Ibland kan jag fastna i vad för skit som helst.

Som nu, när jag gick igenom min Amiga-samling i jakt på spel att göra mig av med.

Turen hade kommit till Yogi's Great Escape, men istället för att testa det, dissa det och lägga det i den där ökända högen med skit jag inte vill ha kvar så blev det bara så att jag råkade klara det.

Har försökt förstå hur det kommer sig, att jag inte slutade spela, med rätt lyckat resultat.

1. Det krävs ungefär 30 sekunder av spelande för att förstå konceptet (spring och hoppa dig genom en plattformsnivå till dess att du tagit dig i mål).

2. Tempot är rätt högt.

3. Dör man tar det inte mer än typ en sekund innan man får påbörja nästa försök.

4. Det börjar lätt men slutar klart svårare, och flertalet passager kräver lite trial and error innan de sitter där de skall.

5. Varje runda tar man sig liiite längre och blir lite bättre på att spela och lära känna spelets små egenheter.

Jag säger inte att Yogi's Great Escape är bra.

Säger ej heller att det är något ni bör bry er om.

Däremot säger jag att det erbjuder en del småsaker jag saknar i en majoritet av de nya spel jag tar del av idag.

En inte helt angenäm insikt.

Taggar: Legerdemain, Spelsamlingen™, 2013, Amiga, Yogi's Great Escape

Efter 45 minuter av marknadsföring riktad till den medie- och sportintresserade amerikanska publiken så lade jag ned detta med att ta del av lanseringskonferensen av nya Xbox One.

Det är inte det att jag tvivlar på att det blir en trevlig medieburk att ha i hemmet. Det är bara det att jag anser att Microsoft börjar i fel ände.

Under loppet av en timme har de troligen lyckats dra igång en av de största skitstormarna någonsin i samband med utannonserandet av vad som en stor del av de tittande och potentiella konsumenterna hoppats på skall vara en SPELKONSOL med funktionalitet som gör den till en rätt tacksam media-hub.

Och lilla jag.

Som knappt tittar på tv annat än när det vankas melodifestival eller Eurovision Song Contest.

Som dessutom hatar att världen allt mer går mot en OFOKUSERAD sak att ta del av (gör allt samtidigt, låt informationsöverflödet dränka jaget).

(Även om jag inte motsäger mig möjligheten att göra flera saker samtidigt på min konsol, så känns det inte som den mest lyckade saken någonsin att dra igång skype, en webbläsare samt en massa annan skit samtidigt som en film rullar för att argumentera för att framtiden snart är här (skulle någon pilla runt med sådant när jag sitter där med denne någon i soffan och tittar på en film skulle jag fan börja svära)).

Som tycker att en modern väg att gå är att marknadsföra produkter till den breda marknaden (kvinnor och barn inkluderade), och inte som här enbart rikta in sig på den amerikanska manliga skaran av publiken.

Jag tycker ärligt talat att det här är en av de mest missriktade (sett till vilken primär publik som troligen suttit och tittat på detta för en stund sedan, världen över) konsolpresentationerna jag tagit del av.

(Sony PS.
Applåderna verkade verkligen vara förinspelade.
Nintendo DS.)

Betyg på konferensen: 1/5

Nintendo.

Allt är inte förlåtet.

Men...Taggar: Xbox One, Microsoft

Jag väljer livet.

Det är faktiskt svårare än det låter, och det tar väldigt mycket tid i anspråk.

Loading står mig alltid nära, men livet står mig närmare och att prioritera bort ett mer aktivt skrivande här till förmån för allt det där andra det känns som jag åsidosatt i så många år.

Det var något jag inte behövde fundera speciellt länge för att bestämma mig för att göra.

Bakom kulisserna sker det fortfarande en hel del saker. Dialoger som förs. Redaktionella ärenden och annat dylikt. Modererat mer än tidigare har jag också gjort.

Och, faktiskt.

Jag har spelat mer än vanligt.

Från Mega Drive gick jag vidare till Master System. Ett format jag för en sisådär 1,5 år sedan valde att säga tack och hej till.

