Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Tycker nog inte jag bör klassa det som nostalgi. Möjligt att det hade känts helt rätt och riktigt att göra så om det handlat om något som lösryckt från dess tidsanda hade tett sig fullständigt obegripligt och meningslöst. Nostalgi måste tillhöra det förflutna för att inte skall tappa dess punchline, håller ni inte med?

Menar, vad är poängen att tala om nostalgi ifall det fungerar precis lika bra idag?

Rätt meningslöst, kan jag tycka.

Den nostalgiska aspekten sträcker sig således inte mycket längre än såhär:

Minns hela scenariot som om det vore härom veckan. Väldigt mycket tid och energi lades på att lösa ett problem vi inte riktigt förstod, jag och min mor. När jag kilade iväg till skolan fortsatte hon att försöka hitta en lösning, men utan framgång. När jag kom hem just denna dag verkade det dock som att vi kanske äntligen skulle slippa fortsätta banka våra huvuden blodiga över en till synes omöjlig uppgift.

Senaste Nintendo Magasinet hade anlänt, och i den fanns några koder morsan hade hittat varav en skulle ta oss bortom problemet. Vad som hände därefter ter sig dock aningen suddigt, för vi tog oss aldrig vidare. Kanske fungerade inte koden, eller så kändes det inte motiverat att 'fuska' sig förbi problemet.

En tid senare lekte jag och en kompis runt med kodsystemet. Vi råkade hitta en kod som tog oss till slutet av spelet. Några få nivåer, sedan var projektet Adventures of Lolo 2 över för denna gång.



Pusselspel har för mig alltid handlat om de perfekta enspelarupplevelserna för två eller fler personer. Japanska rollspel, med dess ändlösa grinding, kommer rätt nära. Så även äventyrsspelen där man pekar och klickar sig fram till en lösning. Men just pusselspel, av en viss karaktär, tycker jag känns rätt meningslösa att spela på egen hand.

Det borde stå 'för hur många spelare som helst' på dess omslag.

Just denna gång handlade det om Adventures of Lolo 2. Denna typ av pusselspel med inslag av timingbaserad action känns rätt sällsynta. Vet inte exakt varför det är så, men speciellt vanliga är de inte. Har aldrig varit.

Att Toki Tori känns som en spirituell uppföljare till Lolo-spelen är på sätt och vis inte så underligt. Skall man vara petig släpptes det urprungligen till en relativt okänd hemdator vid namn MSX 2, 2 år efter att det tredje Lolo-spelet nått Europa. Året var 1994 och namnet var Eggbert. Har mycket svårt att tro att någon här på Loading spelat det.

2001 släpptes det igen, visuellt och innehållsmässigt uppdaterat, till Game Boy Color. Denna gång gick det under det dagsaktuella namnet Toki Tori. Någon här på Loading har säkert spelat det, men jag har inte sett det skrivas en rad om det och med tanke på att det släpptes till en döende Game Boy Color ser jag det inte som speciellt underligt.

2008 var det dags igen. Denna gång till Wii Ware. Jag köpte en licens och såg mig själv kastas rakt in i 80-talet igen. Spelade det till och med tillsammans med samma kompis jag spelade de sista nivåerna i Lolo 2 med.



Klart det kändes lite nostalgiskt, men nostalgin tog dock aldrig överhand.

Toki Tori är nämligen inte nostalgi. Det tar mig tillbaka till tiden då Lolo, Kwirk, Puzznic och Lemmings var centrala inslag i min tillvaro. Då det enkla sattes före det komplicerade, och genial nivådesign kunde bära ett spel vars övriga kvaliteter inte nödvändigtvis var något att hänga i julgranen.

Nivåer som aldrig blir för stora och en överblick som aldrig tummas på. Spelmekaniska inslag som aldrig stjäl fokus från något annat som borde stå i fokus. Det är inte nostalgi utan sådant som fått kliva åt sidan under åren till förmån för andra inslag som de flesta ser på en naturlig utveckling.

Väldigt simpelt. Att strosa runt på en nivå, utan möjlighet att hoppa, och samla okläckta ägg (syskon till huvudkaraktärskycklingen Toki Tori, om man skall bry sig om spelets lilla handling). I vissa fall får man teleportera sig eller bygga en bro. Huserar man under vatten får man fixa sig en luftbubbla för att förflytta sig i höjdled eller svävandes i sidled. Grundläggande skit, men fullt tillräckligt.

Det enda som Toki Tori egentligen gör för att kännas väldigt sent 00-tal är att bjuda upp till visuellt ögongodis samt använda sig av en mer nutida inlärningskurva. Varje nytt inslag i spelet presenteras med hjälp av en liten tutorial-nivå. Dessa dyker upp med jämna mellanrum i princip hela vägen till spelets slutskede.

Sådana detaljer skapar dynamik och gör att jag som spelare lär mig spelet, utan att få skrivet lösningar på näsan.

Lite som att jag absolut hade haft grava problem med de sista nivåerna om jag inte spelat nivåerna dessförinnan först.

Sedan när det hela är över, samtliga 40 nivåer av pusslande, finns det ytterligare 29 nivåer att ta sig an. Svårare sådana. Det känns också lite sent 00-tal. Ni vet, i en era då omspelningsvärde är något väldigt relevant för huruvida folk tycker att spel är värda att grotta ned sig i eller ej.

Toki Tori är ett pusselspel ni bör kolla upp. Toki Tori är ett av de bästa pusselspel jag spelat på många år. Härligt icke-innovativt och älskvärt fast i det förflutna. Det kostar knappt 90 kr och befinner sig inte mer än 10 minuter bort för er med ett internetuppkopplat Wii.

Petiga människor skulle troligen bli irriterade om jag inte samtidigt passade på att påpeka att det numera även finns att tillgå via Steam och App Store för er med någon av Apples bärbara I-enheter.

Jag har testat Toki Tori på Iphone. Gillade inte alls kontrollen och allt vad socialt spelande tillsammans med en god vän trillar bort. Denna version vill jag verkligen inte rekommendera till någon som vill ta upplevelsen till nästa nivå. Bara till de som vill ta med den på bussen, tåget, rasterna på plugget eller osv.

Det kan den säkerligen duga till.





För mer information: 52 bloggar dedikerade Wii - Den officiella tråden™

Taggar: Wii, Nintendo, 52™, Legerdemain