Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Jag börjar ofta skriva småsaker, saker som jag vill ska bli något stort.

Hoppas jag skriver klart det här.

Mina idéer och tankar är klara, nu gäller bara att få ner allt. Ta sig tid till det.
.
Så om du känner att du vill döda lite tid, varsågod:

Här är första utkastet, oredigerat, med allt vad det innebär.

Han är ju ändå din pappa.

Glaset satt öde på bordet, en silverblänkande ranglig variant som reflekterade den glödande augusti-solen. Mannen som glaset tillhörde för tillfället lutade sig tillbaka och suckade över tomheten som plötsligt valde att infinna sig hos honom själv och i glaset. Han valde att blicka över solglasögonen och titta på frun som satt mittemot honom; svetten rann nerför halsen förbi det glittrande guldhalsbandet, en födelsedagspresent för länge sen, mot bröstet där det försvann under den vita silkeslena klänningen för att samlas ovanför den buktande magen.

Just då vid den stunden när de båda satt där, nygifta, den ena fylld av en tomhet som snart skulle få påfyllning, om än tillfälligt, och den andra fylld av motsatsen. En frånvaro av tomhet men också fylld av känslan inför att känna, något, för en annan människa. Där, just då, valde jag att sparka till som den envåldshärskare jag var, i min egen, om än temporära, borg. En ljudlig suck av välbehag utbrast från mannen följd utav en ljudlig smäll när det nya glaset slogs ner på bordet. Den borg som var, och ska vara, ens trygghet.

Hon gav till ett dämpat skrik, förvånad över den plötsliga rörelsen och ropade till honom över bordet förbi det öde glaset. ”Han sparkade till!” Sparken fick armarna att slå ut och visade sig vara för snabba för det vingliga bordet som slog ut hälften av ölen.

”För fan, jag fick vänta en halvtimme på den där ölen, så smockat som det är här kommer det dröja minst en halvtimme till innan servitören kommer hit.” Han såg hur hans utbrott sårade henne, det var viktigt för henne att han visade intresse. ”Jaja, jättekul, försök bara att inte välta bordet nästa gång.”

Åtta månaders trygghet, en trygghet fylld av rädsla, sorg och uppgivenhet men ändå kärlek.

Med ett leende sa hon ”Förlåt, det var inte meningen, han har blivit så livlig på sista tiden och jag tror att det påverkar mig också.” Nu var leendet inte längre påklistrat, tanken på sonen fick henne att inte bry sig om makens senaste utbrott. Nog hade han alltid haft kort humör och kunde bli arg, häromkvällen hade hon nästan blivit rädd. Ursäkten från honom gjorde att hon inte kunde förebrå honom, hon visste hur hon kunde bli och att hon var jobbig emellanåt; graviditeten gjorde det inte lättare, hennes humör kunde skifta från timme till timme. Som nu, strax innan hade hon blivit lite orolig över att han skulle bli arg på henne igen nu när hennes iver över något som blivit så vanligt den senaste tiden nästan höll på att ställa till det.

Jag lugnade ner mig, mina egna känslor och irritation dränktes av hennes lyckorus över min våldshandling, mitt sätt att visa att jag finns och att hon har betydelse för mig. En sista sömn inföll sig och jag vaknade inte förräns närmare trettio år senare.



Från ett semesterparadis till konvalescenshem.



Bilen var gammal, den var grön, högtalarna fungerade men den vägrade inse att dess tid var ute, att den förstörde miljön dubbelt så mycket som de andra två bilarna jag parkerade emellan. Att man ens kunde skapa ett sånt här vidunder, Kattla i metall, fast dess eld förlamar inte människor utan hela jorden. Metallkattla. All makt åt oljan. Jag skrockade förnöjt åt min fyndighet när jag klev ut och låste bilen.

Framför mig tornade ett enormt högt tvåvåningshus. Det var endast två våningar men det tornade över femvåningshusen som omringade sjukhuset. Jag tog ett försiktigt kliv framåt och påbörjade vansinnesfärden nerför stigen mot entréen; snöplogningen hade gått långsamt och sandningen hade inte hunnit med smältisen så ett oförsiktigt steg kunde skicka dig direkt till sjukan. Ironiskt nog.

Varje steg förde mig förbi andra besökare fram mot entréen, likt en välkomnande kram trycktes dörrarna åt sidan av den mekaniska hydrauliken. Den friska, starka, vinterkylan byttes mot en anonym indistinkt sjukhustemperatur. De halvtrasiga stolarna uppsatta i väntrummet kämpade stoiskt för att hålla sina ägare uppe. Några blickade upp och deras vakanta blick genomborrade mig, skapade en känsla av hopplöshet, vad jag än tog mig för i den här byggnaden skulle det inte kunna förändra något. De döende dör, de levande dör. Prokrastinering.

Receptionisten stirrade blankt in i skärmen och uppdaterade sin facebookstatus. Jag passerade förbi och begav mig till hissen. Skulle endast upp en våning, men trapporna lyste med sin frånvaro. Uppenbarligen fanns det trappor för på övervåningen såg jag skyltar som skulle leda mig till en nödutgång, inte för att det fanns någon mening för en sådan för de som låg här, de hade kommit till sin sista anhalt, här var det stopp. Utgångarna och sängarna de låg i ledde alla till samma plats.

Prokrastinering.

En blåklädd ledsagare tog mig i hand och önskade mig välkommen. ”Jag är syster Erika, du måste vara Björn, vad skönt att du kunde komma.” Tydligen visste de hur jag såg ut, naturligtvis hade han bilder på mig, något måste ju ändå ha undkommit alla år av degeneration. Hennes ögon sökte åter kontakt med mig. Jag såg att det hon skulle säga skulle vara jobbigt. Efter att hon meddelat att det bara var ett par dagar kvar väntade hon på mig. Jag nickade förstående. Hennes händer omslöt min och hon nickade förstående, vissa män visar inte känslor, det är så den äldre generationen blivit uppfostrad. Men hon förstod att det var svårt för mig.