Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Oskar Skog

Registrerad: 17 sep 2002 13:57 Senaste besök: I dag 17:11 Online: Nej

Malmö Oskar Skog

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Pewdiepie, Oculus Rift, GTA 5 och våldet

Oskar Skog20 jan 2015 18:355217 visningarKommentera: 18 !

Jag vaknar till ett par stora blåa ögon

”Godmorgon”, säger jag.
”Pappa.”
”Ja.”
”Är du vaken?”

Jag tittar på klockan, den är strax efter åtta. Jag nickar, nu kan jag vara vaken, nu kan jag gå upp. Nu när klockan inte är 05:30 på en söndag morgon längre.

”Bra! Jag har längtat efter dig, pappa.”
”Och jag dig.”
”Sammalika?”
”Alltid sammalika.”

Tillbaka till 05:30 samma morgon.

"Vad gör du?" säger jag.
"Jag ser på tv."

Jag hör Felix Kjellberg prata på tv:n. Jag har lärt mig känna igen hans röst.

Och det är onaturligt ljust i rummet. Det borde inte vara så här ljust nu.

Det är ju så, i en tvåa, där pojken har sitt eget rum. Jag sover i tv-rummet. Där alla konsoler och spel finns. Jag har två meter till jobbet. Två meter till den där tv:n som han använder.

Och innan ni blir avundsjuka: jag kan aldrig lämna det. Det är alltid här. Ibland går jag ett varv runt kvarteret när jag vaknar. För att känna att jag är på väg någonstans.

"Gå och lägg dig."
"Pappa."
"Nu."

Jag somnar om, efter en stund.

Tillbaka i strax efter åtta. Han startar tv:n och börjar se på Youtube. Han ser en hel del på Pewdiepie.

Jag vet inte, jag har börjat gilla honom (Felix, alltså). Jag kan lätt se underhållningsvärdet, hans skådespelartalanger, hur han träffar så rätt.

Felix skulle ha blivit en fantastisk lärare. Jag är alldeles säker på att han kan barn, hur dom är, automatiskt. Det kommer naturligt för honom. Som om han är ett själv.

Som jag.

Förr mätte jag tiden i fredagar. När vi börjar en helg tillsammans, när jag börjar en helg ensam.

Nu mäter jag tiden i om jag hör Felix röst eller inte i bakgrunden.

Jag har lärt mig att han har en flickvän. Hon har en egen kanal. Cutiepie är ett så bra namn att jag dööör.

Det är från Felix som pojken har fått sitt nya intresse. Allt handlar inte om retro, vi väntar fortfarande på framtiden. Den som kommer i virtual reality.

Och jag undrar hur den blir.

I mitten av november skrev jag kort om Grand Theft Auto 5 och det nya förstapersonsperspektivet i spelet.

Hur våldet plötsligt kändes annorlunda, som om det kom mycket närmare.

Det kommer närmare nu.

"När släpps Oculus Rift?" säger pojken.
"I år, kanske."
"Pewdiepie har en."

Jag börjar förklara vad Oculus Development Kit 2 är för pojken. Har ni försökt göra det strax efter åtta en söndag morgon? Till ett barn?

"Jag ska spara pengar till en sån."
"Det är bättre att vänta på den färdiga."
"Varför?"

Jag berättar om fördelarna som jag hoppas finns i den färdiga produkten. Vi pratar om virtual reality, om Sonys Project Morpheus, om hur det fungerar.

Jag är inte riktigt säker själv.

Vi ser på väldigt många filmer med olika upplevelser i Oculus Rift. Och det är här någonstans som jag börjar tänka på det där med förstapersonsperspektivet i Grand Theft Auto 5 igen.

Så mycket närmare våldet kommer, plötsligt. Och jag som trodde att jag hade distans till det.

Det handlar säkert om hur bra Rockstar är på att bygga upp en trovärdig värld. Där gatorna blir dina att gå på. Där staden blir din att upptäcka.

Där liven blir dina att ta.

Det är där problemen, för mig, börjar komma.

Jag har spelat väldigt många våldsamma spel under alla dom här åren, men det är något med Grand Theft Auto 5 som kommer lite för nära i det här perspektivet.

Och jag kan inte sluta att tänka på den världen i virtual reality.

När den kommer ännu närmare. När det blir jag, där.

Jag är inte säker på om jag klarar av att trycka på en knapp för att slå, skjuta, döda, längre, då.

Jag och pojken ser på olika filmer med Oculus Rift från olika kanaler på Youtube. Vi ser på dom där upplevelserna som ser fantastiska ut, alla chanserna att vara en del av världar som inte finns.

Spel behöver inte handla om den verklighet som finns. Vi är i den. Vi lever den.

Vi behöver inte vara i den när vi spelar.

Vi behöver inte vara i den med vapen.

Virtual reality, för mig, handlar om fantasin. Om drömmar.

Vi ser skräck.

Ingen av oss gillar det.

Det är för läskigt.

