Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Ur askorna från vad som en gång i tiden var At the Drive-In reste sig vapendragarna Omar Rodríguez-López och Cedric Bixler-Zavala för att skapa The Mars Volta.

De hade tidigare gjort sig kända för att vara drogmissbrukande uppstickare som skrev om schemat för hur en galen, energisk scenshow skulle se ut.
Men nu hade de nya ambitioner. Samtidigt som de ville behålla det aldrig sinande energiflödet, som varit deras signum, skulle de ta sig an sitt nya projekt med en sådan knepig och konstnärlig approach att det framstod som att knarket sedan länge gjort dem fullkomligt sinnesförvirrade.
De skulle bygga musikaliska labyrinter, lägga ut en karta av kryptiska meddelanden, jamma loss tills svetten inte längre kunde kyla deras kroppar, låta effektpedaler väva samman låtar, använda sig av rytmer som skulle göra alla andra band gröna av avund; allt skulle få plats i det nya projektet.

Försmaken av kraften hos The Mars Volta kom förvisso redan i och med Tremulant EP från 2002, men det var året därpå de på allvar skulle bevisa att de inte hade begått sina livs största misstag när de - till alla fans stora besvikelse - några år innan hade lagt ned numera kultförklarade At the Drive-In.

Med facit i hand är det svårt att förstå hur folk hade haft mage att tvivla. Det tar en minut innan det uppbyggande förspelet fullkomligt eskalerar ut i en urladdning där man som lyssnare knappt vet vart man skall ta vägen. Här börjar också den dryga timmen långa resa som är sagan om Julio Venegas – en latinamerikansk konstnär och nära vän till bandet, som efter att ha legat i koma kastade sig ut ur sjukhusfönstret och i ung ålder avslutade sitt liv på den soldränkta asfalten bland El Pasos rusningstrafik. Deloused In The Comatorium är ett konceptalbum och mest tid ägnas åt Julio Venegas upplevelser i komatillståndet. Där kämpar han mot sig själv för sin överlevnad.

Det är en fascinerande resa vars verkliga storhet ligger i omställningarna. The Mars Volta har förstått att stormen upplevs som än mer omvälvande om den föregås av ett stilla lugn. De går från långa konstpauser – där tystnad, lågmälda gitarrer och ekande ljud från världens ände symboliserar Julios vilsna sökande efter en mening med att leva – till att släppa loss en urkraft som inte borde vara möjlig i denna värld. Bland smattrande trummor och gitarrsträngar som kämpar febrilt för att inte gå av visualiserar Cedric med sin sång den desperation som hos somliga människor är så stor att tragiska dödsfall kan bli oundvikliga flyktförsök ifrån en skev verklighetsbild.

Pretentiöst? Absolut.
Men det är också ett väldigt litet pris att betala för ett album som har så mycket att säga, och som säger det på ett sådant smart, snyggt sätt. Någonstans där, kring den nionde minuten i skivans magnum opus Cicatriz Esp faller alla bitar på plats. Efter ett desperat sökande i mörker, och efter drömska insikter om värdeteorins sanna lagar står det klart att Julio Venegas aldrig mer kommer hitta ljuset. När så John Frusciante (från Red Hot Chili Peppers) kommer in och river av ett solo är det som att gitarren skriker av all den smärta Julio måste ha inom sig. Aldrig har ett komatillstånd gestaltats vackrare.

Deloused är en dimridå där man som lyssnare aldrig vet var man kommer hamna. Det gör den till det mest spännande, älskvärda som i musikväg har släppts på många, många år.