Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Oskar Skog

Registrerad: 17 sep 2002 13:57 Senaste besök: I går 23:09 Online: Nej

Malmö Oskar Skog

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Hororna i Malmö (en kväll med Niels)

Oskar Skog18 sep 2017 19:57715 visningarKommentera: 0 !

Jag var på Victoriateatern och såg Niels Jensen i fredags, här i Malmö.

Så jag tänkte skriva om spelningen. Det är ju det jag gör.

Niels var min tonårshjälte, vid sidan av Bowie.

Någon som förstod.

Det var, för er som aldrig upplevde 80-talet, väldigt svårt att hitta några svenska musikaliska hjältar under det årtiondet som stod för någonting.

Som betydde något.

Var skulle någon som idoliserade Bowie, Joy Division och Dexys Midnight Runners vända sig?

Till Orup?

Nej, det gick ju inte.

Han sa aldrig något om mitt liv.

Mauro?

Ja, det gick att tråna efter dom där tjejerna i ens närhet och låtsas att dom hade namn som Jackie och Sara.

(Dom hade egentligen andra namn.)

Men för alla andra ögonblick? När man var arg på hela den där jävla världen som fick plats i en liten stad på 25 000 innevånare.

Och när minst hälften av dom jobbade på Volvo.

Jag hittade bara en.

Han heter Niels Jensen.

Och efter en lång frånvaro från den svenska musikscenen var han tillbaka en kväll, här i Malmö, för bara några dagar sedan.

Som han aldrig riktigt lämnat någon av oss.

Mig.

I en konsert med det passande namnet ”Fan vad tiden går” (som också är en lysande ny singel av den här mannen) var Niels tillbaka för att berätta om hur han kom hit, till 2017.

Kanske hur vi.

Min kusin från Göteborg (Lisa!) och två av hennes väninnor (Marie! Anna!) kom hela vägen till Malmö och den lite bättre staden än den de kom från för att se Niels.

Jag menar, vad har dom för lokala hjältar att ty sig till?

Tillsammans med mig är vi antagligen Sveriges största Niels-fanclub som synts i offentliga sammanhang i det här landet på en och samma plats sedan 1986.

Konserten höll på i drygt två timmar. Niels pratade mellan varje låt, berättade om sitt liv, från början till nu. Och så spelade han någon av sina låtar som passade in just där han var i samtalet.

Han var fantastiskt rolig. Monologen kändes spontan, ärlig och naken.

Och när han sjöng var det med en energi som om han stod på Ullevi och slog publikrekord.

Falsksången är inte allt som Håkan snott av Niels.

Jag saknade många av mina egna favoriter bland låtarna under kvällen. Men Niels gjorde "Pappa kom hem" och "Hon säjer ingenting", och det är (i min mening) två av hans allra bästa låtar.

Och naturligtvis sånger som "Hororna i Malmö" och "Mobbingbarn". "Klaustro von Fobi", "Business Man" (den kommer ju på topp tre) och "Inom mig."

Jag önskar att han spelat så mycket mer från Celluloid. Som "Baubaträd I", "Vi steg upp på land", "Kungarna krigar" och "Containerlove".

(För min skull.)

(Och för att jag inte kan lyssna på Celluloid på Spotify när jag behöver den tryggheten. Jag har haft den på vinyl två gånger i mitt liv. Båda gångerna har någon snott den. På en efterfest. Från ett källarförråd.)

Men det är ingen kritik mot låtvalet som Niels presenterade under den här kvällen.

Jag menar, det finns säkert någon som gillar ”Party on my own”.

Och jag är rätt säker på att alla vi som satt där i lokalen kände oss som om vi var 14 år igen. Dom där dagarna när hela världen var orättvis och det inte hjälpte att kasta stenar på gud. Dagar när det bara var Niels som förstod just oss.

Minns du dom?

På Victoriateatern var dom där, igen.

Och dom var så nära.

Som Niels.

Victoriateatern är ju en liten scen. Konserten var slutsålt (nu tar väl inte lokalen mer än 150 personer, men ändå!) och som det alltid på sådana här nostalgiska tillbakablickar kunde vi som var där varje ord av texterna.

Vi är ju redan fans.

Jag brukar inte se gamla hjältar.

Jag förstår inte poängen med nostalgi.

Den här gången är jag glad att jag gjorde ett undantag från en (möjligtvis) dum regel, för Niels i Malmö 2017 var en fantastisk upplevelse.

Och även om den är slut nu bär jag med den inuti.

När vi kom ut i entrén efter spelningen var Niels där och hur tillgänglig som helst. Som han hade all tid i världen. Kanske var han förvånad över att det var så många som kom ihåg honom efter alla år.

Säkert lycklig.

Jag hoppas att den här kicken gör att han går in i studion igen och spelar in nytt material.

För jag tror att alla som var där den här kvällen behöver Niels 2017 lika mycket som vi någonsin behövde honom 1985.

Det är fortfarande svårt att träffa gud med dom där stenarna.

Jag köpte en tröja och frågade om han inte kunde torka sig i ansiktet med den.

För att ta med mig lite av honom hem.

Det gjorde han gärna. Och sedan stoppade han ner tröjan i sina byxor och gned den mot sitt kön.

Jag kommer aldrig att tvätta den.Taggar: Niels Jensen, G, Vildkatt, Rum, The Great Sightseeing Tour, Celluloid, 80-tal

« Till bloggen

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.