Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det börjar vara rätt länge sedan nu. Den där dagen då Nintendo offentliggjorde den väg de valt att gå vad gäller spelkonsolernas framtid.

Många ställde sig skeptiska. I vissa avseenden har det visat sig att tiden gett en del skeptiker rätt. I vissa andra, rätt fel.

Idag står vi frågandes till exakt hur Wii U kommer att förändra sättet vi spelar på. Vi funderar rentav på huruvida Nintendo inte kommer att ta ett par steg tillbaka, med alla de nyliga motgångarna färska i minnet, och tänka om.

När Wii utannonserades var det ingen som trodde att Nintendo skulle tänka om. Det var nog rätt få som inte förstod var företaget ämnat ta våra upplevelser. Möjligt att det var med Wii Sports i ryggen som Nintendo kunde nå ut till en så bred skara människor som de gjorde. Oavsett man tycker det håller i 1-2 timmar, eller klart längre än så, ringade detta lilla knippe med viftdrivna sportupplevelser in själva essensen av Wii.


Nu står vi här.

I trakterna av 90 miljoner sålda konsoler senare.

Många hatar. Många ogillar. Många stör sig på detaljer och tycker att Wii dragit branschen i en riktning som liknar helvetet på jorden.

Move. Kinect. Satsningar på sådant man som kärnspelare inte bör sympatisera med. Lättsamma upplevelser framför djupa.

Men vem är ärligt talat att skylla?

Utgivarna, för att de ställt sig avvaktande till att släppa spel till formatet som ingen ändå tycks vara intresserade av att köpa?

Utgivarna igen, för att vissa av dem trots allt valt att släppa spel till Wii som de flesta ändå menar hade gjort sig bättre på en högupplöst konsol?

Nintendo, för att de velat erbjuda nya typer av upplevelser... som även om de inte nödvändigtvis ersätter de mer bekanta alternativen, åtminstone agerat komplementerande?

Min variant skulle vara alla de som valt att vända de upplevelser de efterfrågat ryggen, när de väl anlänt.

Skulle även vilja påstå att oviljan att hitta de positiva aspekterna av en förändring man kanske inte sympatiserar med till fullo, till förmån för återkommande avsky inför det hela på en total front, har gjort sitt till.

Det är dylik attityd som lett till att företag likt Atlus kämpat i motvind. Att Nintendos försök att erbjuda deras alster till en europeisk marknad slutade med åtminstone ett spel som aldrig nått vår lika älskade som hatade PAL-region.

Världen må se ut som den gör.

Tyckte och smak må variera, och det är absolut inget fel med det.

Men om, och då menar jag verkligen om, det är så att vissa av rena principskäl valt att dissa något de under andra omständigheter skulle ty sig till... på ett destruktivt och uteslutande vis istället för konstruktivt och inbjudande... ja, då tycker jag de bör stå där och skämmas för att själva varit minst lika delaktiga i att dra marknaden i en riktning de inte uppskattar.


Om Wii Sports var Nintendos främsta exempel för allmänheten vad Wii kunde erbjuda för framtiden rent upplevelsemässigt.

Då måste Trauma Center sägas vara Atlus dito.

Må så vara att operationssimulatorer inte direkt hör till vardagen inom branschen, men när steget över från den pekkänsliga skärmen på DS till wiimotens pekarfunktion blev så lyckat som det blev.

Ja.

Då är det kanske läge att dra åt sig öronen.

Om vi lägger den stereotypa och verklighetsfrånvända animé-inramningen åt sidan för en stund är det något vi bör göra klart för oss så snart som möjligt.

Trauma Center: Second Opinion till Wii var och är en upplevelse exklusiv formatet ifråga. Vid tidpunkten för dess släpp var det något som inte hade varit möjligt att erbjuda till någon annan plattform utan att någon form av kompromisser fått ske längs vägen.

Det är den ursprungliga DS-versionen ett ypperligt exempel på.

Wiimoten blir en så mycket mer naturlig förlängning av de redskap man använder sig av under operationernas gång. Vi lyfter med vår pincett, skruvar upp skruvar med en liten kniv som får agera tillfällig skruvmejsel och pekar med vår laser.

Och det fungerar, i de flesta fall, umärkt.


Det har talats mycket om en brist på spel för kärnspelare till Wii.

Har svårt att se att Trauma Center-spelen inte skulle vara bra exempel på det gamla skolans mentalitet kombinerad med de nya möjligheternas fördelar.

Dels är konceptet så udda att det knappast tilltalar den breda skaran casualspelare. Dels är inramningen japansk ändå ut i fingerspetsarna. Dels är utmaningen så löjligt hög att det krävs en vilja av järn för att ens ta sig i närheten av att kunna handskas med spelens mer utmanande utmaningar.

Och så vilar det naturligtvis någonting extremt Atlus över hela produktionen. På det där viset som gör att man verkligen känner att det är ett Atlus-spel man sitter och spelar, med allt vad det innebär.

Second Opinions fullständigt flippade men engagerande berättelse om biologisk krigsföring följdes upp av en lite mindre flippad upplevelse känd som New Blood.

New Blood tog serien i en aningen mer välpolerad riktning. Ordentligt stöd för 16:9, något som saknades i Second Opinion, introducerades. Så även möjligheten till att spela den huvudsakliga kampanjen tillsammans med en vän. Onlinebaserade rankinglistor inkluderades tillsammans med röstskådespel och en till synes mer gedigen och genomarbetad produktion i allmänhet.

Men ärligt talat känns det lite som att New Blood kom och gick utan att någon tycktes bry sig nämnvärt, trots positiva recensioner. Kanske sålde det helt okej, jag vet inte hur det ligger till på den fronten, men uppslutningen kring spelet tycktes minimal.


Gissar att känslan jag får inte är helt verklighetsfrånvänd.

Det tredje spelet i serien till Wii, Trauma Team, har i dagsläget varit ute i över ett år i USA utan att det yppats ett ord från de två första spelens utgivare, Nintendo, om ett släpp här i Europa.

Inte så svårt att gissa att Nintendo anser att det inte tycks finnas nog med potentiella konsumenter här för att ta sig an ett släpp.

Vilket naturligtvis är synd, och troligen en direkt konsekvens av att marknaden inte visat nog med intresse, oavsett man kan tycka att det borde finnas pengar nog till lite good will-beteende från Nintendos sida.

Menar.

Det är trots allt spel likt dessa, som verkligen dragit nytta av hårdvarans möjligheter, som konsolen verkligen behövt över åren för att te sig som ett attraktivt alternativ till de mer fullskaliga hd-upplevelserna.

Mycket mer så än grafiskt nedskalade versioner av storspel som så uppenbart lämpar sig bättre till andra mer kraftpaketsinriktade plattformar för spel.

När inte ens essensen av Wii-upplevelsen tycks vara av relevans för marknaden. Ja, då får man nog hävda att konsolen på sätt och vis redan är död.



Mer info: 52 bloggar dedikerade Wii - Den officiella tråden™

Taggar: Wii, Nintendo, 52™, Legerdemain