07:10
Om du orkar, titta någon liten minut så blir det nog rätt uppenbart hur irriterande laddningstiderna är i ett inledande skede.
Tobias Söderlund
Vännäsby Tobias Söderlund
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Aldrig mer
?/10.
Jag hoppas att det finns fler än jag som på fullaste allvar ställt sig själva frågan: är jag sjuk i huvudet?
A Boy and His Blob släpptes till Wii.
Det gick inte att köpa, typ någonstans. Som vanligt verkade det skeppas i 17 exemplar och därefter väntade x antal månader av väntan innan det åter började dyka upp i butikerna (för inte hann jag med att köpa mig ett eget exemplar när det var nytt, inte då).
Har hänt många gånger med Wii-spel jag väntat på.
Fick fatt på det till slut. Började spela. Ooooooh, så fint det var, men störde mig extremt mycket på det dåliga beslutet att låta spelet ladda, rätt länge, mellan precis varenda skärm.
Men, shit, så fint det var.
Svårt att lägga peppen åt sidan.
Otillgängligheten gjorde säkert sitt till. Lite mer exklusivt, ni vet. Lite mer relevant att äga det då.
6/10.
Nu blev skärmarna färre efter ett tag, och större. Mindre laddning. Upptäckte det andra gången jag försökte spela spelet.
Blev så till mig att jag skrev en blogg, där jag ivrigt hittade argument för att ha en åsikt om något jag ännu inte utforskat till fullo.
Vänskap är fint och yaddada. Tyckte mig verkligen veta vad jag pratade om. Det rörde sig om något mer än ett spel, yo.
Och, nog fan var det så snyggt som det gett sken av att vara.
9/10.
Sedan låg det där och samlade damm i ungefär ett halvår innan jag klarade jag det, för jag kände att jag borde klara det.
Störde mig åter på laddningsskärmarna (de blev påtagliga igen i slutet av spelet), men tyckte det kändes unikt och eget nog för att få mig att gå igång ordentligt ändå med mitt vurmande.
Tog en liten paus med planer på att återvända och verkligen tömma spelet på innehåll.
9/10 (fortfarande).
Pausen blev längre, längre och längre. Till slut hade den blivit ungefär exakt ett år lång, och som det föll sig fick jag "tvinga" mig själv att dra igång spelandet igen.
Som om något inom mig hade på känn att, nej, något här kommer inte bli som jag vill.
Men.
Det blev som det blev och nu har jag gjort allt som går att göra i spelet (vad jag vet). Klarat samtliga 80 nivåer. Låst upp allt som går att låsa upp. Tittat på all artwork. Sett någon hemmagjord film.
Inte alls så nöjd som jag hoppats på.
Känt hur den skitsnygga grafiken förvandlats till tematiserad tradighet. Högupplöst och vackert, men till slut visuellt enformigt. Mängder av nivåer som smälter ihop till en enda stor sörja av samma lika.
Noterat hur spelet hade kunnat skrota hälften av innehållet utan att kännas mindre relevant.
Sett pussel och miljöer som återanvändas, ett tempo så långsamt som i kombination med ett fippligt kontrollschema stundtals verkligen slagit rakt ned i botten.
Fast.
Fortfarande av den där åsikten att det är ett riktigt bra spel jag har att göra med, om man bortser från de där bristerna som inte borde vara så centrala.
7-8/10.
Satte mig och bajsade när jag kommit hem från jobbet, för några timmar sedan. Behövde en liten stund för mig själv.
Började ifrågasätta mig själv då, en aning, och mitt tyckande. Försökte få rätsida på vad det är som gör att jag har så svårt för att inte tycka bra om A Boy and His Blob.
Vaddå "de där bristerna som inte borde vara så centrala"?
"INTE BORDE?"
Men de ÄR!
De är centrala. Det är naturligtvis bara jag som försöker intala mig själv att de inte är det.
Jag TVINGADE mig själv genom spelet. Inte den inledande rundan från start till mål, och ej heller delar av den mer uttömmande rundan. Men andra delar.
