Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Hans Li Engnell

Registrerad: 16 jan 2002 18:10 Senaste besök: I dag 15:24 Online: Ja

Tyresö www.frispel.net

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Vips har jag förbokat Super Lucky's Tale

Hans Li Engnell 5 okt 2017 21:48469 visningarKommentera: 10 !

Jag har inte varit överdrivet entusiastisk inför Super Lucky's Tale. Trots att jag borde älska faktumet att det kommer ett exklusivt plattformsspel till Xbox One har mina känslor varit rätt svala.

Allt jag har sett av spelet tyder på att det är ett mysigt äventyr som inte innehåller en enda ny idé som utvecklar genren. Nu behöver visserligen inte alla spel göra det för att vara underhållande att spela. Inte alls. Men Super Lucky's Tale ser helt enkelt rätt mediokert och oinspirerande ut.

Jag överraskade därför mig själv lite när jag tryckte på förboka-knappen. Microsoft säljer nämligen Super Lucky's Tale för 299 kr fraktfritt, och för den summan tänker jag att det är värt risken.

Den 7 november får vi alla se om mina låga förväntningar överträffas och andras betydligt varmare omdömen om spelets potential besannas. Jag hoppas förstås att det blir så.

Få skulle bli gladare än jag om Xbox fick ett riktigt bra exklusivt plattformsspel. När hände det sist?Taggar: Xbox One, Spel

Level Up!

Hans Li Engnell 22 sep 2017 15:08688 visningarKommentera: 3 !

I många år har jag funderat över vad ett framtida barn kommer ärva för intressen, om några. Jag råkar nämligen ha lite för många. Från Titanic och Förintelsen till spel, film och Kina - tiden räcker knappast till allt.

Nu när familjen har gått från två till tre blir frågan åter aktuell. Mest tid och pengar har jag under de senaste åren lagt på spel, så visst vore det roligt om den lille skulle bli intresserad en dag.

Här och nu handlar det dock mest bara om att äta, bajsa och sova, och det är ju inte så illa det heller när allt kommer omkring.

Att komma hem efter fyra dygn på BB känns både välbekant och främmande på samma gång. Allt är ju som vi i all hast lämnade det, och ändå känns det helt annorlunda.

Under den närmsta tiden kommer det bli osedvanligt lite tid och ork till just spel. En timmes sömn här, en kvarts vila där. Knappast tid för att göra så mycket i vare sig Gears of War 4 eller Titanfall 2.

Nykomlingen har för övrigt redan hunnit bajsa på min Dreamcast-tröja. Förhoppningsvis är det inte en indikation på vad han tycker om spelsamlingen här hemma. Jag håller Shenmue-samlingen på behörigt avstånd tills jag vet.Taggar: meta

Våra skämsspel

Hans Li Engnell 17 aug 2017 15:471667 visningarKommentera: 12 !

Alla gillar vi något som vi skäms lite för. Som är lite pinsamt utanför vissa bestämda kretsar.

När jag i tonåren var upp över öronen intresserad av Titanic var det inte direkt något jag skröt om i skolan eller slängde fram på festen för att imponera. Nej, det var pinsamt och något som möjligen kunde delges personer över 35 eller under 12.

På samma sätt finns det musik som jag lyssnar på som jag inte nämner om någon frågar om min musiksmak. Då är jag snarare "allätare" (vilket stämmer i hög grad, men det betyder ju inte att jag inte lyssnar mer på vissa band än andra).

Samma sak är det med spel, inbillar jag mig. Vi har våra skämsspel. Spel som vi någonstans inser inte är så värst bra men som vi av olika skäl har tagit till våra hjärtan och kan spela om och om igen. Vi överser med spelets brister.

Här kommer således en bekännelse. Mitt moderna skämsspel heter Zombi (eller Zombi U om det låter mer bekant). När jag skrev en recension var jag öppen med dess brister: monotona strider, inga interaktiva miljöer, mycket backtracking och styltig kontroll.

Dessutom är spelet knappast en skönhet att kolla på, ej heller till Xbox One och PS4. Inte ens uppdragen är särskilt bra, när jag tänker efter. Ändå har jag snart spelat ut det tre gånger.

Det märkliga är att jag har svårt att sätta fingret på varför. Det är ju inte så att det saknas alternativ där ute. Jag har exempelvis Resident Evil 7 här hemma som jag fortfarande inte har klarat och inte känt något sug att spela på evigheter.

Jag tror att det är atmosfären som håller mig kvar. De mörka gränderna och katakomberna i London, Tower Bridge och Buckingham Palace. Ljudeffekterna är rätt bra, och systemet med perma death gör mig lite extra på spänn.

Så, då var det sagt. Har ni andra ett eget skämsspel? Var inte blyga nu.Taggar: Spel, blandat

Enklast vinner

Hans Li Engnell 28 jul 2017 10:042407 visningarKommentera: 3 !

