nmhbm
Bitola
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Dear Esther 2 *1
I det fall att du vill spela Dear Esther utan någon mer vetskap*2 kring spelet alls skulle jag i form av dig sluta läsa här.
En upplevelse som fått mig att fundera en hel del kring mediet.
Exakt vad i detta spel är det som fångar mig, som gör att jag vill undersöka varenda liten vrå?
För det är ju knappast spelbarheten, som utöver direkt styrning samt en inzoomningsfunktion är totalt frånvarande.
Audiovisuellt faller det mig ypperligt i smaken – magiska miljöer som dock hela tiden har en mörkare skugga närvarande och musik som ökar på spelets mystik. Detta är godis för mina sinnen.
I en värld där just spelmekanik hyllas (mitt huvud) kommer troligtvis två (minst) läger att bildas angående spelet.
"Spännande, rörande och framförallt som en frisk fläkt genom en källare stinkandes av svett."
"Detta är INTE ett spel, detta är på sin absoluta höjd en interaktiv berättelse, där du däremot inte har någon som helst möjlighet att påverka utvecklingen alls."
Där mina två egenproducerade citat såklart är sanningsenliga (kommer som sagt ifrån mig) dyker nu andra frågor upp som känns relevanta.
Visst, du kan inte påverka flödet i spelet mer än att röra din karaktär längst med de utstakade vägarna, men hade någon i ärlighetens namn faktiskt velat se en film som såg exakt ut såhär? Som följer en ensam själs vandring som emellanåt hänger sig åt att prata högt för sig självt? Jag vet att som produkten ser ut idag skulle jag aldrig vilja se den som film. Jag vet också att jag, helt utan att på något sätt aggera achivement-hora (eller på något annat sätt, utöver denna texten då såklart, få extern bekräftelse på att jag "hittat" allt) faktiskt vill uppleva och se varenda liten vrå av spelet.
Det ska här sägas att jag bara spelat igenom spelet en gång, och detta aningen flyktigt. Knappast tagit till mig allt vad storyn har att erbjuda, eller byggt upp en än större bild med hjälp av alla spelets ledtrådar, som så vackert mest aggerar byggstenar.
*1 Förlåt för trött titel.
*2 Där vetskap har likamedtecken med mina åsikter.
En upplevelse som fått mig att fundera en hel del kring mediet.
Exakt vad i detta spel är det som fångar mig, som gör att jag vill undersöka varenda liten vrå?
För det är ju knappast spelbarheten, som utöver direkt styrning samt en inzoomningsfunktion är totalt frånvarande.
Audiovisuellt faller det mig ypperligt i smaken – magiska miljöer som dock hela tiden har en mörkare skugga närvarande och musik som ökar på spelets mystik. Detta är godis för mina sinnen.
I en värld där just spelmekanik hyllas (mitt huvud) kommer troligtvis två (minst) läger att bildas angående spelet.
"Spännande, rörande och framförallt som en frisk fläkt genom en källare stinkandes av svett."
"Detta är INTE ett spel, detta är på sin absoluta höjd en interaktiv berättelse, där du däremot inte har någon som helst möjlighet att påverka utvecklingen alls."
Där mina två egenproducerade citat såklart är sanningsenliga (kommer som sagt ifrån mig) dyker nu andra frågor upp som känns relevanta.
Visst, du kan inte påverka flödet i spelet mer än att röra din karaktär längst med de utstakade vägarna, men hade någon i ärlighetens namn faktiskt velat se en film som såg exakt ut såhär? Som följer en ensam själs vandring som emellanåt hänger sig åt att prata högt för sig självt? Jag vet att som produkten ser ut idag skulle jag aldrig vilja se den som film. Jag vet också att jag, helt utan att på något sätt aggera achivement-hora (eller på något annat sätt, utöver denna texten då såklart, få extern bekräftelse på att jag "hittat" allt) faktiskt vill uppleva och se varenda liten vrå av spelet.
Det ska här sägas att jag bara spelat igenom spelet en gång, och detta aningen flyktigt. Knappast tagit till mig allt vad storyn har att erbjuda, eller byggt upp en än större bild med hjälp av alla spelets ledtrådar, som så vackert mest aggerar byggstenar.
*1 Förlåt för trött titel.
*2 Där vetskap har likamedtecken med mina åsikter.
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.