Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Hans Li Engnell

Registrerad: 16 jan 2002 18:10 Senaste besök: I dag 15:01 Online: Nej

Tyresö www.frispel.net

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Enklast vinner

Hans Li Engnell I dag 10:0461 visningarKommentera: 0 !

Något historien lärt oss är att det är notoriskt svårt att spå framtiden.

Nu när Nintendo Switch rullar fram i en framgångsvåg över världen har jag fått anledning att klia mig i huvudet och ifrågasätta mina tidigare förutsägelser (eller gissningar).

I ett inlägg med rubriken ”Nintendos sista konsol” (ja, rubriken blev bättre utan ett frågetecken), uttryckte jag mig skeptiskt kring Switchs chanser att bli en kommersiell framgång utanför Japan.

Jag hade en rad argument för min skepsis:

Switch är dyr. 3500 kr utan spel är mycket för en i grunden bärbar spelenhet, särskilt när konkurrenternas konsoler kostar en tusenlapp mindre inklusive spel.

Switch har begränsat tredjepartsstöd. Giganter som EA och Ubisoft har hittills mest utannonserat ett pliktskyldigt stöd.

Switch har mycket begränsat internminne. Denna begränsning gör det problematiskt att konvertera större AAA-spel.

Online. Nintendo har fortfarande ingen onlinelösning som på allvar kan konkurrera med Xbox Live och PSN.

Begränsat spelutbud från start. De tre största spelen i lanseringsfönstret är två Wii U-konverteringar och en ”halv” uppföljare till ett Wii U-spel.

Switch har väldigt dyra tillbehör. Slutkostnaden för en Switch blir ansenlig om du samtidigt vill ha en mer traditionell handkontroll.

Det sistnämnda var kanske inget tungt argument. Men de övriga fem trodde jag skulle hålla tillbaka potentialen för konsolen långsiktigt. Att Switch har rusat ut ur startgroparna har därför förvånat mig lite. Att den skulle lyckas i Japan var rätt väntat. Här finns allt japanerna gillar (spelen och portabiliteten) och givet framgångarna för 3DS i öst vore det snarast överraskande om inte många av dem köpte Switch.

Att så många européer och amerikaner har hängt på låset för att köpa en Switch har däremot överraskat mig. Det är förstås på tok för tidigt att utnämna Switch till en ny Wii, men de små tecknen på att något rätt stort är på gång finns där. Och då tänker jag inte på försäljningssiffror.

Dessa tecken är subtila men påminner mig ändå om tiden då Wii framgångsrikt bröt sig in i mainstreampublikens bubbla. Tecken som att folk i ens Facebookflöde som inte är traditionella gamers skriver att de köpt en Switch till sina barn efter månader av tjat. Eller att jag hör Switch nämnas på arbetsplatsen när folk står och pratar vid kaffemaskinen.

Kanske är det fel att se PS4 och Xbox One som konkurrenter till Switch över huvud taget. De är trots allt väldigt annorlunda plattformar och jag föreställer mig att de attraherar en annan målgrupp. Switch är förstås till för den som inte kan leva utan Nintendos spel, men den har också något som Wii U aldrig hade och som jag blir alltmer övertygad om är en viktig komponent för att lyckas på dagens marknad: enkelhet.

Wii levde på att den var enkel att förstå. På några få sekunder begrepp vi vad som var grejen med Wii. Kinect hade samma attraktionskraft (därmed inte sagt att alla spel som utnyttjade tekniken gjorde spelandet ett dugg enklare).

Med Wii U lyckades Nintendo krångla till både tekniken och budskapet så pass att det stötte bort folk. Microsoft gjorde något liknande med Xbox One i början – med nya Kinects röststyrning och att ”snappa” mellan spel och TV ville de lösa ett problem som ingen ens ansåg behövde en lösning.

