusen organiserade hasardspel.
Efter att några omgångar passerat vaknar den röda draken till liv, och sveper sin skugga över världen. Draken söker upp de mest välbärgade riddarna, och en till synes hopplös kamp påbörjas.


Spelplanen

Spelet passar perfekt för live/ playstation network formatet. 800 microsoft points hade varit perfekt för ett simpelt, blodigt digitalt brädspel. En spelsession tar ungefär 60-90 minuter. Man kan berika remaken med full 3d-grafik eller kanske bara figurer och monster i tre dimensioner och miljöerna kan vara två dimensionella, likt Onimusha. Nya monster kan vara tillkomna. Nya förmågor kan bemästras. Men dödssekvenserna måste vara minst lika brutala och fyndiga. Det kan spelas ensam eller med tre andra kompisar, online eller i samma soffa. Det enda man egentligen behöver ta bort är de allehanda buggar som uppenbarade sig på slumpmässiga manér vid minst något tillfälle vid varje spelsession; Ingen ska ha välsignats med oändlig rikedom, eller få börja spelet med det bästa svärdet, och alla nyckelbitar ska alltid finnas med varje gång man spelar.
Snälla Sony eller Microsoft se till att någon gör det här spelet i ny tappning.

En av många dödsscener:

Får jag låna din åsikt?

lemonhead 5 okt 2008 13:401425 visningarKommentera: 7 !

“Nä, du SKA låna den!”



Mitt liv har nästan uteslutet kretsar kring utanförskap, inte bara under uppväxten, som nog ganska många kan relatera till, utan den känslan råder fortfarande. Och ordet utanförskap har blivit alltmer populärt i våra svenska folkmunnar efter att borgaralliansens upprepade gånger talade om den i alla tv-debatter. Fast de gjorde ju en sådan fruktansvärd felbenämning av ordet att det nästan kränker personer som faktiskt är i utanförskap, ni vet, såna som Morrissey sjunger om och inte såna personer som stannar hemma från jobbet några dagar och sörplar te för att de har feber.

När vi 80-talister växte upp var spel inte lika utbrett som det är idag, det var ett nördigt intresse lite utanför de sociala ramarna. Men vi som spelade spel kunde hitta en gemenskap bland människor med samma intresse. Men tiderna har ändrats och nu står minst en spelkonsol under många ungas, vuxnas och barnfamiljers teveapparater. Det är accepterat att spela tv-spel, och du stämplas knappast som nörd bara därför. Fast det finns fortfarande skeptiker, inbitna människor som påstår både det ena och det andra om spelandet och hur det påverkar oss negativt. I vissa aspekter kanske de har rätt till och med, men deras verklighetsuppfattning är galet förvrängd. Det finns såna som Jack Thompson som påstår att våldsspel gör oss till massmördare. Sådana uttalanden späder bara på och skapar distans och bildar grupperingar mellan oss som spelar och dem som inte spelar. Men skeptikerna får förr eller senare ge upp; de gjorde det med jazzmusiken, med rocken, med hårdrocken, med skräck- och våldsfilmerna, ja till och med telefonen är accepterad och gör oss knappast lata och okreativa, som en del personer påstådde när telefonen började nässla in sig i de vanliga medborgarnas hem. Det är bara en tidsfråga.
Men så har jag börjat observera att det börjar bildas grupperingar hos oss spelintresserade också - vi är inte längre en enhet, utan spelintresset har blivit för stort och utbrett - jag känner inte samma gemenskap som jag gjorde förut. Om jag skalar bort dem som i folkmun benämns som “casual gamers”, finns det i huvudsak elitism och vad jag tar mig friheten att kalla för “drönare“. Elitisterna (som låter som om de skulle vara pretentiösa - vilket de inte nödvändigtvis behöver vara) är de personer, (och de bolag?) som tycker och känner, inskränkta i sitt egna tänkande och nonchalanta till åsikter de inte håller med om. Och drönare är dem som tycker som elitisterna tycker, inskränkta i deras tänkande och oförmögna att tycka själva. Personligen tror jag att dessa personer många gånger intalar sig att de håller med, “bara för att alla andra gör det”.

