Det är lite mer än ett år sedan som jag sa "hejdå" till Björn & Benny.

Sedan dess har jag börjat (och slutat) på fem olika berättelser. En del som jag får gå tillbaka till, andra som jag lämnat. Det är ingenting som känts absolut rätt och det är väl egentligen bara Måns och trådarna som jag tror att jag kommer att avsluta.

Men det vet man inte så noga. Låt dom ligga, se vad som händer, om någon tanke fastnar.

I våras började jag dock på en ny berättelse som känns viktig. Där jag har en början och, för en gångs skull, ett slut. Redan innan jag börjar. Det känns nästan som att få en present. Gör allt mycket lättare.

Om man vet var man ska starta och vart man ska blir resan mycket lättare. Det är lite som att åka tåg. SJ är inte så glada om man krånglar.

"Och vart ska du?"
"Jag vet inte riktigt, har du något förslag?"

Efter det har jag mest tänkt, jag har format den i mitt huvud, vad jag vill få fram, vad jag vill ha sagt.

Men för att verkligen bli färdig behöver jag sätta en deadline.

Och då gör jag den här, så kan jag inte låtsas som om den inte finns. För nu vet någon annan om den.

Deadline: 31:a oktober.

Då ska det första utkastet vara klart.

Projektet går under namnet "Somnar om". Det, som namn och mycket annat, kan ändras.

Tänkte lägga upp delar av dom första sidorna. Det är inte allt, men det är en början.

Och det börjar så här.

Prolog

Jag ser en man på tv:n.

Det ser ut som om han ler. Han ser ut som någon jag känner igen.

Jag tror att han sa "väckte jag dig?".

Kapitel ett

"Väckte jag dig?"

Jag tittar in i kameran och väntar ett par sekunder innan jag fortsätter.

"Ditt namn är Frank och du är 32 år gammal. Det här är den tionde gången du vaknar."

Jag gör en ny paus. Det är den sjätte gången jag spelar in den här filmen. Den första gången kunde jag inte veta. Inte den andra eller tredje gången heller. Den fjärde gången hade jag lite hopp kvar. Men när det hände igen kändes det som jag behövde göra något. Så jag började göra en instruktionsfilm, "Din guide till livet". Manuset har ändrats, poängen finns kvar.

"Du har varit med om en olycka. Du var medvetslös ett par dagar och när du vaknade hade du tappat minnet. Du mindes inte vem du var, inte din familj, inte någonting om ditt liv. Du har kvar din motoriska förmåga, du kan allt du någonsin har lärt dig. Det är därför du inte har några problem att förstå vad jag säger. Men om jag säger ett namn som Ingrid så betyder det ingenting för dig. Inte Billy heller."

Jag tar på mig en min som jag vet sänder signaler som "förstående" och "medlidande" till den som tittar. Som jag vet att du gör.

"Ingrid är din sambo. Billy är ditt barn. Han är snart tre år."

Jag vet att den här filmen hjälper. Jag vet att informationen gör att det går snabbare att förstå, att klara av att ta till sig det stora, det jobbiga. Hur skulle jag inte kunna veta det?

"Efter olyckan kunde inte läkarna hitta något som förklarade minnesförlusten, eller varför den drabbade informationen om ditt liv, alla personliga detaljer. Men du började om, Ingrid hjälpte dig, stod alltid där vid din sida och du fann Billy som om det var den naturligaste saken i livet."

Jag tittar med respekt in i kameran.

"Du började om."

Jag närmar mig slutet. Det här som måste sägas.

"Allt gick bra, men när du vaknade en morgon så var allt borta igen. Du var tillbaka på noll. Ingen kunde förklara det. Vi såg det som en tillfällig återgång. Det hände igen. Vi började ana ett mönster. Det här är den tionde gången du vaknar. När det gått hundra dagar kommer du att somna och nästa gång du vaknar är du ingenting igen."

Jag spelar alltid in den här filmen den sista dagen. När jag inte har något hopp kvar. När det inte finns någon chans att jag hittar något som stoppar det här. Om det finns något som stoppar det här. Det är 999 dagar sedan olyckan. Det här är sista dagen innan mitt liv nollställs.

När jag somnar om är det slut.

