Jag tänkte göra en regelbok (du kan byta ut ”regelbok” mot ”handbok” om du har problem med auktoriteter) för recensenter. Jag fungerar lite som Svenska Akademien.

Recensenter, förresten? Varför heter det inte kritiker?

Ja, jag gillar ordet ”kritiker”. Varför är jag ”recensent” och Ulla på tidningens kultursidor (varje tidning har en Ulla på kultursidan, har ni märkt det?) ”kritiker? Det känns fuskigt och dumt. Får bli en annan grej jag lanserar.

Så jag är kritiker. Jag tror inte det finns någon regel som förbjuder mig att kalla mig det, om jag vill, så jag bestämmer det nu.

10 regler (riktlinjer) för dig som vill bli (alternativt är) recensent/kritiker. Jag kommer att presentera en regel åt gången, lite då och då, så att ni får tid att smälta dom. Reglerna gäller naturligtvis för mig också.

Det blir lite som Moses när han kom ner från berget med stentavlor med budord (det här är en religiös händelse som man kan läsa mer om i en bok som heter Bibeln).

Reglerna kommer att vara en blandning av allmänna och specifika och därför går det att applicera dom på många olika grejer. Varje regel (riktlinje, trosats) kommer att vara relativt kort så att även dumma människor kan komma ihåg dom och så kan vi ha en debatt om varje regel i kommentarerna.

När samtliga regler är presenterade, någon gång lagom till en annan religiös högtid, nämligen julafton, kommer vi att vara på väg mot en lite bättre värld.

HANDBOKEN
(allmänna regler för recensenter/kritiker/skribenter/journalister/författare/allmänheten/etc)
ETT
1. Det generella förbudet mot användandet av utropstecken.
”!” – Nä, det finns inget försvar för att använda utropstecken i en löpande text om du inte skriver en barnbok (och då bara i undantagsfall eller om du vänder dig till målgruppen 0-3 år och vill att föräldrarna (som läser) ska låta dumma när dom försöker prata babyspråk och höjer rösten och gör grimaser vid varenda utropstecken som finns), skriver en dialog eller hänger på internet (!!!1!!1one1!) för då är det lite ok.

Kort efterföljande argumentering om Regel 1
(den första regeln är slut nu, om ni inte fattat det)

Utropstecken ska kunna förmedlas till läsaren genom orden man använder. Att sätta ut ett ”!” på slutet för att på något vis försöka poängtera det man försöker säga är fel och man är lat och dum. (där hade jag kunnat sätta ut ett utropstecken istället för en punkt men jag är större än så)

Leta i någon tidning. Se om ni hittar ett utropstecken (det gör ni säkert). Läs den aktuella meningen och se om det finns någon som helst poäng med utropstecknet.

Ser det inte, till och med, lite löjlig ut?

Utropstecken är en signal till läsaren om att författaren till texten vill förmedla en uppmaning (det kan också vara en avslutning på ett utrop, tilltal, önskning, hälsning och liknande interjektioner) eller att visualisera en poäng som man tror att man har.

Och det är jättefult att göra i en löpande text. Det blir, tja, överdrivet och onödigt.

Jag vill därför passa på att officiellt be om ursäkt för alla (eventuella, jag håller inte koll) tillfällen jag själv har använt utropstecken och lovar att det inte ska upprepas.

Tack.