Kände mig färdig. Som om det inte fanns mer att se. Gick vidare, fast med ett "på återseende" i åtanke.

Efter att ha 60 Hz-moddat mitt Mega Drive samt köpt en konverter för att kunna spela Master System-spel på samma konsol så vaknade intresset till liv igen.

Master System-spel i fullskärm och i full hastighet var en rätt trevlig upplevelse. Så nu växer samlingen, igen. Fast denna gång enbart med titlar jag verkligen brinner för. Som jag tycker om att spela om och om igen.

Blir inte en stor samling denna gång.

Ungefär 30 titlar, allt som allt.

Har tagit mig halvvägs mot mitt mål.

(Likväl som insett att det inte längre är roligt att göra inköp på Tradera, som havererat fullständigt av så många anledningar att jag sparar dem till ett annat tillfälle.)

Samtidigt har jag upptäckt att mjukvaran till den hårdvara jag köpte förra året, hårdvara till min Amiga 1200 som gör att den går utmärkt att köra på moderna skärmar, äntligen har anlänt.

Nu kan jag koppla upp min Amiga 1200 mot min gigantiska VGA-skärm utan att behöva dras med spel som går ryckigt och sådär... för att bilduppdateringsfrekvenserna strular.

Det är klart.

Då vaknar något inom mig till liv igen.

Hittade en karl i Tyskland som sålde spel.

Fick en lista på inte långt ifrån 1000 spel till Amiga han hade till salu. På den listan hittade jag väl några hundra jag egentligen skulle vilja ha i min ägo. Men jag samlade ihop mig en aning, mentalt, och valde ut några jag jagat efter väldigt länge nu.

Om Oskar Skog skulle vara av avundsjuk karaktär, vilket jag förstått det som att han inte är, så hade han troligen varit rätt avundsjuk nu.

D/Generation och Wizkid, liksom.

Vad mer kan man begära?



Som ett litet barn på julafton kände jag mig när jag plockade ut alla kartonger ur den stora kartongen de mindre kartongerna legat i under frakten hem till mig.

Bill's Tomato Game.
Wizkid.
Hero Quest 2: Legacy of Sorasil.



Sim City.
Sim City-expansioner.

Om någon tror något annat än att jag tänker spendera min lediga morgondag till att leka Amiga så tror de rätt.

Det kommer jag naturligtvis att göra.

Men primärt är det Amigan som kommer att stå i fokus för morgondagens aktiviteter.

Skönt att känna att min passion för spel faktiskt även den är en del av det liv jag vill leva. Men inte längre som en ursäkt, en verklighetsflykt, utan som jävligt god grädde på det redan fantastiskt älskvärda moset.Taggar: Legerdemain, Spelsamlingen™, 2013, Amiga

Notera bilden ovan.

Den representerar min inventory-skärm i Fragile Dreams: Farewell Ruins of the Moon vid spelets sista sparpunkt.

Notera den andra horisontella raden.

Förstå.

Att jag överhuvudtaget beslutade mig för att göra den resa Fragile Dreams erbjuder en andra gång i mitt liv borde egentligen ha varit nog för att få alla varningsklockor någonsin att ringa.

Men att jag väljer att fortsätta spela efter att jag börjat komma till insikt om att jag nog missat något... och dessutom passerat en point of no return... när själva poängen med denna genomspelning var att hitta ALLA föremål som går att hitta i spelet.

Nja.

Det får väl ses på som ren och skär dumdristighet.

Konsekvensen?

Misslyckades på spelets sista boss på mitt första försök. Blev less. Hoppade ut i Wii-menyn. Plockade fram de sparfiler som finns lagrade i konsolens interna minne. Letade mig fram till detta spels sparfiler. Raderade dem. Lade spelet i högen över Wii-spel jag kommer att sälja någon gång i framtiden.

Missförstå mig rätt.

Jag älskar Fragile Dreams, fortfarande.

Men det är en resa man bara bör göra en gång.Taggar: Fragile Dreams: Farewell Ruins of the Moon