Det är som att dö. Jag lämnar min familj, nästa gång jag ser dom vet jag inte vilka det är. Dom har alla sina minnen kvar. Jag vet inte vad som gör mest ont. Vad som är svårast. Att lämna eller bli den som är kvar. Att veta att man måste göra om det, känna samma smärta och saknad.

100 dagar går så snabbt och jag måste trycka in ett helt liv på dom, om och om igen.

Jag tittar in i kameran.

"Du, Frank. Du är jag."

Sista kvällen i Arvika.

Jag lämnar staden när morgonen kommer och känner att det räcker nu. Det har varit bra dagar, promenader längst gator jag känner varje millimeter.

Hälsat på mormor och morfar, och även om morfar ligger på sjukhus just nu är det ingen fara längre, inte den här gången, han kommer att komma hem en gång till.

Jag kommer hit igen i jul och jag förväntar mig att han ska finnas kvar.

Egentligen förväntar jag mig att han alltid kommer att finnas kvar men jag vet att verkligheten inte fungerar så.

Plockat blåbär.

Visat Hagaskolan för sonen, där jag gick när jag var lika gammal som han är nu, och det huset som verkade så stort är ingenting. Jag är inte riktigt säker på om jag skulle komma genom dörren nu.

Dom har inte bytt staket.

Varit i hamnen där minnen av alla sommardagar med magen mot bryggan i jakt på fisk slår som vågor mot stenarna som formar piren. Jag går på samma stenar nu. Jag tycker att mina fötter känner igen dom.

Har inte känt igen ett ansikte.

Går på staden och kastar blickar på ansikten som går förbi och försöker minnas men känner inte igen någon. Jag vet inte vad jag letar efter. Dom jag letar efter ser inte gamla ut i minnet, dom är 15 och springer mot framtiden.

Dom finns inte kvar. Även om jag skulle se dom finns dom inte kvar. Dom har blivit andra, blev som dom andra. Jag är ensam kvar.

Kommer tillbaka till staden när julen är här. Sex månader, ganska precis, så är jag här igen.

Men jag åker inte riktigt hem.

Ett stopp kvar, via Kil och Trollhättan kommer jag till Göteborg. Tisdag och onsdag i en stad som ligger trea på min lista över städer i Sverige som jag aldrig kommer att lämna.

Har alltid gillat Göteborg. Har släkt där, sådan som alltid bott där och andra som flyttat dit. Det har alltid varit så, varje sommar har vi åkt dit, jag och min familj.

Och varje sommar har det varit en naturlig hållplats: Liseberg.

Jag gillar Liseberg, att gå omkring där, att se nya och gamla karuseller trängas. Det är nästan en tradition, inte en sommar utan Liseberg och det har funnits en del somrar.

Jag skulle inte kunna gå in på Liseberg utan att köpa åkband. Inte för att jag åker lika mycket nu som då, det handlar om en känsla.

Flumeride var alltid favoriten när jag var liten och det är det fortfarande. Man kan säga att det suger mer i magen att åka Balder. Att det är närmare hjärtklappning av Kanonen. Att man känner sig närmare döden i Uppswinget.

Men det är Flumeride som betyder något. Där satt jag mellan mina kusiner och syster, det var bara fyra år mellan oss fyra och vi åkte igen och igen och igen.

Att åka Flumeride idag känns som att åka med spöken av det vi var.

Och så är slutet så roligt, det stora plasket som leder till att någon får gå omkring i blöta kläder.

Måste testa några arkadspel. Det är så sällan man får chansen till det idag. Det jag kunde göra varje dag (så länge jag hade en- och femkronor) när jag växte upp har blivit en utrotningshotad konsumtionsmöjlighet.

Någon borde börja K-märka arkadspel.

Det håller på att försvinna, är nästan redan borta och varför gör ingen något?

Ska det vara en upplevelse som är begränsad till nöjesfält?

Jag antar att det inte finns några pengar i att ha arkadhallar längre för någonstans på vägen dödade konsolerna poängen med att söka sig utanför hemmet för att hitta spelupplevelser.

En stor anledning till att börja bevara dom. Att ta hand om det arvet.

Men vem ska göra det?

Det är sista kvällen i Arvika och det är ett par dagar kvar innan jag är hemma i Malmö, innan datorn slås på och allt blir som vanligt igen. Bara några dagar innan torsdag och verkligheten. Men det kan vänta lite till.