Något historien lärt oss är att det är notoriskt svårt att spå framtiden.

Nu när Nintendo Switch rullar fram i en framgångsvåg över världen har jag fått anledning att klia mig i huvudet och ifrågasätta mina tidigare förutsägelser (eller gissningar).

I ett inlägg med rubriken ”Nintendos sista konsol” (ja, rubriken blev bättre utan ett frågetecken), uttryckte jag mig skeptiskt kring Switchs chanser att bli en kommersiell framgång utanför Japan.

Jag hade en rad argument för min skepsis:

Switch är dyr. 3500 kr utan spel är mycket för en i grunden bärbar spelenhet, särskilt när konkurrenternas konsoler kostar en tusenlapp mindre inklusive spel.

Switch har begränsat tredjepartsstöd. Giganter som EA och Ubisoft har hittills mest utannonserat ett pliktskyldigt stöd.

Switch har mycket begränsat internminne. Denna begränsning gör det problematiskt att konvertera större AAA-spel.

Online. Nintendo har fortfarande ingen onlinelösning som på allvar kan konkurrera med Xbox Live och PSN.

Begränsat spelutbud från start. De tre största spelen i lanseringsfönstret är två Wii U-konverteringar och en ”halv” uppföljare till ett Wii U-spel.

Switch har väldigt dyra tillbehör. Slutkostnaden för en Switch blir ansenlig om du samtidigt vill ha en mer traditionell handkontroll.

Det sistnämnda var kanske inget tungt argument. Men de övriga fem trodde jag skulle hålla tillbaka potentialen för konsolen långsiktigt. Att Switch har rusat ut ur startgroparna har därför förvånat mig lite. Att den skulle lyckas i Japan var rätt väntat. Här finns allt japanerna gillar (spelen och portabiliteten) och givet framgångarna för 3DS i öst vore det snarast överraskande om inte många av dem köpte Switch.

Att så många européer och amerikaner har hängt på låset för att köpa en Switch har däremot överraskat mig. Det är förstås på tok för tidigt att utnämna Switch till en ny Wii, men de små tecknen på att något rätt stort är på gång finns där. Och då tänker jag inte på försäljningssiffror.

Dessa tecken är subtila men påminner mig ändå om tiden då Wii framgångsrikt bröt sig in i mainstreampublikens bubbla. Tecken som att folk i ens Facebookflöde som inte är traditionella gamers skriver att de köpt en Switch till sina barn efter månader av tjat. Eller att jag hör Switch nämnas på arbetsplatsen när folk står och pratar vid kaffemaskinen.

Kanske är det fel att se PS4 och Xbox One som konkurrenter till Switch över huvud taget. De är trots allt väldigt annorlunda plattformar och jag föreställer mig att de attraherar en annan målgrupp. Switch är förstås till för den som inte kan leva utan Nintendos spel, men den har också något som Wii U aldrig hade och som jag blir alltmer övertygad om är en viktig komponent för att lyckas på dagens marknad: enkelhet.

Wii levde på att den var enkel att förstå. På några få sekunder begrepp vi vad som var grejen med Wii. Kinect hade samma attraktionskraft (därmed inte sagt att alla spel som utnyttjade tekniken gjorde spelandet ett dugg enklare).

Med Wii U lyckades Nintendo krångla till både tekniken och budskapet så pass att det stötte bort folk. Microsoft gjorde något liknande med Xbox One i början – med nya Kinects röststyrning och att ”snappa” mellan spel och TV ville de lösa ett problem som ingen ens ansåg behövde en lösning.

Med PS4 satsade Sony på enkelhet. En väldigt traditionell konsol med en traditionell handkontroll. Visst, där finns både en kamera och en VR-hjälm för den som vill. Men du måste inte. Switch har visserligen sina Joy-Cons med så kallad HD-rumble. Men det är inte därför folk köper den utan för portabiliteten. Att kunna spela ett AAA-spel hemma och ta med sig denna upplevelse på bussen till skolan eller jobbet är en både enkel och rätt genial affärsidé.

Jag vill inte påskina att enkelhet är det enda som spelar roll. Självfallet är spelen väldigt viktiga, men som bland annat releasen av PlayStation 2 och 4 visade behövs inte alltid galet bra och efterlängtade spel direkt från start för att intresset ska nå kokpunkten. Att The Legend of Zelda: Breath of the Wild direkt på lanseringsdagen hjälpte Nintendo väldigt mycket är däremot obestridligt.

Inget av mina argument mot att Switch skulle lyckas var objektivt felaktiga. Men de var förstås baserade på förutsättningen att andra resonerade som jag. Vi människor värderar saker väldigt olika. Det som jag ser som dyrt respektive prisvärt behöver inte alls vara det för en annan. Det som är ett behov för vissa, som att spela på bussen, behöver inte locka andra.