Populära storspel är ett känsligt ämne. Kombinera detta med våran kärlek för betygssystemet, som blivit skevt och skulle behövas konfigureras om, för att visa de rätta siffrorna. Så fort ett storspel bedöms med ett betyg, lägre än vad den stora kritikerskaran tycker och drönarna håller med om - så uppstår folkstorm, det finns fall där till och med yrkeskollegor nästan kan gadda ihop sig mot den oliktänkande. Personen som tycker annorlunda har rent utav felaktiga åsikter, personen som tycker annorlunda är ett troll, personen som tycker annorlunda är bara ute efter uppmärksamhet. Som om det finns rätt och fel när det gäller något så oskyldigt som spelsmak.
Själv personligen råkar jag bedöma särskilda aspekter av ett spel som viktigare än vad de flesta andra tycker, aspekter som många kanske inte ens tänker på. Och bemöts av kritik som mer eller mindre kan liknas vid häxjakt om jag ifrågasätter ett omåttligt populärt spel. Som om jag sårat någon personligen. Kan jag inte bara få säga: “Ja. jag vet att det är populärt spel och jag gillade det inte - här erbjuder jag en annan synvinkel på det hela.“ Herregud! Om spel ska kunna vara kultur (för det vill vi väl?) måste mycket ändras - på alla fronter, allt från spelutvecklare, till spelskribenter och även spelarna själva måste ändra attityd. Kultur ska locka till diskussion, öppna upp för nytt tänkande och öka förståelsen mellan varandra - att bli nedtryckt, utfryst och dumförklarad för att man ifrågasätter och inte håller med majoritetens gemensamma åsikt är ju raka motsatsen, och samtidigt vill vi spelare bli accepterade av skeptikerna som inte förstår sig på spel - åtminstone ville vi ju det för ett par år sedan när vi växte upp.

Självklart generaliserar jag hejvilt här, riktigt så här är det inte. Jag spekulerar bara. Men samtidigt är det nästan så att jag många gånger nästan inte kan dela med mig av mina åsikter - min smak, när jag bara vill diskutera och yttra mina tankar om något så oskyldigt som ett spel på grund av den kritik jag bemöts av. Jag är inte längre välkommen på det som en gång kändes som mina egna hemtrakter.

Populärkulturella mysterium #1: Diablo-serien

lemonhead 3 okt 2008 23:001634 visningarKommentera: 21 !

Hur tänkte majoriteten nu egentligen?



Diablo är speciellt. Inget annat spel har för mig så tydligt redovisat vad man egentligen gör när man spelar ett spel. Man tar kontroll över det, styr det. I Diablos fall sker all form av styrning genom att du klickar med musknappen. Du går genom att klicka, du slåss genom att klicka, du pratar genom att klicka, du frammanar helvetesbestar med ett klick. Klick, klick, dubbelklick. Om det fanns en klickräknare i Diablo skulle den överskridas och tvingas nollställas innan du ens fått syn på slutbossen. Klickandet blir så frenetiskt att man nästan får för sig att Diablospelarna enbart sitter och spelar för att de tror att man får en enkrona för varje klick man gör.
Och när man som spelare kommer på sig själv att det enda man gör när man spelar Diablo är att klicka på en musknapp försvinner all form av inlevelse bort i tomma intet - du befinner dig inte längre i spelvärlden med det viktiga uppdraget att dräpa djävulen, utan du befinner dig sittandes framför din dator i ett mörkt rum som upplyses av skärmens blåa sken och du sitter där och klickar på din musknapp. Är det här verkligen roligt?

Det eviga klickandet förstärks dessutom av spelets fullkomliga finessbrist. Diablo har inte ens en blockeringsknapp. Du tar och du ger skada - ingenting däremellan. Det finns inget utrymme för logiskt tänkande, som till exempel att ducka undan slagen eller att försöka parera dem. Att ta emot dem är mer naturligt, mer macho.
Den där blockeringsknappen hade kunnat bidra med så oerhört mycket: strategi, teknik och framförallt en källa till inlevelse som håller spelarens uppmärksamhet borta från det där fingret på musknappen.
Det enda utrymmet för strategiskt tänkande som Diablo erbjuder kan se ut ungefär så här: “Ska jag dricka ett livselixir nu, eller ska jag låta min fiende hugga till mig ännu ett par gånger innan jag dricker det, vad är mer sparsamt?”. Spel ska underhålla, ge spelaren en viss känsla av stimulering. Att spela Diablo känns som om att det som händer på skärmen är en mikroskopisk inblick i din hjärna, i realtid. Monstren som dras mot din paladin eller din barbar med nästan magnetisk effekt är egentligen inga monster utan dina hjärnceller - hur länge orkar du egentligen se på denna massförintelse?

‘Populärkulturella mysterium’ kommer att bli ett (antagligen väldigt sällan) återkommande blogginslag, där jag vill peka finger på den stora massan och granska vad så många personer egentligen jublar och klappar sina händer åt: helt enkelt uppmärksamma folk på masshjärnsläppen när det kommer till smak av några populärkulturella verk inom spel och film i huvudsak.

Tidigare inlägg

Fem slumpmässigt utvalda manusluckor

14 aug 2008 15:0415

Jag är en wannabe-författare. Och jag har märkt att jag till allt...