Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det släpptes inte igår, men idag har jag tagit mig an Mass Effect 3. Att jag kunnat spela det i något halvår eller vad det blivit (tiden går fort) rör mig inte i ryggen, det är nu det är dags. Det är nu jag har några lediga timmar på några ledigt flyktiga sensommardagar. Att uppskatta något, vad det än kan tänkas vara, tror jag handlar om att vara mottaglig för det. Tiden måste vara mogen. Ungefär som att inga barn uppskattar en rykande het, välbryggd kopp kaffe. Det finns förvisso vuxna som inte heller dricker kaffe, kanske lider dessa infantila individer av Peter Pan-syndromet? Jag litar inte på människor som hävdar att de inte har några laster. Kan de inte ens erkänna att de dricker kaffe så vågar jag knappt tänka på vad som kan tänkas finnas i deras garderober. Vi vet ju alla hur illa det går när man inte får i sig det svarta guldet. Allt blir segt, irritation uppstår. Ungefär som en laddningstid.

Baserat på vad jag visste om ME3, vilket var ingenting alls, bortsett från att jag spelade och uppskattade tvåan, hade jag på känn att det var idag tiden var inne för att spela det. Att jag skulle behöva sjunka in i det. Lära mig hitta runt bland planeter och futuristiska metropoler. Eller åtminstone lokalisera mig i rymdskeppet. Ingetdera gick något vidare, men efter mycket om och men hittade jag i alla fall till baren. Jag blev glad. Vet inte vad det säger om mig som person.

Någon ropar från rummet intill (i verkligheten alltså, inte i ME3):
”Vad gör du?”
”Eh, jag spel… jag går till baren.”
”Vad sa du?”

Jag brukar inte vilja säga att jag spelar tv-spel. Inte för att jag skäms för det. Inte för att jag tycker att associationerna det frambringar är av det barnsligare slaget; jag tycker tv-spel generellt är något väldigt löjligt som närmast borde betraktas som hjärndött tidsfördriv, det vill säga helt i linje med vad ungarna på gården brukar ägna all sin vakna tid åt.

Nej. Jag brukar inte säga att jag spelar tv-spel, därför att jag inte gör det. Jag är på baren, folk står och dansar, sippar drinkar, mänskligheten är eventuellt utrotad inom den närmsta tiden. Vad har det med ett spel att göra? ME3 är, i sina bättre stunder ska väl tilläggas i ärlighetens namn, en liten alternativ värld där man som ”spelare” köpt några tiotal timmars asyl. Visserligen finns det en hel uppsjö spelregler som reglerar vad man kan göra i den alternativa världen, men det mesta tyder på att det gör det även i den riktiga världen. Den som du befinner dig i när du läser det här ordet alltså.

”Du kan väl inte gå ut och dricka öl på en onsdag?” hörs från samma värld.
Var det jag eller Shepard som gick till baren? Jag är inte säker. Vad jag vet är att några taffliga raggningsförsök ägde rum, utan större framgångar. Det blev inga barn skapade idag heller. Kanske lika bra, situationen för mänskligheten ser ju inte allt för ljus ut. Domedagen kommer.
Med svansen mellan benen lämnar jag baren, stänger av konsolen.

ME3 börjar ta sig, efter en trött inledning. Det bådar gott, ganska gott, tänker jag. Men redan nu känner jag att jag inte är lika mottaglig för den alternativa världen den här gången som jag var förra sommaren, när jag sjönk in och drunknade i tvåan. Kanske för att min egen verklighet är bättre nu, vilket verkar ske på bekostnad av stackars Liara och hennes vänner.
Är alternativa världar lockande för att vi är missnöjda med vår egen? Blir de överflödiga när vi lever goda liv? Det dyker inte upp några svarsalternativ, så jag går och brygger en kopp kaffe medan Shepard får tänka lite. Måste vara en laddningstid.

Taggar: Mass Effect, Kaffe, verklighet