Nintendo har en tydlig strategi: de släpper en spelenhet till ett relativt högt pris och avser att hålla detta pris uppe i flera år (så har de jobbat sedan Wii). De släpper nya spel i sina mest kända varumärken, vilket betyder att antalet spel är rätt få men tillfredsställer precis det kunderna efterfrågar. Och de skapar spel som i många fall är av en sort som går att spela om och om igen (tänk Mario Kart 8 och Splatoon). Detta är inte spel som spelas en gång för att läggas åt sidan. På så vis får de längre livslängd, vilket gör att det inte krävs nya spel varje vecka.

Det är spännande att vi i ännu en generation har denna bredd i utbudet. Här finns något för alla, och det kan inte vara dåligt för någon om vi har tre livskraftiga plattformar att välja på vid sidan om allt som erbjuds på mobilsidan.

Framgångarna för Switch så långt är bara att applådera.Taggar: Nintendo, switch

Livet, spelen och samlingen

Hans Li Engnell 17 jul 2017 18:242769 visningarKommentera: 7 !

Att flytta är inte bara ett sätt att ta steg framåt i livet. Det möjliggör också för oss att titta bakåt, rensa och göra ett bokslut av det förflutna. Såväl bland prylar som minnen.

Polygons Ben Kuchera har skrivit en lite annorlunda text (för att vara publicerad på en spelsida) om hur hans hela spelsamling blev stulen strax efter att hans flickvän lämnat honom och att han efter att ha samlat på sig nästan hela samlingen en gång till nu bestämt sig för att sälja alltihop. Med fru och barn finns det helt enkelt inget engagemang längre.

Kucheras text fick mig att fundera över mitt eget spelintresse, min spelsamling och det nya livet som husägare och blivande förälder. Samlingen, som är betydligt mindre än Kucheras, har aldrig varit helt uppackad någon gång utan alltid funnits utspridd och delvis undanstoppad i något förråd.

Vi tenderar att ha en emotionell koppling till våra prylar. Det kan handla om leksaker från barndomen, en tavla, ett litet föremål som minner om en särskild person eller händelse. När anhöriga försvinner är dessa små saker ofta det enda vi har kvar. För mig är spelsamlingen ett slags kalender över min egen livshistoria.

När jag nu efter den senaste flytten för första gången får möjlighet att packa upp min blygsamma spelsamling och placera den på ett och samma ställe öppnas också dörrar till det förflutna. Ur kartongerna strömmar minnen och återblickar från livet fram till i dag. Varje spelkonsol markerar en sorts episod. Eller en akt, för att tala med Sonic. De löper genom mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet, studenttiden och upp i vuxen ålder. Genom mörka tider och ljusa. Genom tragedier och fantastiska ögonblick.

Där finns mina första suddiga minnen av spel, händelsevis på en Commodore 64. Jag kan inte ha varit mer än sex år gammal när jag såg Test Drive i rörelse. Där finns också minnet av hur mitt spelintresse tog fart på allvar när jag spelade Altered Beast och Sonic the Hedgehog på Mega Drive. Min storebrors spelande hade börjat redan med Master System. Varför han trotsade omgivningen och köpte en Sega-konsol i stället för Nintendos betydligt mer populära NES får jag aldrig veta eftersom han är borta sedan många år. Men hans val, vad det än grundades i, kom att styra mitt spelintresse under 15 års tid.

Jag minns högstadiet genom min Saturn. Vi försökte förgäves klippa in Saturns rymdmeny (som fanns i bakgrunden när man spelade musik) i den Skol-TV vi fått äran att ansvara för. Spelintresset dippade något, och det är oklart om det hade att göra med att jag som Sega-fanboy befann mig i en jobbig situation under PlayStations glansdagar eller om det bara var tonårstiden som upptog tankarna med annat. Spel som Sega Rally, Nights Into Dreams, Tomb Raider och Resident Evil höll mig i alla fall hyfsat sysselsatt.

Gymnasietiden och de första studentåren ägnades åt Dreamcast, mina bästa spelår dittills. Fortfarande var pengar det största bekymret. Sedan kom Xbox och snart var det inte främst pengar utan utrymme som hindrade mig från att köpa det jag ville ha. Så har det förblivit.

Detta skulle förändras när vi flyttade in i huset. Nu finns alla spel uppackade, och de första konsolerna har fått en plats i en glashylla. Temporär, visserligen, eftersom de montrar jag tänkt använda ska vara betydligt större och ännu inte har inhandlats. Men det ger ändå en fingervisning om hur det är tänkt att se ut.