Jag ska åka karuseller först.

Det var en källa till irritation. Att andra kallade det "minigolf".

"Det heter faktiskt bangolf", försökte jag.

Det handlar antagligen om ett försök att få det att låta seriöst, att det är på riktigt. "Minigolf" låter inte seriöst någonstans och när man håller på med något, när det känns viktigt, vill man inte att andra ska kalla det för något som får det att låta löjligt.

Lite som hur vi försöker etablera "spel" som ett allmänt begrepp. Det låter lite barnsligare med "tv-spel" och om någon försöker kalla det "dataspel" brukar det leda till arga inlägg på internet ("det heter inte data!").

Nu har jag inte samma problem med minigolf längre. Inte som jag hade under dom år som jag la ner min själ i att hitta rätt bollar (jag hade ett 40-tal), testa temperaturer på dom (en del bollar får en annorlunda studs beroende på vilken temperatur dom har, något som är viktigt om man till exempel går en tävling en varm sommardag och lägger upp H4 på plattan) och vilken form av gummi som var bäst att ha på klubban.

Jag var lite som Anders, stod och övade. Jag tror att alla som spelar minigolf (och är/var seriösa med det) är lite som Anders.

Det här var ingen lång period av mitt liv, ett par år som sommaren inte bara kom med sol utan möjligheten att spela på filt- och eternitbanor. Det fanns någon inomhusbana, men det kändes aldrig riktigt som samma sak.

Sedan försvann intresset. Jag hittade annat.

När jag går omkring på en bana nu får jag tillbaka lite av samma känsla, läsa av bollbanan och träffa rätt. Jag träffar inte lika rätt nu som då.

Jag gillade alltid dom enkla banorna bäst. Dom med hinder, backar och hål. Inte den där typen av banor som det finns så många av, med breda banor och påhittiga och överdrivna hinder som man inte har en chans att sätta.

Det som någon kom på att marknadsföra under namnet "äventyrsgolf".

Jag gillar den klassiska banan. Grön filt, ofta röda sarger.

Jag skulle vilja ha ett spel som gjorde klassisk minigolf. Utan massor av effekter och omöjliga banor. Där det som spelade roll var skickligheten i slaget och vikten av att välja rätt boll till rätt bana.

Jag vet inte om det finns något minifgolfspel där man får välja bollar med olika studs. Det kanske enskilt viktigaste momenten i minigolfen (om vi tar bort spelarens slag) simuleras inte.

Som om man inte skulle kunna välja klubbor i Tiger Woods.

Jag vet inte varför alla minigolfspel missar det. Antagligen för att spelen alltid väljer den "häftigare" versionen äventyrsgolf. Där spelar bollen mycket mindre roll.

Kanske för att dom programmeras av människor som aldrig har spelat minigolf.

Aldrig blött för en spik.

Kanske för att vi kallar det "minigolf" och hur seriöst låter det?

Kanske därför det som ofta kallas "tv-spel" så ofta ses som något barn håller på med.

Det är inte första gången som jag tänkt på spelutbudet i en småstad.

Jag vet inte om Arvika kan kallas för småstad, om man använder svenska mått, här bor 26 200 människor inom kommunens gränser. Det känns som om det är en siffra jag hörde när jag bodde här också. Det var 20 år sedan.

Människor flyttar, barn föds. Några stannar kvar.

Men det finns inte direkt gott om arbetstillfällen här. Om man inte vill jobba på Volvo och göra traktorer. När jag gick omkring på gatorna och drömde om att bli stjärna ville arbetsförmedlingen att jag skulle jobba på Volvo. Det var en "söka jobb"-kurs som ungefär gick ut på att jag skulle sitta och ringa runt och söka jobb, oavsett om jag var kvalificerad eller inte.

"Det här jobbet kan du söka."
"Det står att jag behöver körkort."
"Och?"
"Jag har inget körkort."
"Ring ändå, det är bra övning."

Man undrar vad det skulle vara övning i. Känna sig dum, kanske.

Dom ville att jag skulle börja på Volvo. Gå bredvid i en vecka för att sedan få någon form av provanställning.

"Det är ett jobb."
"Men jag vill inte ha ett jobb."
"Alla vill ha ett jobb."
"Inte jag."

