Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Artorias of the Abyss, Dark Souls.

Jag har, med lite hjälp av två okända krigare, besegrat bossen. Knight Artorias, han som svepte sitt svärd som om han vore passivt aggressiv, är död. Befriad. Han är inte längre dömd till att uthärda en meningslös tillvaro som vålnad i mörker. Det sista jag ser av honom är hur hans materia exploderar i ljus innan själar regnar över mig.

En minneslund uppenbarar sig, en beslöjad kvinna sörjer. Men jag springer förbi, skyndandes. Ser nämligen brasan där framme. Eller åtminstone svärdet, ingen brasa än. Jag ska tända.

Jag är inte död, jag lever. Humanity restored. Det kommer att bli min död.

Innan jag kommer fram till svärdet läser jag ett meddelande som någon annan äventyrare har skrivit. Det står ”varning för Darkthwraith”. Påbudet syftar på klanen av giriga mördare som invaderar andras världar och bjuder upp till blodiga dueller. Sekunderna senare förstår jag att det inte går att tända brasan - någon online knackar på dörren till min värld. En Darkwraith, röd som blodet i min kropp, föds in i min värld och börjar springa mot mig. Jag grips av panik, snavar över kanten och faller snöpligt mot en säker död nere i avgrunden.

Det var ett tag sedan jag bekantade mig med Dark Souls. Men det är fortfarande precis lika bra.

Tre huvudroller, alla män. Det handlar givetvis om Rockstars kommande kioskvältare.

I debatten ser jag två sidor. Den ena är besviken, åtminstone en av karaktärerna kunde väl fått vara kvinna. Varför är Rockstar så fega? Här hade de ju värsta chansen att föregå med gott exempel. I jämställdhetens namn så bör kvinnor också få stampa huvuden och krascha bilar in i folkmassor.

Den andra sidan försvarar Rockstars val med hänvisning till realism. I verkligheten är en klar majoritet av alla grovt kriminella män; det skulle vara konstigt om man spelade som kvinna i GTA!

Jag tycker båda ståndpunkterna dryper av bristande logik.

Varför skulle det vara av betydelse hur brottsstatistik ser ut (att kvinnor är underrepresenterade när det kommer till att begå brott)? Det är ett tv-spel, och GTA har aldrig varit realistiskt.

Å andra sidan: På vilket sätt ökar graden av jämställdhet om Rockstar låter spelare ta på sig rollen som kvinnlig kriminell? Hur motiveras kritiken som framförs mot Rockstar? Det problematiska är inte att man begår grova brott, utan att det inte är en kvinna som gör det (?).

Personligen tycker jag mest det verkar som ett märkligt beslut av Rockstar att gå den vägen de verkar gå, jag blev lite förvånad. Hela tanken med att ha tre spelbara karaktärer torde ju vara att krydda till det med något nytt och för att få till en viss variation och dynamik som tidigare saknats. Att då inte spela hårdare på olika variabler (kön, etnicitet, ålder) hos huvudrollsinnehavarna verkar mest bara göra dem själva en björntjänst. Den goda intentionen med idén går förlorad.

Det släpptes inte igår, men idag har jag tagit mig an Mass Effect 3. Att jag kunnat spela det i något halvår eller vad det blivit (tiden går fort) rör mig inte i ryggen, det är nu det är dags. Det är nu jag har några lediga timmar på några ledigt flyktiga sensommardagar. Att uppskatta något, vad det än kan tänkas vara, tror jag handlar om att vara mottaglig för det. Tiden måste vara mogen. Ungefär som att inga barn uppskattar en rykande het, välbryggd kopp kaffe. Det finns förvisso vuxna som inte heller dricker kaffe, kanske lider dessa infantila individer av Peter Pan-syndromet? Jag litar inte på människor som hävdar att de inte har några laster. Kan de inte ens erkänna att de dricker kaffe så vågar jag knappt tänka på vad som kan tänkas finnas i deras garderober. Vi vet ju alla hur illa det går när man inte får i sig det svarta guldet. Allt blir segt, irritation uppstår. Ungefär som en laddningstid.

Baserat på vad jag visste om ME3, vilket var ingenting alls, bortsett från att jag spelade och uppskattade tvåan, hade jag på känn att det var idag tiden var inne för att spela det. Att jag skulle behöva sjunka in i det. Lära mig hitta runt bland planeter och futuristiska metropoler. Eller åtminstone lokalisera mig i rymdskeppet. Ingetdera gick något vidare, men efter mycket om och men hittade jag i alla fall till baren. Jag blev glad. Vet inte vad det säger om mig som person.

Någon ropar från rummet intill (i verkligheten alltså, inte i ME3):
”Vad gör du?”
”Eh, jag spel… jag går till baren.”
”Vad sa du?”

Jag brukar inte vilja säga att jag spelar tv-spel. Inte för att jag skäms för det. Inte för att jag tycker att associationerna det frambringar är av det barnsligare slaget; jag tycker tv-spel generellt är något väldigt löjligt som närmast borde betraktas som hjärndött tidsfördriv, det vill säga helt i linje med vad ungarna på gården brukar ägna all sin vakna tid åt.