Med PS4 satsade Sony på enkelhet. En väldigt traditionell konsol med en traditionell handkontroll. Visst, där finns både en kamera och en VR-hjälm för den som vill. Men du måste inte. Switch har visserligen sina Joy-Cons med så kallad HD-rumble. Men det är inte därför folk köper den utan för portabiliteten. Att kunna spela ett AAA-spel hemma och ta med sig denna upplevelse på bussen till skolan eller jobbet är en både enkel och rätt genial affärsidé.

Jag vill inte påskina att enkelhet är det enda som spelar roll. Självfallet är spelen väldigt viktiga, men som bland annat releasen av PlayStation 2 och 4 visade behövs inte alltid galet bra och efterlängtade spel direkt från start för att intresset ska nå kokpunkten. Att The Legend of Zelda: Breath of the Wild direkt på lanseringsdagen hjälpte Nintendo väldigt mycket är däremot obestridligt.

Inget av mina argument mot att Switch skulle lyckas var objektivt felaktiga. Men de var förstås baserade på förutsättningen att andra resonerade som jag. Vi människor värderar saker väldigt olika. Det som jag ser som dyrt respektive prisvärt behöver inte alls vara det för en annan. Det som är ett behov för vissa, som att spela på bussen, behöver inte locka andra.

Nintendo har en tydlig strategi: de släpper en spelenhet till ett relativt högt pris och avser att hålla detta pris uppe i flera år (så har de jobbat sedan Wii). De släpper nya spel i sina mest kända varumärken, vilket betyder att antalet spel är rätt få men tillfredsställer precis det kunderna efterfrågar. Och de skapar spel som i många fall är av en sort som går att spela om och om igen (tänk Mario Kart 8 och Splatoon). Detta är inte spel som spelas en gång för att läggas åt sidan. På så vis får de längre livslängd, vilket gör att det inte krävs nya spel varje vecka.

Det är spännande att vi i ännu en generation har denna bredd i utbudet. Här finns något för alla, och det kan inte vara dåligt för någon om vi har tre livskraftiga plattformar att välja på vid sidan om allt som erbjuds på mobilsidan.

Framgångarna för Switch så långt är bara att applådera.Taggar: Nintendo, switch

Livet, spelen och samlingen

Hans Li Engnell 17 jul 2017 18:24524 visningarKommentera: 7 !

Att flytta är inte bara ett sätt att ta steg framåt i livet. Det möjliggör också för oss att titta bakåt, rensa och göra ett bokslut av det förflutna. Såväl bland prylar som minnen.

Polygons Ben Kuchera har skrivit en lite annorlunda text (för att vara publicerad på en spelsida) om hur hans hela spelsamling blev stulen strax efter att hans flickvän lämnat honom och att han efter att ha samlat på sig nästan hela samlingen en gång till nu bestämt sig för att sälja alltihop. Med fru och barn finns det helt enkelt inget engagemang längre.

Kucheras text fick mig att fundera över mitt eget spelintresse, min spelsamling och det nya livet som husägare och blivande förälder. Samlingen, som är betydligt mindre än Kucheras, har aldrig varit helt uppackad någon gång utan alltid funnits utspridd och delvis undanstoppad i något förråd.

Vi tenderar att ha en emotionell koppling till våra prylar. Det kan handla om leksaker från barndomen, en tavla, ett litet föremål som minner om en särskild person eller händelse. När anhöriga försvinner är dessa små saker ofta det enda vi har kvar. För mig är spelsamlingen ett slags kalender över min egen livshistoria.

När jag nu efter den senaste flytten för första gången får möjlighet att packa upp min blygsamma spelsamling och placera den på ett och samma ställe öppnas också dörrar till det förflutna. Ur kartongerna strömmar minnen och återblickar från livet fram till i dag. Varje spelkonsol markerar en sorts episod. Eller en akt, för att tala med Sonic. De löper genom mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet, studenttiden och upp i vuxen ålder. Genom mörka tider och ljusa. Genom tragedier och fantastiska ögonblick.

