Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Hans Li Engnell

Registrerad: 16 jan 2002 18:10 Senaste besök: I går 09:11 Online: Nej

Enskede www.frispel.net

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Ett spelintresse i förändring: från core till casual?

Hans Li Engnell 4 jan 2017 11:312394 visningarKommentera: 9 !

En krönika fick mig att börja fundera över mitt eget spelande och hur det har förändrats under årens lopp i takt med stigande ålder och växande vuxenansvar.

Begreppen "core" och "casual" är väl använda i spelbranschen men blir lite knepiga att applicera på sig själv eftersom de måste fyllas med ett bestämt innehåll innan de kan bli relevanta för en personligen. Avgörs det av vilka spel man spelar eller hur mycket? Om man gör det ensam eller i grupp, online eller offline? Jag är inte säker.

Det är inget konstigt med att ens spelande ser annorlunda ut när man är 10 respektive 20 och 35 år gammal. Det är väl dags att vakna upp och inse att jag kanske inte är den där "core"-spelaren längre (vad det nu betyder). Att jag inte spelar varje kväll efter jobbet, att jag trots att ekonomin skulle tillåta det inte köper alla storspel som släpps och att jag påfallande ofta finner mig själv spelandes äldre spel jag kan utantill i stället för att ge mig in i det där nya som jag köpt.

Jag följer branschen mer intensivt än jag någonsin har gjort, och äger fler konsoler än någonsin, men spelar mest för en kort stunds avkoppling numera. Jag har i praktiken gett upp att försöka maxa ett spel eller samla alla achievements.

Jag vill ta mig igenom det spel jag har påbörjat, och om jag gillar det brukar det gå vägen. Men tiden då jag kunde nöta varvtider i timmar eller nå 100 procent i ett spel är förbi. Den tiden finns inte längre men framför allt har jag inte den där envisa motivationen att göra det. Placerar detta mig i "casual"-facket? Må så vara i så fall.

I slutändan tänker jag att denna förändring är rätt naturlig och att den inte gör så mycket. Huvudsaken är väl att man får ut något av den tid man lägger ned på spel, och det gör jag fortfarande.

Jag får fortfarande ett leende på läpparna när jag sladdar runt i det snart fem år gamla Sonic & All-Stars Racing Transformed. Jag älskar att hoppa in i Rayman Legends i tio korta och intensiva minuter. Jag får gåshud när jag ser teasern för The Last of us Part II. Och jag hamnar nästan i ett slags meditativt tillstånd varje gång jag spelar den fjärde skivan av Shenmue II.

Kort sagt börjar jag förstå att det förmodligen inte finns någon överhängande fara att spelintresset ska förtvina med stigande ålder. Det sitter någonstans i ryggmärgen, och även om ryggen med åren skulle bli lite krokig kommer den nog bära ett bra tag till.Taggar: Spel, Retro, Sonic, hobby

« Till bloggen

Kommentarer

Bleatlessness 4 jan 2017q

Kan verkligen relatera.

Zamorano16 4 jan 2017q

Jag också.

Shmuppen81 6 jan 2017q

Har märkt också att jag gärna spelar spel jag redan kan. Framför allt i strategigenren. Orkar inte/har inte tid att sätta mig in i nya spel.

Zamorano16 6 jan 2017q

Samtidigt känner man ofta att om man lägger lite tid på ett nytt spel sitter lite kunskap kvar i ryggmärgen. Möter man en svår boss tex så brukar man komma på snabbt hur man ska hantera den. Erfarenheten finns kvar!

RickieSix 8 jan 2017q

För mig så skvallrar dessa ord, hardcore och casual, om ens entusiasm och passion för spel snarare än hur mycket man faktiskt spelar.

Just nu spelar jag Overwatch och läser, tittar, lyssnar om resten. Jag känner mig ändå som en hardcore gamer for life.

Alejandro Soler 8 jan 2017q

Fint skrivet. Känner igen mig, precis som många andra i samma sits. Speciellt på punkten att man hellre plockar fram något äldre spel istället för att börja på något nytt.

Det finns dock en punkt som jag finner att många glömmer i den här diskussionen som jag ändå tycker är fullt relevant att ha i beaktning. I min mening handlar inte bara om personliga faktorer som påverkar spelandet.

Vi glömmer ofta att erkänna den påverkan som är - flytten från arkadorienterade spel till open world och ickelinjära spelupplevelser. Det tar helt enkelt mycket längre tid att klara ett spel idag. Och precis som du skriver, att fullständigt klara allt kan vara ett evighetsprojekt i sig.

Jag tror även på något sätt att dagens (läs: yngre) spelentusiaster spelar färre spel under en längre period. Att klara ett spel är egentligen lite skit samma för att den sociala aspekten och multiplayer-upplevelsen är viktigare. Detta då till kontrasten som är gubbgejmers från 80-talet som är vana att spela många spel och klara av dem. Jag kanske har fel, fan vet jag. Men det känns så iaf :)

Zamorano16 8 jan 2017q

Håller med rickiesix. Jag har ett brinnande spelintresse men spelar inte lika mkt som jag läser och köper.

Håller också med Alejandro, spelen är ju ofta gigantiska. Å andra sidan: hur länge nötte man inte de svåra spelen förr? Vissa spel lade man ju sjukt mkt tid på innan man klarade!

Bleatlessness 8 jan 2017q

Bra poänger ovan.

Zamorano16:

hur länge nötte man inte de svåra spelen förr?


Jag har tänkt på det här. Är det så att man bara nötte de väldigt länge, i antal timmar spelade, om man justerar till "barntid", dvs. då varje timme var längre än idag? Hjärnan är dessutom vinklad åt att förstärka emotionellt starka minnen, tex. från din glada barndom. För när jag börjar räkna kan det inte ha blivit några sjuka mängder timmar, även om det känns så.

Zamorano16 9 jan 2017q

Bleat:

Intressant reflektion. Men visst spelade man vissa spel timtals i sträck bara för att klara dem. När jag börjar räkna blir det rät många timmar ändå...:)

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.