Det kändes som om dom blev provocerade av en sån inställning.

"Vad vill du göra då?"
"Jag har spelat in en singel!"

Dom bad mig inte direkt om en autograf.

Så jag började på Volvo. Man fick gå upp vid 05.00 för att vara på första passet. Där fick jag gå bredvid och lära mig hur man fäste motorer i traktorer på ett löpande band. Den stationen jag var på skulle fästa motorerna.

Jag gick hem vid lunch och kom inte tillbaka.

På den tiden fanns det ingen affär i Arvika som sålde spel. Det finns det idag. En leksaksaffär på Kyrkogatan. Där finns spel till samtliga konsoler (och en del till datorer). Det är inte det absolut nyaste, men det är ett rätt bra utbud. Priserna är inte värre än på Gamestop eller Game.

Men någon konkurrens finns inte. Man kan hitta lite reaspel på Ica ibland. Eller i en låda i videobutiken.

Det finns ingen skivaffär längre.

Det finns det, å andra sidan, knappt i Malmö heller längre.

Jag vet inte riktigt hur jag skulle göra om jag bodde här nu. Jag gillar inte postorder (man vet att man är i en småstad när det finns människor som beställer kläder på postorder) och vet inte om jag någonsin använt det för att köpa spel inom Sverige (jag har beställt från P-A och VG+ och liknande).

Jag antar att jag skulle använda digital distribution, men det skulle innebära en stor ändring i mina spelvanor. Marknaden för digital distribution till konsol är begränsad, och även om det finns stora upplevelser i dom spel man kan hitta på Xbox Live Arcade, Playstation Store och Wiiware är jag inte säker på att det skulle räcka för att tillgodose alla mina behov.

Jag skulle alltså få börja spela dator i mycket högre utsträckning.

Bygga en fet dator och spela på den.

Det är ju inte helt fel. Låter till och med lite lockande.

Jag är inte ofta i Sunne.

Det är en liten kommun i Värmland. Jag vet inte om vi har några Loading-användare från Sunne. Hej, i så fall.

Jag har varit där någon vinter, på 80-talet, och åkt slalom (jag åkte väldigt mycket slalom när jag var mindre, var till och med bra på det, men sen tappade jag intresset).

Var i Sunne idag.

Den här gången för att besöka Sunne Vattenland som låg bredvid någon camping, med rader av husvagnar och människor.

Jag gillar vattenrutschbanor (även om "rutsch" är ett osannolikt fult ord). Man åker snabbt, man blir blöt, man ser dum och skräckslagen ut. Lite som att vara raggare på fredagkvällen utanför Folkets Park.

Efter att ha åkt alla (ett antal gånger) får jag nog utnämna "Serpentinerna" till dom bästa, särskilt om man var två i gummiringen. Fanns några kurvor där det kändes som om man skulle välta.

Jag är inte riktigt säker på varför man envisas med att bygga in så många rutschbanor så att man åker i mörkret, dock. Det kanske känns läskigare.

Å andra sidan är det ju rätt läskigt att se kanterna på banan och hinna tänka "nu åker vi över!" innan allt går bra.

Men det var i Fritt Fall som jag hann tänka (strax efter "åh söte jesus") att det borde, men dagens teknologi, vara dags att göra ett nytt Theme Park (eller Rollercoaster Tycoon) i förstapersonsperspektivet.

Man borde kunna skapa lite samma känsla i magen, samma sug.

Det är klart, det finns ett par faktorer som gör att en virtuell resa i en digital vattenrutschbana aldrig kan bli samma sak som att göra det på riktigt.

1. Man är inte där (och den här är rätt viktig).
2. Man har inte vinden i håret och vattnet i ansiktet.

Men man ska inte ge upp så lätt.

Så jag testade att ta en film från en vattenrutschbana i första person (till exempel den här), satte en fläkt bredvid datorn (på medium) och hade en vattenspruta (en sån där man har till blommor) och duschade mig själv vid tillfällen i filmen som krävde det.

Det var inte mycket till substitut för den riktiga upplevelsen.

Men om jag bara kunde få den här stolen att röra sig i takt med det som händer på filmen.

Och om jag tar på mig badbyxor och lutar mig bakåt, så att jag nästan ligger, med fötterna vilande bredvid skärmen.

Då, kanske.