Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Den här texten dök upp första gången i State Magazine (SMAG) på engelska. Vilket nummer det var har jag glömt bort, och eftersom jag för länge sedan förlorat alla nummer av den kan jag inte kolla upp det. Eller erbjuda orginaltexten.

(Tim Edwards blev för övrigt chefredaktör för PC Gamer (UK) i veckan, han började sin karriär i State Magazine, det tyckte jag var lite roligt. Att vi var med i och skapade NGJ ber jag lite om förlåtelse för, i alla fall för hur många felaktigt tolkade det senare och även om just den här texten var tänkt precis som just den resejournalistik som Kieron Gillen pratar om (och som Bow Nigger är ett av dom bästa exemplen på), att berätta om platsen, om känslan, om något som är/var på riktigt snarare än, som jag skulle kunna gjort i det här fallet, recensera Civilization som vanligt)

Jag översatte den senare och den publicerades som krönika på gamla Kong som en av dom första speltexterna jag skrev på svenska.

(jag är inte helt säker, men den kan ha dykt upp i någon form i SP också, den ligger i alla fall sparad i den mappen på datorn)

Den skrevs 2002.

Anledningen till att den dyker upp nu, igen, är lite på grund av att jag sitter och skriver på något som skulle kunna vara del 2 av dom här minnena, fast mycket större.

Och jag tänkte att det kunde vara bra för er som inte redan bekantat er med Hasse (eller ni som gjort det och glömt bort det) ska få chansen, så att ni kan säga "aha", senare.

Ni som redan har läst, och minns, den här berättelsen kan göra något annat.

Följande berättelse är alldeles sann*

Hasse och hur jag kom att avsky Civilization

Traumatiska upplevelser i vår uppväxt kan ibland ändra form och ta sig de mest bisarra uttryck i det vardagliga livet. Det här är min berättelse om hur jag började hata datorspelet Civilization. Att den här berättelsen inte har något att göra med Civilization i sig hör inte hit.

1985 med hela livet framför oss satt vi i Hasses rum, vi fyra, och spelade spel på hans Commodore-64. Hasse var den enda av oss som hade en hemdator och vi spenderade mycket tid på hans rum, kvalitetstid, rolig tid, bra tid. Vi kurade ihop oss framför hans 14-tums tv och under tiden vi väntade på att kassettbandet skulle ladda in nästa spel drömde vi oss bort i underverk och hemligheter bara vi kände till medan de andra pojkarna sprang omkring utomhus.

Som jag sade, Hasse hade en C-64, vi hade det inte. Det här hade sina fördelar, vi bodde på hans rum, åt hans mammas kakor och smörgåsar, drack varm choklad och skrattade bort dagarna. Men, som det mesta, så fanns det även en nackdel. Ni förstår, Hasse hade ett fel, ett fruktansvärt fel. Han gillade, nej älskade, strategibrädspel och det var inte roliga strategispel som Schack eller Risk. Åh, nej. Hasse ville ha strategispel som var komplicerade och gärna baserade på historiska slag och krig. Och, eftersom det var hans hemdator, så lät han oss bara spela på den om vi ibland spelade ett strategispel med honom. Ibland var, enligt oss, väldigt ofta.

En tidig lördagsmorgon när vi ringde på hans ytterdörr öppnade han med ett leende som sträckte sig över hela hans ansikte. Naturligtvis kände vi med en gång ett obehag sprida sig genom våra små kroppar och kalla kårar sprang över våra ryggrader.

Dumt nog gick vi in ändå.

När vi kom in på Hasses rum drog han fram ett nytt strategibrädspel han fått av sina föräldrar kvällen innan. Namnet på spelet lockar fortfarande fram mardrömmar hos mig. Pax Britannica.

Hasse rensade undan sakerna som stod på hans bord och började veckla ut en jättelik karta över Europa. Han började upphetsat berätta och förklara reglerna för oss. Men, sade vi, kan vi inte spela lite Winter Games först? Nej, sade Hasse, först ska vi spela det här. Men, men, sade vi innan vi förstod att vi talade till döva öron. Med en kollektiv suck satte vi oss ned och började lyssna när Hasse förklarade alla invecklade moment för oss.

En timme senare började vi placera ut våra pjäser. Det här bestod av att stapla små fyrkanter av papper som representerade våra arméer på kartan. Och även om de var små, var de väldigt många till antalet. De verkade aldrig ta slut. Timme efter timme passerade och där satt vi och placerade ut små brickor i försök till strategisk planering inför den stundande bataljen. Detta tog oss mer än fem timmar och vid det här laget var vi alla, förutom Hasse, aningen skeptiskt inställda till Pax Britannica. Omedelbar tillfredställelse, det var vad vi sökte. Vi vände oss mot Hasse och frågade: Hasse, hur lång tid tar det här att spela?

Dagar, svarade han och log.

Några av oss började gråta.

En timme senare, efter att vi ätit lite mat, skulle vi börja spela.

Det var då det hände. Det var inte meningen. Jag gjorde det inte med vilje. Jag försökte förklara det. Jag fortsatte med att försöka förklara det i flera år efteråt.

Ni förstår, efter maten var jag den förste som återvände till rummet och jag tänkte att jag kunde hinna med några minuter av Jet Set Willy innan helvetet började. När jag skyndade mig till datorn passerade jag bordet där våra pjäser stod uppställda, där våra liv de närmaste dagarna skulle utspela sig, och råkade i min iver att få lite underhållning springa in i bordskanten. Bordet välte och fem timmar av arbete spred ut sig på golvet med ett brak.

Jag stannade, tiden stannade, skräcken spred sig blixtsnabbt genom mig och min kropp. Hasse var den förste som kom in i rummet till följd av oväsendet jag skapat. Han stannade, tiden stannade, skräcken spred sig blixtsnabbt genom mig och min kropp. Med en snabbhet som sällan ses utanför djurriket kom han mot mig. Jag, ett rådjur i strålkastarskenet från en bil.

Hasse var ingen liten kille, nej. Han var stor, mycket större än mig, dubbelt så stor, minst. Och just i det här ögonblicket kändes han så oerhört stor. Om jag inte hade befunnit mig på första parkett hade jag inte trott att han var kapabel till en sådan hastighet. I ett ögonblick fann jag mig själv liggande på rygg på golvet, pressad mot det hårda underlaget. Gränsle över mitt bröst satt Hasse, hans arga ansikte en centimeter ifrån mitt, mer timida ansiktsuttryck. Han var röd i ansiktet, jätteröd och jättearg. Och där satt han, sekunder blev till en evighet. Luft, viskade jag. Och där satt Hasse. Förlåt, stammade jag. Och där satt Hasse. Gnööö, mumlade jag. Och där satt Hasse.

Och där satt Hasse länge, fick jag senare förklarat för mig.

Nästa dag, söndag, stod vi åter i trapphuset hos Hasse och skulle ringa på hans ytterdörr. Vi visste alla vad som väntade på andra sidan. Vi var alla för rädda för att försöka undvika vårt öde.

Idag skriver vi år 2002 och jag har för länge sedan tappat kontakten med Hasse. Jag har inte sett eller pratat med honom på över tio år. Jag vet inte vad han gör eller var han bor. Men, i min fantasi kan jag se honom kärleksfullt installera Civilization på sin dator. Jag darrar.

*Som jag minns det.