Där finns mina första suddiga minnen av spel, händelsevis på en Commodore 64. Jag kan inte ha varit mer än sex år gammal när jag såg Test Drive i rörelse. Där finns också minnet av hur mitt spelintresse tog fart på allvar när jag spelade Altered Beast och Sonic the Hedgehog på Mega Drive. Min storebrors spelande hade börjat redan med Master System. Varför han trotsade omgivningen och köpte en Sega-konsol i stället för Nintendos betydligt mer populära NES får jag aldrig veta eftersom han är borta sedan många år. Men hans val, vad det än grundades i, kom att styra mitt spelintresse under 15 års tid.

Jag minns högstadiet genom min Saturn. Vi försökte förgäves klippa in Saturns rymdmeny (som fanns i bakgrunden när man spelade musik) i den Skol-TV vi fått äran att ansvara för. Spelintresset dippade något, och det är oklart om det hade att göra med att jag som Sega-fanboy befann mig i en jobbig situation under PlayStations glansdagar eller om det bara var tonårstiden som upptog tankarna med annat. Spel som Sega Rally, Nights Into Dreams, Tomb Raider och Resident Evil höll mig i alla fall hyfsat sysselsatt.

Gymnasietiden och de första studentåren ägnades åt Dreamcast, mina bästa spelår dittills. Fortfarande var pengar det största bekymret. Sedan kom Xbox och snart var det inte främst pengar utan utrymme som hindrade mig från att köpa det jag ville ha. Så har det förblivit.

Detta skulle förändras när vi flyttade in i huset. Nu finns alla spel uppackade, och de första konsolerna har fått en plats i en glashylla. Temporär, visserligen, eftersom de montrar jag tänkt använda ska vara betydligt större och ännu inte har inhandlats. Men det ger ändå en fingervisning om hur det är tänkt att se ut.

Jag står och betraktar hyllan och dess innehåll. Det jag ser är en liten början på den där inglasade spelsamlingen jag suktat efter i över ett decennium och som blivit alltmer konkret i huvudet; en komplett europeisk Dreamcast-samling med de flesta japanska specialutgåvorna av både spel, konsoler och tillbehör. Och lite annat smått och gott som jag kommit att tycka om genom åren; lite Xbox här, lite Gamecube där, och givetvis en drös av Sega-relaterade prylar.

Den där glädjen över att ha ett eget rum till alla prylar har ännu inte infunnit sig fullt ut. Jag klurar över varför. Nu har trots allt några få av konsolerna fått en plats bakom glas, som planerat. Det finns en viss tillfredsställelse i detta, det ska inte förnekas. Men glädje? Nej. Snarare en märklig tomhet.

Kanske beror det på att det som en gång i tiden var så viktigt, närmast existentiellt, i dag bara är… prylar. Det viktiga finns ju runt omkring. Hemmet. Den äkta hälften. Relationerna. Och ändå, när allt var som mörkast var det faktiskt spelen och minnena de representerade jag nästan krampaktigt höll fast vid. Ty det var mina minnen, och de var inte nedsvärtade av det hemska som hänt runt omkring. Det fanns en genuin glädje i varje nytt inköp.

Dessutom började vägen till mitt nuvarande liv med en kinesisk kvinna någonstans i Guilins utkanter i Shenmue II. Mitt spelande har påverkat mitt liv på ett grundläggande sätt. Trots detta vågar jag i dag tänka tanken att i framtiden kanske fatta beslutet att sälja av allting som jag samlat på mig. En helt otänkbar tanke för något år sedan.

I takt med att livets prioriteringar ändras inser jag att alla vägar måste hållas öppna. Inte för att spelen och allt de representerar är eller har varit oviktiga. Utan för att det nu finns något som är så mycket viktigare.

Det skulle kännas lite som att bryta kontakten med en gammal god skolkamrat. Men som vi alla vet glider vänner inte sällan isär i takt med att livet tar olika vägar. Och det är helt OK.

Dessutom händer det ju faktiskt att den där vänskapen återupptas igen.Taggar: Retro

Apokalypsen och vi

Hans Li Engnell 11 jul 2017 09:06576 visningarKommentera: 1 !

När VMA-larmet gick över Stockholms län häromkvällen påmindes jag dels om de undergångsstämningar som sprids i västvärlden, dels om hur vår underhållningsindustri lever av intresset för undergång och apokalyps.

