Det var väldigt många radbyten.
I det blogginlägget.
Lite som ovanan att avsluta alla meningar med...
Sådär drömmande...
För egen del ställer jag mig frågande till huruvida den typiska gamern någonsin har vart ensam med fet hy? Alla vi normala kids spelade ju tv-spel, både tillsammans och ibland för oss själva, när jag var liten. Att de stackars barnen som inte hade några vänner kanske också spelade (om dom nu gjorde det) gör väl inte att de har "ensamrätt" på att vara typiska spelare även om det är ett vanligt antagande. Den där tjocka nörd-stereotypen känns ju rätt Hollywood-påtvingad.
Jag känner i alla fall inte alls igen mig i beskrivingen att jag skulle vara van att vara utanför och marginaliserad, och då spelade jag väldans mycket tv-spel när jag var mindre, och spelar en del än idag.
Oskar Skog
Malmö Oskar Skog
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Vi blir marginaliserade
Jag vet inte om ni har tänkt på det, men jag tror att vi håller på att bli marginaliserade.
Det sker rätt subtilt.
Inte för att vi spelare är ovana vid den känslan. Vi har en historik där vi har varit det. En nördgrej. Något för dom som inte gillar sol.
Det var lite så det började.
Men i takt med att spelindustrin växte (och växte, och växte) blev den allt svårare att ignorera. Att den idag är den underhållningsform som genererar mest pengar gör att man inte längre kan se det som något som bara intresserar pojkar i åldern 12-15 år.
Dom med fet hy.
Dom ensamma.
Alla spelar idag.
Mer eller mindre.
Från det här växer det fram olika debatter. Vi har den ständigt pågående "spel är konst!" och den alltid lika närvarande "våld i spel påverkar negativt!" och spelindustrin är nu så stor att den innehåller en mängd olika subkulturer.
Men samtidigt kan vi börja se hur dom traditionella spelen börjar marginaliseras.
Jag vet inte om ni har tänkt på det, men det finns ett begrepp som jag börjar störa mig allt mer på.
"Sociala spel".
I den här benämningen förstår vi att man pratar om spel på sociala nätverk. Spel som sker i ett community, oavsett om det community du själv är med i (alltså dina vänner på Facebook), deltar i det.
Men som gärna skickar ut reklam om att alla dina vänner också borde testa det där du just prövade.
Just det är en stor del av den sociala biten. "Interaktionen" är på många sätt begränsad till reklammeddelanden till andra, inte att vi spelar med varandra.
Det är en värld som kallar spelen för applikationer.
Men vad säger det samtidigt?
Att dom andra spelen inte är sociala?
Att ha ett ord som "sociala spel" som begrepp gör att dom andra spelen kan få en mer negativ klang.
Att vara social är bra.
Det är positivt.
Om man inte är det har man fet hy och är antagligen rätt ensam.
På vilket sätt är "sociala spel" på Facebook (det finns naturligtvis många andra plattformar för "sociala spel", så se mitt användande av det här som en enkel lösning för att förklara, snarare än att begränsa det till en specifik plats) mer sociala än Call of Duty?
Än Mario Kart i soffan med kompisarna?
Än Fifa?
Hur många kallar MMO för ett socialt spel?
Är inte kritiken mot just MMO att dom distanserar spelaren från omvärlden. Att man isolerar sig i en låtsasvärld?
Ändå kan man inte vara mycket mer social än vad man är i ett MMO. Det är som ett ständigt pågående party.
Och så vidare.
Och ändå är det vad begreppet säger.
Det verkar som om vi går med på det.
Ett av dom största problemen i samhället är utanförskapet. Vi verkar omfamna det.
Kanske just för att vi har den historiken som vi har. Vi är så vana att vara utanför att vi inte ens klarar av att ta plats när vi tillhör den största underhållningsformen i världen.
Kanske är vi så vana vid att marginaliseras att det har blivit en stark del av vår identitet.
Men då är det upp till oss att ändra på det.
Jag vet inte om ni har tänkt på det, men det har jag.
Det sker rätt subtilt.
Inte för att vi spelare är ovana vid den känslan. Vi har en historik där vi har varit det. En nördgrej. Något för dom som inte gillar sol.
Det var lite så det började.
Men i takt med att spelindustrin växte (och växte, och växte) blev den allt svårare att ignorera. Att den idag är den underhållningsform som genererar mest pengar gör att man inte längre kan se det som något som bara intresserar pojkar i åldern 12-15 år.
Dom med fet hy.
Dom ensamma.
Alla spelar idag.
