Loading.se Blogg - Tobias Bjarneby

Jag befann mig på Peach Beach i Mario Kart Wii när jag nåddes av beskedet att Super PLAY läggs ned.
Det är ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma.
Men det kändes inte alls som jag förväntat mig.
Jag hade drömt om den här dagen i fem års tid. Försökt att föreställa mig hur det skulle kännas om vi slutligen besegrade vår ärkerival – tidningen vi en gång startat men sedan övergett och lämnat åt sitt öde.
Och nu var den borta. Kampen som började med en duell mellan Super PLAY 109 och premiärnumret av RESET, och som sedan pågick under 53 månader – med ytterligare 53 tidningar från varje sida – var över. Vi tog dem till slut.
I hjärnan var det en seger. Men i hjärtat kändes det som en förlust.
Jag har bläddrat i gamla och nya Super PLAY-tidningar nästan varje kväll sedan dess. Och under den svindlande nostalgitrippen har jag inte kunnat låta bli att följa alla de röda trådar som slingrar sig genom SP-historien. Några av dem medvetna och självklara, andra sådana som det krävts lite perspektiv för att kunna urskilja.
Det är ofrånkomligt att dra paralleller mellan en ung Thomas Wiborgh och en ung Alfred Holmgren, i allt från den svartvita hållningen till sättet de fullkomligt spottat ur sig orden.
Lika tydlig är linjen från 90-talets rpg-forum och animesektioner till dagens passionerade indiebevakning.
Och så förstås synen på spel som någonting större och viktigare än det som för tillfället flimrar på skärmen.
Men en tråd lyser ändå mer klarröd än någon annan, och löper genom varje enskilt nummer av Super PLAY. Jag skulle vilja kalla den mod. Den fullständigt orädda inställning som skapats av lika delar självförtroende, naivism, järnvilja och ren dumhet.
Redan i tredje numret, i maj 1996, gjorde vi vad ingen annan västerländsk tidning vågat när vi satte vi Cloud Strife på omslaget. Idag framstår det som en självklarhet att omfamna nästa Final Fantasy men våren 1996 var det rena vansinnet. Vi hotades av nedläggning och skulle ändå envist försöka sälja tidningen med ett ansikte ingen sett, från en spelserie som aldrig givits ut i Europa.
Och så har det fortsatt, med det chockrosa Space Channel 5-omslaget som förlagschefen misstog för en damtidning, en lågupplöst Pac-Man som frontfigur när resten av världen pratade om Halo 2, och – kanske både finast och smalast – en Mario av lera.
Samma mod höll tidningens låga brinnande ända till slutet. I en tid då speljournalistik förminskats till en del av pr-maskineriet och inte ens de största internationella speltidningarna pallade trycket slutade Super PLAY aldrig att sträva vidare. En ny generation skribenter tog drömmen om den nya speljournalistiken på fullaste allvar och började sakta men säkert modernisera hela det svenska speltidningsklimatet.
De hittade nya infallsvinklar, nya uttryckssätt och kanske framför allt nya spel. Och de lät dem ta plats. Om någon på redaktionen var intresserad så var det någonting värt att skriva om. Svårare än så behöver det inte vara.
Inga kompromisser.
Det är bättre att brinna upp än att tyna bort.
Lev fort – dö ung.
Jag vet inte om det var modet som till slut dödade Super PLAY. Men jag vet att det kommer att ge tidningen evigt liv i våra hjärtan.