I ganska många år har intresset för postapokalyptiska världar varit stort i både film- och spelindustrin. Zombiefilmerna är i grunden historier om livet efter samhället har rasat samman.

Omåttligt populära The Walking Dead handlar efter sju säsonger mer om hur mänskligheten återgår till ett slags naturtillstånd utan rättsstat och polis än om odöda som vandrar omkring på jakt efter färskt kött.

I spelbranschen har vi haft turen att få några riktigt fantastiska spelupplevelser som utspelas just i postapokalyptiska världar. Den allra bästa är Naughty Dogs The Last of Us. Och Days Gone lär bli ett av de viktigaste spelen till PlayStation 4 under denna generation, händelsevis ännu ett postapokalyptiskt äventyr.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som lockar med världen efter oss, livet efter civilisationen. Men fascinationen är inte ny. Nazisterna byggde hus och anläggningar utifrån den så kallade ruinprincipen. Byggnadsverken skulle alltså se vackra ut som ruiner, vilket illustrerades med halvraserade modeller med murgröna på.

Nu var visserligen undergångsestetiken särskilt stark inom nazismen, men det är omöjligt att förneka att det finns en mänsklig fascination för vad som händer när vårt nuvarande samhälle inte längre finns. En nyfikenhet, nästan.

Kanske har det att göra med en längtan efter att få bygga upp något nytt från grunden. Men i vissa fall handlar det förmodligen mer om en fascination för resultatet av något som rasat.

Människor stannar vid trafikolyckor. Vi står och tittar med öppna munnar när hus brinner. Vi nästan beundrar effekterna av orkaner och översvämningar. Vi turistar bland ruiner och lämningar från svunna civilisationer. Det tycks minst lika spännande att få veta hur allting kollapsade som hur det såg ut när det blomstrade.

Förmåga till förstörelse ligger i människans natur, och någonstans där tror jag att fascinationen för postapokalypsen bottnar.Taggar: zombier, Spel, filmer

Jag hittade ett kvitto...

Hans Li Engnell 24 jun 2017 08:191398 visningarKommentera: 10 !

Åren går. Men spåren består. Webhallen har funnits länge, och det visar sig att allt som man handlar sparas. Jag kan således logga in och se vad jag köpte i butiken för 15 år sedan.

Det är lite kul, om man inte försöka klura ut vad totalsumman för 15 års spel- och filmkonsumtion i nämnda butik landar på. Jag hittade min beställning av en Xbox i mars 2002. I paketet fanns även en DVD-fjärrkontroll, Project Gotham Racing och Halo. Jag påminns inte bara om hur dyr Xbox var då utan också att de tog 619 kr för spelen.

Prislappen på Xbox för 15 år sedan får mig att reflektera lite över Microsofts kommande konsol Xbox One X. Rekommenderat pris är 499 dollar, vilket lär betyda minst 5 000 kr för hårt beskattade svenskar. Så mycket har ingen konsol kostat sedan Sony förväntade sig att vi skulle betala 6500 kr för en PlayStation 3.

Visserligen lägger vi uppemot 8 000 kr på en ny mobiltelefon nuförtiden, men den summan fördelas oftast på en tvåårsperiod. 5000 kr för en spelkonsol är hur vi än vänder och vrider på siffran väldigt mycket pengar.

Som så ofta finns det ett litet men märkbart sug när ny hårdvara visas upp. Problemet är att jag till skillnad från när jag hämtade ut Xbox för 15 år sedan inte riktigt vet vad jag skulle med Xbox One X till. Jag skulle kunna köpa väldigt många spel för de där pengarna. Eller lägga de i ett av alla de där svarta hålen som alltid finns när man har köpt hus.

Microsoft verkar förstå hur jag tänker. I en väldigt avslappnad och öppenhjärtig intervju berättar Phil Spencer att han kallt räknar med att Xbox One S kommer vara den konsol i den så kallade Xbox-familjen som säljer bäst och att One X blir premiumkonsolen för ett fåtal.

