Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Jag sitter här.

Han sitter och spelar Team Fortress 2 på sin dator.

Vi är ensamma tillsammans.

Det är klart att han har blivit exponerad för spel på ett annat sätt än dom flesta barn. Men jag introducerade inte honom till den här världen på riktigt förrän han var fem. Eller så.

När det började kännas rätt.

Och vi har regler.

Om jag får ett nytt spel måste jag pröva det först (om jag inte vet vad det är) innan han får se det.

Det spelar ingen roll om det står 18 på spelet om jag bedömer det som okej.

Jag tror på min rätt att avgöra det.

Ibland har jag fel (senaste Mortal Kombat gav mardrömmar), ibland har jag rätt (han är INDIANEN i Assassin's Creed 3).

Jag lär mig.

Vi spelar allt tillsammans dom första gångerna.

I klassen har det gått upp för kamraterna att någon har en pappa som "jobbar med spel". Det är en statusgrej idag, tydligen.

Men det här handlar inte bara om spel. Jag ser på hans klasskamrater. Dom är nio.

Många har mobiler. Flera har datorer. Många spelar, på allt från konsol till Ipad.

Han har ingen mobil än.

Jag har aldrig förstått varför någon som är nio behöver det.

Han har visserligen allt annat, genom mig.

Men nu börjar det bli dags. Han har börjat gå hem själv till sin mamma. Hon bor inte så långt från skolan. Bara några meter, egentligen. Det är längre hit. Han behöver cykla. Och där är vi inte riktigt än, att han ska göra det själv. Inte i dom centrala delarna av Malmö.

Och när han är där kan han använda den vanliga telefonen.

Men om något händer på skolan innan han går hem, eller om han upptäcker att nycklarna är borta, så blir plötsligt behovet av en mobil mycket större.

Behoven smyger sig på.

Vilket leder till nästa problem. Jag har väl egentligen ingenting emot att teckna något abonnemang för en billig telefon.

Det handlar mer om att jag behöver släppa att det inte är 1981 längre.

Att jag inte kan ge honom exakt samma uppväxt som jag hade.

Båda har för- och nackdelar.

Och även om jag kan stå där, stark och modig över mitt val av en Windows Phone, så är allt som gäller i lågstadiet (på väg till mellanstadiet) idag en Iphone.

Hur omöjligt dumt det än låter.

Nio år.

Vilken nioåring behöver en Iphone?

Och ändå är det en sådan här sak som man kan bli mobbad för idag. Lycka till med en Windows Phone.

Jag har varit på båda sidor. Jag har mobbats (jävla Rickard) och jag har mobbat (förlåt Karin) och båda sidor sitter kvar lika starkt idag.

Hur lätt det är att följa med. Hur svårt det är att stå ensam.

Jag vet inte om ni sett dokumentären Bully. Men den är oerhört jobbig att titta på.




Hur lätt ett barn gömmer.

Hur svårt ett barn har.

Och hur omöjligt det kan vara att veta.

På skolgården räcker inte "den har ett mycket snyggare gränssnitt!" som försvar.

Men hur långt ska man gå?

Hur långt kan det gå?Taggar: barn, teknologi, Spel, mobiltelefon, Iphone, Windows Phone