Jag står och betraktar hyllan och dess innehåll. Det jag ser är en liten början på den där inglasade spelsamlingen jag suktat efter i över ett decennium och som blivit alltmer konkret i huvudet; en komplett europeisk Dreamcast-samling med de flesta japanska specialutgåvorna av både spel, konsoler och tillbehör. Och lite annat smått och gott som jag kommit att tycka om genom åren; lite Xbox här, lite Gamecube där, och givetvis en drös av Sega-relaterade prylar.

Den där glädjen över att ha ett eget rum till alla prylar har ännu inte infunnit sig fullt ut. Jag klurar över varför. Nu har trots allt några få av konsolerna fått en plats bakom glas, som planerat. Det finns en viss tillfredsställelse i detta, det ska inte förnekas. Men glädje? Nej. Snarare en märklig tomhet.

Kanske beror det på att det som en gång i tiden var så viktigt, närmast existentiellt, i dag bara är… prylar. Det viktiga finns ju runt omkring. Hemmet. Den äkta hälften. Relationerna. Och ändå, när allt var som mörkast var det faktiskt spelen och minnena de representerade jag nästan krampaktigt höll fast vid. Ty det var mina minnen, och de var inte nedsvärtade av det hemska som hänt runt omkring. Det fanns en genuin glädje i varje nytt inköp.

Dessutom började vägen till mitt nuvarande liv med en kinesisk kvinna någonstans i Guilins utkanter i Shenmue II. Mitt spelande har påverkat mitt liv på ett grundläggande sätt. Trots detta vågar jag i dag tänka tanken att i framtiden kanske fatta beslutet att sälja av allting som jag samlat på mig. En helt otänkbar tanke för något år sedan.

I takt med att livets prioriteringar ändras inser jag att alla vägar måste hållas öppna. Inte för att spelen och allt de representerar är eller har varit oviktiga. Utan för att det nu finns något som är så mycket viktigare.

Det skulle kännas lite som att bryta kontakten med en gammal god skolkamrat. Men som vi alla vet glider vänner inte sällan isär i takt med att livet tar olika vägar. Och det är helt OK.

Dessutom händer det ju faktiskt att den där vänskapen återupptas igen.Taggar: Retro

Tidigare inlägg

1 2 3 4 5 ... 9 | nästa | sista

Apokalypsen och vi

11 jul 2017 09:061

När VMA-larmet gick över Stockholms län häromkvällen påmindes jag...

Jag hittade ett kvitto...

24 jun 2017 08:1910

Åren går. Men spåren består. Webhallen har funnits länge, och det...

Mätta Sony, otillräckliga Microsoft och obegripliga Nintendo

15 jun 2017 15:256

E3 2017 kändes som något av ett mellanår. De jättestora...

Mer än en förlorad generation

23 maj 2017 21:121

Det svänger fort ibland. Jag minns när Nokia var mobiltelefonernas...

Var Kinect en katastrof?

18 apr 2017 16:274

I en intervju...

De var Microsoft och de skulle ta över allt

14 mar 2017 16:004

När den europeiska lanseringen av Xbox i dag fyller 15 år finns...

I det nya huset ska allt få plats...

25 feb 2017 19:167

Jag har nämnt det vid några tillfällen tidigare. Min spelsamling är...

De små spelen som räddar mig

23 feb 2017 14:520

En av årets största exklusiva spellanseringar, Guerillas Horizon...

Microsoft bör försena Scorpio

5 feb 2017 09:449

Kinda funny games har en...

Nintendos sista konsol

16 jan 2017 20:1025

Är Switch Nintendos Dreamcast? Inte i betydelsen den där maskinen...

Spela mer 2017

25 dec 2016 16:023

Vi brukar inte skriva önskelistor till varandra till jul. Däremot...

Länge leve vår hobby

16 dec 2016 18:324

Så här års sammanställs det listor över årets bästa spel - och årets...

15 år med Halo

15 nov 2016 09:220

Den 15 november 2001 lanserades Xbox i Nordamerika. Halo:...

Är Shadow of the Tomb Raider Laras nästa äventyr?

1 nov 2016 07:234

En Redditanvändare säger sig ha tagit en suddig bild av en slarvig...

Det kom ett spel i posten

27 okt 2016 19:362

Jag brukar aldrig vinna. Faktum är att jag, om man bortser från den...

20 år med Tomb Raider

25 okt 2016 20:420

För att fira att Tomb Raider fyller 20 år i dag den 25...

Vem är Switch till för?

21 okt 2016 12:2827

I den trailer som avslöjade Nintendo Switch för världen visades på...

Köpstopp!

10 okt 2016 11:256

I augusti sammanställde jag...

Nytt till Dreamcast-samlingen

3 okt 2016 21:121

Dreamcast-samlingen växer, även om det går väldigt långsamt just nu...

1 2 3 4 5 ... 9 | nästa | sista