Precis som de flesta inte vill lägga ut 1200 kr på en Elite-handkontroll kommer flertalet inte vilja spendera över 5000 kr på en spelkonsol. Detta tycks således Microsoft vara helt på det klara med.

Den 7 november kommer nog suget finnas där, trots allt. Men jag litar på att mitt förnuft segrar. Kanske.Taggar: Microsoft, Xbox One, Retro

Mätta Sony, otillräckliga Microsoft och obegripliga Nintendo

Hans Li Engnell 15 jun 2017 15:251699 visningarKommentera: 6 !

E3 2017 kändes som något av ett mellanår. De jättestora överraskningarna som fick folk att gråta uteblev, och det mesta som visades hade utannonserats tidigare.

Det vi fick var i stället ett antal stabila men ganska väntade framträdanden. Och så något tämligen obegripligt från Nintendo, men vi kommer till det.

Microsoft hade den snyggaste och mest välregisserade konferensen. Men efteråt frågade sig alla om de alls hade hört några argument för att köpa Xbox One X. Svaret var ett rungande nej.

Inte ens jag, som köpte den första Xbox på lanseringsdagen för hiskeliga 5000 kr och har varit en tämligen trogen kund sedan dess, kan motivera ett köp just nu.

Det är inte det att Xbox One X inte är prisvärd utifrån vilken teknik som sitter på insidan. Det är helt enkelt en fråga om pris. PlayStation 3 led av samma problem initialt. Fansen argumenterade för att den var billig (!) givet vad Sony erbjöd. Och det kanske den var. Men väldigt få tycker att 6500 kr är billigt för en spelkonsol.

Microsoft kommer drabbas av exakt samma sak med One X. Dessutom finns redan en konsol som kostar hälften så mycket och erbjuder UHD Blu-ray och HDR. Den heter Xbox One S.

Största problemet för Microsoft i år var emellertid inte prislappen på Xbox One X utan frånvaron av nya heta exklusiva varumärken. Phil Spencer grillades av Eurogamer om detta och hamnade lite på defensiven.

Det finns spel, sade Spencer. Men han har lärt sig att inte utannonsera dem för tidigt. Fair enough. Men det hjälper inte här och nu. Jag tror inte jag var den enda som hade hoppats på några helt nya varumärken från Microsoft, och skrytet inför E3 om hur mycket som fanns att visa tände hoppet.

Det vi fick se var en rad indiespel av varierad kvalitet och Super Lucky's Tale som såg minst sagt mediokert ut. Otillräckligt.

Kanske var det då tur för Microsoft att SOny inte var mycket bättre. Efter två riktigt bra E3 i följd var det som om Sony lutade sig tillbaka i år. De gav intrycket av att vara lite blasé. Segern är i hamn. PS4 dominerar. Vad mer behöver de göra?

Visserligen hävdar Sony precis som Microsoft att det finns fler exklusiva spel att visa upp, och PSX är förstås ett utmärkt tillfälle för detta. Men på E3 var det ett till synes proppmätt Sony vi fick se. Inte det där hungriga och kundfriande företag vi nästan vant oss vid sedan lanseringen av PS4.

Och så slutligen Nintendo. Knasiga, gulliga och kufiga Nintendo. Efter några förnedrande år med Wii U är de nu tillbaka i storartad stil. Trodde vi.

Årets E3 blev emellertid inte den där stora comebacken som många hade hoppats på. Ett nytt Yoshi. Ett nytt Kirby. Och för all del Metroid Prime 4 som de lyckades dämpa genom att enbart visa en logotyp. Mycket mer än så var det inte i år. Det är nästan som om Nintendo har satt en ära i att göra folk besvikna. De vet rimligen exakt vad fansen vill ha. Ändå gör de så här.

Jag vet att jag inte tillhör Nintendos målgrupp. Men det fascinerar mig att så många kan tycka att de är så bra när de levererar så oerhört skralt som på de senaste årens E3.

