Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Oskar Skog

Registrerad: 17 sep 2002 13:57 Senaste besök: I dag 17:24 Online: Nej

Malmö Oskar Skog

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Papegojor som kvittrar och den goda julen

Oskar Skog21 dec 2014 16:543904 visningarKommentera: 3 !

Idag har jag:

1. Packat (för jag och pojken åker till Arvika imorgon).
2. Städat (för att känna oss välkomna hem igen).
3. Betalat räkningarna (för det är moget).
4. Haft lite resfeber (det är en tågresa med två byten (Göteborg och Kil (och ni förstår ju hur mycket som kan gå fel då)) och den där känslan av att jag har glömt något viktigt.

Vi åker tillbaka till den lilla staden imorgon, till den som jag fortfarande kallar för hem.

Vi ska vara borta länge, det hinner bli den 2 januari innan vi är tillbaka i Malmö, den staden som jag också kallar för hem, för här finns den blåaste av himlar.

Jag har inte varit så länge i Arvika sedan jag lämnade staden.

Vi slår det förra rekordet med två dagar.

Jag har bott i Malmö i halva mitt liv nu. Den här hösten har varje ny dag gjort att den här staden är mer min än den jag lämnade.

Men det går aldrig riktigt att resa ifrån.

Här följer alltid med.

Nu kommer ju inte Loading att stå stilla under tiden. Jag kommer att logga in här varje dag och publicera många "årets bästa"-listor.

Där vi summerar året i olika kategorier och hoppas att ni berättar om era val.

Och kanske något mer.

Men jag tar en liten paus från det ständiga skrivandet (och tänkandet på det). Lämnar manuset till "Timmen som inte finns" här hemma (det är nästan klart nu, tror jag, igen) och försöker få distans till alla orden som trängs i mitt huvud.

Så, vänner, god jul och gott nytt år.

Jag lämnar er med den här texten, om sådana där ögonblick som jag försöker fånga känslan av med ord.

Vi sitter och tittar på en film.

Det är en av de där tecknade japanska filmerna från Studio Ghibli.

Jag vet inte varför han älskar dem så mycket som jag gör. Nästan alla av dem handlar om en liten flicka som kan. På bordet står en skål med chips och saften är nästan slut.
Han har redan sett den här filmen om flickan som kan hundra gånger. I just den här filmen måste flickan visa att hon kan för att kunna bli en riktig häxa.

Han kan slutet på den.

Vi pratar om helt andra saker under tiden som Kiki startar
ett eget företag.

Jag kan också slutet på den.

”Det är som Minecraft, fast på riktigt”, säger han.
”Det går ju inte att bygga någonting”, säger jag.
”Det gör det visst.”

Det går att bygga något.

”Men man kan inte göra vad man vill”, säger jag.
”Det kan man visst.”

Det är också ganska sant.

”Det går inte att gräva hål och hitta underjordiska grottor”, säger jag.
”Nej, det går inte.”

Jag tittar på honom med en liten seger i ögonen.

”Men det ser ut som Minecraft, om det var på riktigt”, säger han.

Jag får ge honom det.

Vi har, som ni säkert förstått, spelat Far Cry 4 de senaste dagarna. Vi gillar det ganska mycket, vi tar över torn och läger, vi upptäcker världen och hittar till nya platser.

Vi blir attackerade av örnar och andra djur.

Det är osannolikt dumt. Särskilt örnarna. Som om Far Cry 4 är ett spel baserat på Hitchcocks Fåglarna.

Han hade hypat upp Far Cry 4 rätt länge, han tittade på Youtube-klipp och kom fram till åsikten att det måste vara världens bästa spel.

Vi gick och köpte det.

Han har, sedan det ögonblicket, spelat väldigt mycket mer Plants vs Zombies: Garden Warfare som vi laddade hem till PS4.

Det kostade ingenting.

”Det är som Team Fortress 2”, säger han.
”Ja”, säger jag för det finns ingen anledning att bråka om det.

Det är precis som Team Fortress 2.

Han har spelat väldigt mycket Team Fortress 2. Mer än tusen timmar.

När filmen är slut går han in på sitt rum. Han sitter vid datorn och spelar, han bygger världar av fyrkanter och han har hörlurarna på sig. Jag lägger min hand på hans axel och han tittar upp, bara tillräckligt länge för att bekräfta att han förstår att jag är där.

”Du”, säger jag.

Jag säger det så nära honom att han hör min röst och han trycker på paus och vänder sig om.

”Ja”, säger han.
”Det är snart dags att stänga av.”
”Inte än, pappa.”

Jag sätter mig på hans säng och väntar på att han ska bli färdig. Jag tittar på några Lego-bitar som ligger på bordet. Jag minns den första gången som jag köpte en låda med bitar i blandade färger och storlekar till honom. Han skulle fylla fyra år och det tog ett tag innan han förstod att det var en låda som innehöll alla drömmarna och fantasierna som han någonsin kunde ha, innan bitarna blev något mer än bara fyrkanter som var gjorda av plast.