Jag förstår inte skräck. Inte som spel, inte som film. Det är som att någon ger oss chansen att gå in i något helt nytt, något vi får välja själva, och vem väljer då att besöka dom värsta mardrömmarna?

Dom som man vaknar svettig av.

Vi blundar, stänger av, drar ur alla kontakter.

"Jag måste ha Oculus Rift", säger han.
"Jag med."
"Tänkt dig GTA."
"Ja, tänk", säger jag.

Jag kan se hur han tänker, han tänker på bilarna man kan köra, världen man kan gå omkring i, alla sakerna man kan se.

"Men inte som Trevor", säger han.

För vem vill se skiten med?

Eller stripporna?

"Nej."

Jag tror att jag kan se hur han plötsligt når en vägg i sitt huvud. Hur han kommer fram till den där punkten när det har gått för långt.

När han.

När det börjar komma för nära.

"Jag vill inte spela GTA", säger han.
"Inte?"
"Inte i Oculus Rift."
"Inte jag heller."

Det är här någonstans som jag börjar tänka att spel i virtual reality gör att vi kommer för nära realismen.

Vi har spelen och verktygen som finns för att uppleva det som händer i världarna. Vi känner redan till utvecklarnas strävan efter någon form av realism. Och spelarnas önskan om att komma dit.

Och realism, i spel, handlar så mycket om hur våldet porträtteras.

Hur vi är mot dom som vi möter på gator som vi aldrig har gått på.

Från röda pixlar till blodstänk som rinner över skärmen. Vi har redan tagit så många steg. Vi kan alltid ta några till.

Hur nära får vi gå?

Hur nära ska vi?

Snart räcker inte vårt försvar. Ni vet, det där som vi har använt i 30 år.

"Det är bara ett spel."

Den sista linjen är här.

Vi kan gå över den.

Vi kan stanna på den här sidan.

Jag tror att virtual reality kan göra att den här gränsen blir tydligare än vad den någonsin varit tidigare. När obehaget, som vi fått från en del spel, plötsligt börjar bli allt vanligare.

"Pappa?"
"Ja."
"Jag vill se världar som inte finns."

(Ja, jag har tryckt in det begreppet i hans värld.)

Jag med.

Vi letar upp något som inte finns.

"Stay awesome", säger han.

Våra knogar möts så att det känns.

Här i verkligheten kan dom göra det.Taggar: Pewdiepie, Oculus Rift, Grand Theft Auto 5, virtual reality, våldet

« Till bloggen

Kommentarer

TheBrainFreezed20 jan 2015q

Ser också fram emot de många sagolika spelvärldar som nog kommer att skapas.
Spelade nyligen igenom Mind: Path to Thalamus, ett rätt okej första-persons pusselspel av indieutvecklare. Trots att spelet inte var det bästa så var världen väldigt makalöst vacker att gå igenom, och utvecklarna planerar att fixa Oculus Rift-support, så ser fram emot att spela det igen någon dag!

Oskar Skog20 jan 2015q

TheBrainFreezed:

Ser också fram emot de många sagolika spelvärldar som nog kommer att skapas.


Det är ju det jag hoppas, att Oculus (eller VR, rent generellt), ska ge oss nya världar att besöka.

Inte dom som vi redan kan.

Martin Barreby20 jan 2015q

Oskar Skog:

Ibland går jag ett varv runt kvarteret när jag vaknar. För att känna att jag är på väg någonstans.


''

Tack, det där var ett bra tips! ;)

Känner samma rädsla som dig att komma för nära. Vissa spel som jag sett filmer ifrån tycker jag blir för nära, som Dishonored t.ex. skulle aldrig kunna spela. URL:Error

Av någon anledning går GTA 5 bra, jag kan helt sjunka in i spelet och bara flyta med som om det vore mitt riktiga liv. Eller mer som mitt riktiga liv i en Hollywood film. Exakt som i Den Sista Actionhjäten, det är på riktigt med samtidigt inte.
Så våldet blir aldrig otäckt där för mig.

Så jag vill gärna testa GTA5 med Oculus Rift, sen hur det känns får jag se då.

Oskar Skog:

Det är ju det jag hoppas, att Oculus (eller VR, rent generellt), ska ge oss nya världar att besöka.


Precis det här!

Mass Effect 4, massa nya främmande världar att besöka och VR och jag är helt såld!

Martin Barreby20 jan 2015q

Försökte länka den här bilden här under och skrev att trotts att Dishonored har en tecknad stil så kommer jag alldeles för nära med dom där ansiktsuttrycken.

http://nextgengamingblog.com/files/2012/10/dishonored-screen...

Bazrel20 jan 2015q

Bra inlägg.

Var och en som gillar spel kommer nog att ställas inför ett val med VR (så har det ju alltid varit iofs):

Välja att inte ta del av en hel del spel eller bli avtrubbad.

Anonym21 jan 2015q

Problemet, som jag (fortfarande) ser det är att vår hjärna är väldigt lättlurad. Ersätter vi det vi ser med något annat (som med OR) och ersätter vi det vi hör med något annat (som med OR) så kommer vår hjärna att tro att det är på riktigt. Vi kan "berätta" för oss själva att det inte är det, men det hindrar inte vår hjärna att ta det för riktigt oavsett.

