Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Oskar Skog

Registrerad: 17 sep 2002 13:57 Senaste besök: I dag 07:05 Online: Ja

Malmö Oskar Skog

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

På tal om fotboll

Oskar Skog30 sep 2015 19:075146 visningarKommentera: 4 !

Jag recenserade Fifa 16 idag.

Det tar mig till Oskar & son från Level 11.

Det är ju märkligt det där med att skriva texter till en tidning. Den krönikan skrev jag i en sommarmånad, för något som är jättelänge sedan. Åtta veckor, en livstid. Och jag märker nu att jag rör vid samma saker i den som i recensionen av Fifa 16.

Om Åshöjdens BK. Om Edward och Jorma.

En del saker sitter så djupt.

Och den där tidningen (Buster) som var det bästa jag visste. Det finns fortfarande massor av gamla nummer kvar i Arvika, i en källare i det huset mina föräldrar bor i nu.

Jag läser dom ibland.

Dom innehåller fortfarande samma drömmar.

Som jag.

Oskar och son

Jag behöver ta en kort omväg för att komma fram till poängen. Ni kommer snart att förstå varför, jag lovar.

När jag var liten ville jag bli racerförare eller fotbollsproffs. Gärna båda två samtidigt, som om det gick att kombinera mina båda intressen på något sätt.

Jag kom aldrig på hur.

Sedan såg jag Ronnie Petterson dö i direktsändning (jag vet att han inte dog i det ögonblicket, men förklara det för något som är åtta år och ser ögonblicket när resterna gummi, glas och metall inte kan innehålla några mirakel alls) under Autodromo Nazionale Monza.

Jag slutade bry mig om bilar.

Jag har inte ens körkort.

Jag gillade inga riktiga fotbollsspelare. De hade så fula frisyrer. Jag hittade alla mina fotbollshjältar i Buster. Benny Guldfot, Barnes United, Bullen, Super-Mac och Åshöjdens BK.

Jag var Jorma och Edward på en och samma gång. Jag var Hitte-Joel.

Det var kanske i det ögonblicket jag började drömma om att bli serietecknare. Och, mer än något annat, om att kunna berätta historier för andra.

Skapa platser som inte finns.

Se hur det gick.

”Kommer du, pappa?” säger pojken.

Han sitter framför tvn och spelar. Det ligger en handkontroll till på bordet och bara väntar på att jag ska flytta mig närmare honom.

”Jag ska bara skriva klart.”
”Det är sommarlov, pappa.”

Det regnar ute, men det är inte bara därför vi sitter inne. Vi har hittat ett nytt favoritspel.

”Jag kommer snart, jag lovar.”
”Men du måste titta om jag säger till.”

Jag lovar att göra det, vilket innebär att jag ofta får vända mig om och titta på repriser.

”Var inte det ett snyggt mål?” säger han.
”Jag har gjort snyggare.”
”Det har du inte!”

Vi bråkar om det ett tag, om vem som är bäst av oss, tills han lägger ner kontrollen, tittar på mig och ler.

”Bevisa det, då”, säger han.

Du tänker kanske att jag borde lärt mig att inte gå på så lätta finter vid det här laget. Särskilt med tanke på min fotbollsbakgrund.

Men innerst inne kanske jag vill bli lurad.

”Okej”, säger jag.

Vi sitter och spelar Rocket League. Det handlar om, för den här texten det så passande ämnet, ett spel där man kör bilar som spelar fotboll mot varandra.

Det är ett spel där alla har samma förutsättningar, alla spelare börjar på samma nivå. Eller plan, om man så vill.

Spelet går att sortera in under V som i Världens bästa spel. Vi fick flytta Splatoon till S för att få plats med Rocket League i arkivet.

Det kan ju bara finnas ett i den mappen.

Vi spelar i lag mot andra spelare online. Vi spelar två mot två och vi vinner mer än vi förlorar och nu kör vi en returmatch mot två spelare som vi precis förlorat mot. Nu ska vi visa dem att de bara hade tur som vann med åtta mål mot våra två.

Pojken kör mot deras mål, han trycker tillbaka dem när de lyckas få undan bollen. Den kommer mot mig.

”Täck bakåt!” säger han.

Han är Edward. Edward skulle aldrig täcka bakåt själv.

Jag står i mål som Hitte-Joel och kör mot bollen som Ronnie Pettersson.

Orädda i sina element.

”Passa!” säger han.

Jag försöker, men träffar bollen snett och den studsar mot väggen och i en hög båge tillbaka mot mig. Mot vårt mål. I ett infall av både en otrolig dumdristighet och ett imponerande mod hoppar jag upp i luften och använder turbon för att flyga mot den.

Jag träffar bollen och den flyger mot mål.

Vi skriker båda två.

”Det var det snyggaste målet jag sett, pappa!”

Jag lägger ner kontrollen, tittar på honom och ler.

”Jag sa ju det.”Taggar: Pojken, son, LEVEL, Alla spelar, #allaspelar, Oskar Skog, Rocket League, Buster, Åshöjdens BK

« Till bloggen

Kommentarer

Oregondanne 1 okt 2015q

Bästa Oskar & Son hittills. Och det inte bara för att jag är Buster- och Åshöjden-nostalgiker.

Oskar Skog 1 okt 2015q

Oregondanne:

Och det inte bara för att jag är Buster- och Åshöjden-nostalgiker.


Det var fina tider.

Nu gav jag mig ut på Youtube för att hitta klipp från Åshöjden-serien. Det skulle jag inte ha gjort.

Den tecknade i Buster är fantastisk.

Tv-serien är ... ja. Jag hade glömt.

Bleatlessness 1 okt 2015q

Slutet blir väldigt underligt när ögonen flyger vidare till föregående post:

Jag lägger ner kontrollen, tittar på honom och ler.

”Jag sa ju det.”

"Är du rasist, pappa?"

Oregondanne 2 okt 2015q

Jag är några (typ 10?) år yngre än du så mina Buster-hjältar är inte desamma, men Åshöjden gick såklart alltid i repris. Och Super Mac spelade nu tillsammans med Bullen. Det måste varit runt 1989-90.

Mina hjältar hette Duncan Fraser, Tug Wilson, Charlie Barr (fast jag föredrog reservmålvakten Frank Purvis) och Terry Evans i Rovers United. Men allra mest gillade jag Rodney Leangre, och hans död i en frontalkrock på väg till match (då han äntligen tagit sig in i startelvan på Evans bekostnad) ger mig rysningar än i dag. Kanske inte samma trauma som att se Ronnie Peterson dö i direktsändning, men nästan.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.