”Vad kan man bygga?” sa han.
”Vad som helst”, sa jag.
”Vad som helst?”
”Det man vill.”

Jag minns hur vi satt på golvet tillsammans och byggde robotar för att kunna ha en strid på liv och död mot varandra, för att se vems robot som var bäst. När vi var färdiga såg inte robotarna ut som de gjorde när de började.

Kriget förändrade dem.

Som krig gör.

Jag vet inte var de robotarna tog vägen.

Nu bygger han nya världar med hjälp av fyrkanter i Minecraft istället för med Lego. Med bitar som man inte kan ta på, inte kan trampa på.

Ibland ritar han av världarna som han drömmer fram på papper innan han bygger dem och ger dem till mig.

Jag kallar dem för små vykort från platser som inte finns.

”De finns visst”, säger han.

Jag sätter upp den nya bilden med hjälp av magneter.

Vi behöver ett större kylskåp.

”Nu är jag klar”, säger han.
”Kom”, säger jag

Jag håller ut mina armar mot honom och han kommer till mig, han lägger sig i sängen och jag stoppar om honom. Vi pratar om det som han har gjort under dagen. När man är elva år får man fortfarande plats med allt det som man vill göra på en dag och jag vill höra allt.

När vi är färdiga säger vi god natt och jag ställer mig upp.

”Pappa”, säger han.

Jag har kommit halvvägs genom rummet.

Jag har tagit långsamma steg.

”Ja?”
”Vi har glömt något.”

Jag vet det. Jag har väntat på att han ska säga något, som jag alltid gör.

”Vad?” säger jag.
”Pappa”, säger han.

Vi gör en av sina många klapplekar som vi alltid gör innan han ska sova, när jag lägger honom. Vi byter varje gång. För just den här natten är vi tvungna att stå upp för att kunna bäddas om igen.

Jag är på väg ut från rummet.

”Pappa”, säger han.

Jag stannar och suckar så högt att han hör.

”Vet du vad jag har tänkt på?” säger han.
”Nej”, säger jag.
”Att Minecraft är verkligare än Far Cry 4.”
”För att fåglar inte attackerar?” säger jag.
”Det är örnar, pappa.”

Örnar är fåglar, tänker jag och minns reaktionerna när jag skrev att papegojorna kvittrade i min recension av Far Cry för nästan hundra år sedan. ”Papegojor kvittrar inte”, skrev någon till mig.

Och jag hade säkert något bra svar, som att det handlar om artistisk frihet och att hitta en känsla för att beskriva vad som händer, snarare än att korrekt återge verkligheten.

”Vad är det då?” säger jag.
”Det blir verkligare när det inte är verkligt”, säger han.
”Ja.”
”Varför är det så?”

Jag börjar tänka på Scott McClouds fantastiska bok ”Understanding Comics”, om den ikoniskt tecknade figuren, om hur små fyrkanter kan uttrycka så mycket personlighet att man lätt kan identifiera karaktären bara på siluetten. Våra hjärnor fyller i allt det som fattas, vi formar vår egen bild av den verklighet som presenteras för oss.

När alla detaljerna fylls i av någon annan ser vi bara felen.

”Vad tror du?” säger jag.
”Fantasin får det att se verkligt ut.”

Jag kramar om honom och säger god natt, på riktigt den här gången.

”Rätt”, säger jag.

Jag får det bästa leendet tillbaka.Taggar: Pojken, #allaspelar, God Jul, Arvika, Malmö

« Till bloggen

Kommentarer

Kindo21 dec 2014q

Underbart igen. [love]

God helg på er! :)

Martin Barreby21 dec 2014q

Fint ni har det! Värmer hjärtat! :)

Oskar Skog:

”Understanding Comics”


Så jäkla bra bok! Minns hur jag lånade den på biblioteket och läste om dom massa gånger under gymnasiet när jag hade en dröm om att teckna serier. :)

Sköt om er på resan! Ta det lugnt bara så går bytena bra. :)

Onlyindreams23 dec 2014q

God Jul Oskar. Hoppas resan går bra och SJ överträffar sig själva.

Angående Ghiblifilmer: Jag tror att det är just känslan att allt går att uppnå som är en av styrkorna i dem. Att övervinna oövervinnerliga utmaningar. Att känslor är något bra och något man inte skall stänga inne. Sonen gillar mest Totoro men för att vara en kille med spring i benen så kan han verkligen sitta stilla under en Ghibli-film.

God Jul återigen. Själv har jag min son både på julafton och juldagen samt skall agera standin tomte åt en annan familj på annandag jul, så det blir en rejält julig jul.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.