Och det är då jag tycker det blir väldigt olustigt, när vi inte längre har världen runtomkring oss att berätta för vår hjärna att vi sitter och tittar på en skärm där det sker otrevligheter. Vi tvingas blunda, istället, men ljudet finns ändå kvar där, varpå vi blir varse om att det inte räcker med att blunda för bär vi öppnar ögonen igen är det sär hemska fortfarande kvar.

Jag tror att det är i och med VR som nästa våg av problematik med spelande kommer anlända. Jag tror det blir det allvarligaste vi har varit med om i ett liknande sammanhang, och jag tror att världen inte kommer att hänga med i svängarna vad gäller dessa problem och hur man skall handskas med dem och jag tror att den teknik- och upplevelsekåta delen av befolkningen kommer vifta bort problematiken, högljutt, och nästan aggressivt se sin tillvaro hotad av alla de domedagsprofeter som "är rädda för framtiden".

Men.

När vi ersätter vår verklighet med en annan, då skapar vi också nya minnen som olikt de nuvarande, där vi tittar på en skärm i verkligheten, faktiskt över tid inte kommer vara så lätta, för vår hjärna, att urskilja från minnen från verkligheten och minnen från spelen.

Och vad händer då?

Om någon som spelat tio tusen timmar i WoW inte gjort det i vår verklighet, utan i spelets verklighet? Vad är då vår hjärnas upplevda verklighet?

Och när vi plötsligt dödar folk i verkligheten, hur förändras då vår hjärnas syn på våld?

Kan det vara så att VR blir det perfekta redskapet för att träna soldater inför krig? Få folk att lära sig passera den där gränsen de annars inte skulle passera?

Hur mycket jag än tycker tekniken lockar och de upplevelser den kommer kunna erbjuda... så finns det ett gravt underskattande om framtida konsekvenser.

För.

Hej!

Det är ju "bara" underhållning.

Jomenvisst.

Woosley21 jan 2015q

Riktigt grisiga slaktarspel är något jag ser fram något enormt mot vad gäller VR. :)

Aloysius21 jan 2015q

Jag tror man kan ha kul med många olika upplevelser i VR. Men absolut kommer att skjuta horor med hagelgevär vara en av dem i framtiden. :)

Ztormie21 jan 2015q

Woosley:

Riktigt grisiga slaktarspel är något jag ser fram något enormt mot vad gäller VR. :)


Jösses vad perfekt det blev när ditt inlägg kom direkt efter Legerdemains utläggning, kontraster deluxe.

Martin Barreby21 jan 2015q

Legerdemain:

Problemet...


Väldigt tänkvärt. Antagligen har du rätt i mycket, även om jag hoppas på att framtiden för VR kommer se annorlunda ut. Men, Murphy och hans lag.

Woosley21 jan 2015q

Ztormie:

Jösses vad perfekt det blev när ditt inlägg kom direkt efter Legerdemains utläggning, kontraster deluxe.


Haha hoppsan. Jag läste inte igenom kommentarerna förrän nu. :D

Anders Eklöf21 jan 2015q

Martin Barreby:

Eller mer som mitt riktiga liv i en Hollywood film. Exakt som i Den Sista Actionhjäten, det är på riktigt med samtidigt inte.


Känner liknande med GTA V. Älskade det nu när jag spelade igenom det på PS4. Jag ser det som att spela en berättelse i stil med våldsamma/kontroversiella filmer som A Clockwork Orange eller tv-serien Breaking Bad. Det karaktärerna gör är förjäkligt, ondskefullt och omoraliskt, men det blir en intressant berättelse att följa.

Dennis Nyh21 jan 2015q

Ett panga folk och monster med hjälp av virtual reality är inte något som intresserar, även om det förmodligen blir något jag provar på bara för att. Världar som inte finns™ är helt klart det som lockar mest; att utforska något häpnadsväckande och spännande, gärna i samband med rymdresor och annat eller andra fantasivärldar som hittills har betraktats mest på avstånd.

Oskar Skog21 jan 2015q

Jag vill ha perspektivvärldar.

Gå omkring och känna sig som en jätte, vara liten som en myra.

Och en ny version av Mr Mosquito.

Dennis Nyh21 jan 2015q

Herrefan, ja på det, Oskar.

Kntheking21 jan 2015q

För mig känns det bara som ett annat sätt att "se" spelen, ett annat perspektiv. VR är som att sätta sig 1 meter från en 60" TV med hörlurar med hög volym, ungefär.

Oskar Skog21 jan 2015q

Kntheking:

sätta sig 1 meter från en 60" TV


Flyttar sig din tv varje gång du rör på huvudet? :D

Kntheking21 jan 2015q

Oskar Skog:

Flyttar sig din tv varje gång du rör på huvudet? :D


Hahaha, jag tejpar den runt huvudet... bra träning för nacken!

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.