Mer eller mindre.
Från det här växer det fram olika debatter. Vi har den ständigt pågående "spel är konst!" och den alltid lika närvarande "våld i spel påverkar negativt!" och spelindustrin är nu så stor att den innehåller en mängd olika subkulturer.
Men samtidigt kan vi börja se hur dom traditionella spelen börjar marginaliseras.
Jag vet inte om ni har tänkt på det, men det finns ett begrepp som jag börjar störa mig allt mer på.
"Sociala spel".
I den här benämningen förstår vi att man pratar om spel på sociala nätverk. Spel som sker i ett community, oavsett om det community du själv är med i (alltså dina vänner på Facebook), deltar i det.
Men som gärna skickar ut reklam om att alla dina vänner också borde testa det där du just prövade.
Just det är en stor del av den sociala biten. "Interaktionen" är på många sätt begränsad till reklammeddelanden till andra, inte att vi spelar med varandra.
Det är en värld som kallar spelen för applikationer.
Men vad säger det samtidigt?
Att dom andra spelen inte är sociala?
Att ha ett ord som "sociala spel" som begrepp gör att dom andra spelen kan få en mer negativ klang.
Att vara social är bra.
Det är positivt.
Om man inte är det har man fet hy och är antagligen rätt ensam.
På vilket sätt är "sociala spel" på Facebook (det finns naturligtvis många andra plattformar för "sociala spel", så se mitt användande av det här som en enkel lösning för att förklara, snarare än att begränsa det till en specifik plats) mer sociala än Call of Duty?
Än Mario Kart i soffan med kompisarna?
Än Fifa?
Hur många kallar MMO för ett socialt spel?
Är inte kritiken mot just MMO att dom distanserar spelaren från omvärlden. Att man isolerar sig i en låtsasvärld?
Ändå kan man inte vara mycket mer social än vad man är i ett MMO. Det är som ett ständigt pågående party.
Och så vidare.
Och ändå är det vad begreppet säger.
Det verkar som om vi går med på det.
Ett av dom största problemen i samhället är utanförskapet. Vi verkar omfamna det.
Kanske just för att vi har den historiken som vi har. Vi är så vana att vara utanför att vi inte ens klarar av att ta plats när vi tillhör den största underhållningsformen i världen.
Kanske är vi så vana vid att marginaliseras att det har blivit en stark del av vår identitet.
Men då är det upp till oss att ändra på det.
Jag vet inte om ni har tänkt på det, men det har jag.
Kommentarer
Oskar Skogq
“
den typiska gamern någonsin har vart ensam med fet hy?
Jag kände några sådana 1985, i alla fall.
Och det är ju den tidsperioden jag pratar om när "allting började".
littlejayq
Mja jag kom ju förvisso först in i matchen på allvar nån gång i mitten av 90-talet, så det kan ju så klart ha sett annorlunda ut innan dess. Men Turtles 1 var väldans socialt redan 1991 när jag gick på lekis kommer jag ihåg, spelade det med vänner, lånade ut det till vänner som i sin tur lånade ut det till sina vännet (wtf), kom i princip aldrig nånstans för jag var 6 år gammal och värdelös på att spela. Vilka som var gamers innan dess kan jag inte uttala mig om, så där får jag väl helt enkelt lita på ditt större innehav av erfarenhet.
Tobias Söderlundq
Sant.
Har inte alls tänkt i dessa banor, men det stämmer ju. Ser inte hur man kan argumentera mot det... lite som att säga att något är "äkta glädje", som om all annan glädje inte är äkta. En liten petitess, kan tyckas, men blir man matat med något nog länge så händer det säkerligen saker inom en som man inte är medveten om.
Har inte alls tänkt i dessa banor, men det stämmer ju. Ser inte hur man kan argumentera mot det... lite som att säga att något är "äkta glädje", som om all annan glädje inte är äkta. En liten petitess, kan tyckas, men blir man matat med något nog länge så händer det säkerligen saker inom en som man inte är medveten om.
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Jelly • 31 okt 2012 1q
Jag tror att spel är mer socialt än någonsin, den som tvekar borde kika in på närmaste internetcafé nu i höstlovshelgen. Det ungdomarna gör där är allt annat än att sitta apatiskt framför en datorskärm.
Spel har till och med socialt gameplay nu för tiden, kolla bara hur Minecraft spelas kooperativt.
Tror inte att äldre spelentusiasters bakgrund spelar någon större roll. Ungdomar växter upp med spel som mainstreamkultur, gemenskap är nu del av spel, både i verkligheten och på communities online.