Åsikter är åsikter och går inte att säga så mycket om. I mina ögon lever dock Nintendo kvar i en verklighet som sedan länge passerats. De ger med egna handen genom att fortsätta att leverera riktigt stabila spelupplevelser. Men de tar med andra handen genom att skapa krångliga och efterblivna tjänster och galen prissättning på tillbehör.

Därutöver har Nintendo fortfarande oerhört svårt att locka tredjepartsutvecklare. Detta ser den goda starten till trots inte ut att ändras med Switch, vilket gör att konsolen riskerar att bli en Nintendo- och indiesplattform.

Försäljningssuccén för Switch kom som en överraskning för mig. Med ett så pass högt pris för en enhet som i första hand är bärbar och så få spel under det första halvåret hade jag gissat på ett något svalare mottagande, åtminstone i väst.

Hur det går framöver blir därför intressant att se. Antingen avtar försäljningen när folk har spelat sig trötta på Zelda och Mario Kart. Eller så har jag åter igen helt fel och många ser ett värde i Switch som jag inte ser. Det är förstås fullt möjligt.

För övrigt var det varken Microsoft, Sony eller Nintendo som "vann" E3 i år. Det var Ubisoft. Även om det lär dröja evigheter innan nya Beyond Good & Evil släpps. Ett spel som ryktades bli exklusivt till Switch men som nu enligt senaste budet kommer till övriga format i stället.Taggar: E3, Xbox One, PS4, switch

Tidigare inlägg

1 2 3 4 5 ... 8 | nästa | sista

Mer än en förlorad generation

23 maj 2017 21:121

Det svänger fort ibland. Jag minns när Nokia var mobiltelefonernas...

Var Kinect en katastrof?

18 apr 2017 16:274

I en intervju...

De var Microsoft och de skulle ta över allt

14 mar 2017 16:004

När den europeiska lanseringen av Xbox i dag fyller 15 år finns...

I det nya huset ska allt få plats...

25 feb 2017 19:167

Jag har nämnt det vid några tillfällen tidigare. Min spelsamling är...

De små spelen som räddar mig

23 feb 2017 14:520

En av årets största exklusiva spellanseringar, Guerillas Horizon...

Microsoft bör försena Scorpio

5 feb 2017 09:449

Kinda funny games har en...

Nintendos sista konsol

16 jan 2017 20:1025

Är Switch Nintendos Dreamcast? Inte i betydelsen den där maskinen...

Spela mer 2017

25 dec 2016 16:023

Vi brukar inte skriva önskelistor till varandra till jul. Däremot...

Länge leve vår hobby

16 dec 2016 18:324

Så här års sammanställs det listor över årets bästa spel - och årets...

15 år med Halo

15 nov 2016 09:220

Den 15 november 2001 lanserades Xbox i Nordamerika. Halo:...

Är Shadow of the Tomb Raider Laras nästa äventyr?

1 nov 2016 07:234

En Redditanvändare säger sig ha tagit en suddig bild av en slarvig...

Det kom ett spel i posten

27 okt 2016 19:362

Jag brukar aldrig vinna. Faktum är att jag, om man bortser från den...

20 år med Tomb Raider

25 okt 2016 20:420

För att fira att Tomb Raider fyller 20 år i dag den 25...

Vem är Switch till för?

21 okt 2016 12:2827

I den trailer som avslöjade Nintendo Switch för världen visades på...

Köpstopp!

10 okt 2016 11:256

I augusti sammanställde jag...

Nytt till Dreamcast-samlingen

3 okt 2016 21:121

Dreamcast-samlingen växer, även om det går väldigt långsamt just nu...

När storleken faktiskt har betydelse

27 sep 2016 19:247

Plötsligt hände något som aldrig har hänt under mina år som...

Microsoft behöver nya exklusiva spel

20 sep 2016 11:3110

Xbox One börjar få upp farten något både vad gäller försäljning...

Om de där trådlösa hörlurarna till Iphone 7...

16 sep 2016 18:504

Nu blir det reklam! www.youtube.com

1 2 3 4 5 ... 8 | nästa | sista