Nej. Jag brukar inte säga att jag spelar tv-spel, därför att jag inte gör det. Jag är på baren, folk står och dansar, sippar drinkar, mänskligheten är eventuellt utrotad inom den närmsta tiden. Vad har det med ett spel att göra? ME3 är, i sina bättre stunder ska väl tilläggas i ärlighetens namn, en liten alternativ värld där man som ”spelare” köpt några tiotal timmars asyl. Visserligen finns det en hel uppsjö spelregler som reglerar vad man kan göra i den alternativa världen, men det mesta tyder på att det gör det även i den riktiga världen. Den som du befinner dig i när du läser det här ordet alltså.

”Du kan väl inte gå ut och dricka öl på en onsdag?” hörs från samma värld.
Var det jag eller Shepard som gick till baren? Jag är inte säker. Vad jag vet är att några taffliga raggningsförsök ägde rum, utan större framgångar. Det blev inga barn skapade idag heller. Kanske lika bra, situationen för mänskligheten ser ju inte allt för ljus ut. Domedagen kommer.
Med svansen mellan benen lämnar jag baren, stänger av konsolen.

ME3 börjar ta sig, efter en trött inledning. Det bådar gott, ganska gott, tänker jag. Men redan nu känner jag att jag inte är lika mottaglig för den alternativa världen den här gången som jag var förra sommaren, när jag sjönk in och drunknade i tvåan. Kanske för att min egen verklighet är bättre nu, vilket verkar ske på bekostnad av stackars Liara och hennes vänner.
Är alternativa världar lockande för att vi är missnöjda med vår egen? Blir de överflödiga när vi lever goda liv? Det dyker inte upp några svarsalternativ, så jag går och brygger en kopp kaffe medan Shepard får tänka lite. Måste vara en laddningstid.

Taggar: Mass Effect, Kaffe, verklighet

Ur askorna från vad som en gång i tiden var At the Drive-In reste sig vapendragarna Omar Rodríguez-López och Cedric Bixler-Zavala för att skapa The Mars Volta.

De hade tidigare gjort sig kända för att vara drogmissbrukande uppstickare som skrev om schemat för hur en galen, energisk scenshow skulle se ut.
Men nu hade de nya ambitioner. Samtidigt som de ville behålla det aldrig sinande energiflödet, som varit deras signum, skulle de ta sig an sitt nya projekt med en sådan knepig och konstnärlig approach att det framstod som att knarket sedan länge gjort dem fullkomligt sinnesförvirrade.
De skulle bygga musikaliska labyrinter, lägga ut en karta av kryptiska meddelanden, jamma loss tills svetten inte längre kunde kyla deras kroppar, låta effektpedaler väva samman låtar, använda sig av rytmer som skulle göra alla andra band gröna av avund; allt skulle få plats i det nya projektet.

Försmaken av kraften hos The Mars Volta kom förvisso redan i och med Tremulant EP från 2002, men det var året därpå de på allvar skulle bevisa att de inte hade begått sina livs största misstag när de - till alla fans stora besvikelse - några år innan hade lagt ned numera kultförklarade At the Drive-In.

Med facit i hand är det svårt att förstå hur folk hade haft mage att tvivla. Det tar en minut innan det uppbyggande förspelet fullkomligt eskalerar ut i en urladdning där man som lyssnare knappt vet vart man skall ta vägen. Här börjar också den dryga timmen långa resa som är sagan om Julio Venegas – en latinamerikansk konstnär och nära vän till bandet, som efter att ha legat i koma kastade sig ut ur sjukhusfönstret och i ung ålder avslutade sitt liv på den soldränkta asfalten bland El Pasos rusningstrafik. Deloused In The Comatorium är ett konceptalbum och mest tid ägnas åt Julio Venegas upplevelser i komatillståndet. Där kämpar han mot sig själv för sin överlevnad.

Det är en fascinerande resa vars verkliga storhet ligger i omställningarna. The Mars Volta har förstått att stormen upplevs som än mer omvälvande om den föregås av ett stilla lugn. De går från långa konstpauser – där tystnad, lågmälda gitarrer och ekande ljud från världens ände symboliserar Julios vilsna sökande efter en mening med att leva – till att släppa loss en urkraft som inte borde vara möjlig i denna värld. Bland smattrande trummor och gitarrsträngar som kämpar febrilt för att inte gå av visualiserar Cedric med sin sång den desperation som hos somliga människor är så stor att tragiska dödsfall kan bli oundvikliga flyktförsök ifrån en skev verklighetsbild.

Pretentiöst? Absolut.
Men det är också ett väldigt litet pris att betala för ett album som har så mycket att säga, och som säger det på ett sådant smart, snyggt sätt. Någonstans där, kring den nionde minuten i skivans magnum opus Cicatriz Esp faller alla bitar på plats. Efter ett desperat sökande i mörker, och efter drömska insikter om värdeteorins sanna lagar står det klart att Julio Venegas aldrig mer kommer hitta ljuset. När så John Frusciante (från Red Hot Chili Peppers) kommer in och river av ett solo är det som att gitarren skriker av all den smärta Julio måste ha inom sig. Aldrig har ett komatillstånd gestaltats vackrare.

Deloused är en dimridå där man som lyssnare aldrig vet var man kommer hamna. Det gör den till det mest spännande, älskvärda som i musikväg har släppts på många, många år.