Varför skall jag bortse från något sådant?
Jag har ju allt svart på vitt här. Vad som störde mig. Vad som inte störde mig. Vad jag gillade. Vad jag inte gillade.
Det finns absolut något eget, charmigt och diverse annat positivt att finna här. Beundransvärt, och något man bör uppmuntra.
Jag uppmuntrar det.
Fler utvecklare borde gå sin egen väg.
Uppmuntrar även att inse när hjärnan spelar mig ett spratt, för bortser vi från de där fantastiska stunderna jag faktiskt hade har jag väldigt svårt att se att det har något mer att erbjuda.
Alla de där initiala oooh, aaaaah och ååååh är liksom avverkade. Återvänder jag ännu en gång är det primärt det jag stör mig nu på jag kommer fokusera mig på då.
A Boy and His Blob är så avverkat som det kan bli.
Aldrig mer A Boy and His Blob.
Sedan hade jag bajsat klart.
5-6/10.
Jag hoppas att det finns fler än jag som på fullaste allvar ställt sig själva frågan: är jag sjuk i huvudet?
A Boy and His Blob släpptes till Wii.
Det gick inte att köpa, typ någonstans. Som vanligt verkade det skeppas i 17 exemplar och därefter väntade x antal månader av väntan innan det åter började dyka upp i butikerna (för inte hann jag med att köpa mig ett eget exemplar när det var nytt, inte då).
Har hänt många gånger med Wii-spel jag väntat på.
Fick fatt på det till slut. Började spela. Ooooooh, så fint det var, men störde mig extremt mycket på det dåliga beslutet att låta spelet ladda, rätt länge, mellan precis varenda skärm.
Men, shit, så fint det var.
Svårt att lägga peppen åt sidan.
Otillgängligheten gjorde säkert sitt till. Lite mer exklusivt, ni vet. Lite mer relevant att äga det då.
6/10.
Nu blev skärmarna färre efter ett tag, och större. Mindre laddning. Upptäckte det andra gången jag försökte spela spelet.
Blev så till mig att jag skrev en blogg, där jag ivrigt hittade argument för att ha en åsikt om något jag ännu inte utforskat till fullo.
Vänskap är fint och yaddada. Tyckte mig verkligen veta vad jag pratade om. Det rörde sig om något mer än ett spel, yo.
Och, nog fan var det så snyggt som det gett sken av att vara.
9/10.
Sedan låg det där och samlade damm i ungefär ett halvår innan jag klarade jag det, för jag kände att jag borde klara det.
Störde mig åter på laddningsskärmarna (de blev påtagliga igen i slutet av spelet), men tyckte det kändes unikt och eget nog för att få mig att gå igång ordentligt ändå med mitt vurmande.
Tog en liten paus med planer på att återvända och verkligen tömma spelet på innehåll.
9/10 (fortfarande).
Pausen blev längre, längre och längre. Till slut hade den blivit ungefär exakt ett år lång, och som det föll sig fick jag "tvinga" mig själv att dra igång spelandet igen.
Som om något inom mig hade på känn att, nej, något här kommer inte bli som jag vill.
Men.
Det blev som det blev och nu har jag gjort allt som går att göra i spelet (vad jag vet). Klarat samtliga 80 nivåer. Låst upp allt som går att låsa upp. Tittat på all artwork. Sett någon hemmagjord film.
Inte alls så nöjd som jag hoppats på.
Känt hur den skitsnygga grafiken förvandlats till tematiserad tradighet. Högupplöst och vackert, men till slut visuellt enformigt. Mängder av nivåer som smälter ihop till en enda stor sörja av samma lika.
Noterat hur spelet hade kunnat skrota hälften av innehållet utan att kännas mindre relevant.
Sett pussel och miljöer som återanvändas, ett tempo så långsamt som i kombination med ett fippligt kontrollschema stundtals verkligen slagit rakt ned i botten.
Fast.
Fortfarande av den där åsikten att det är ett riktigt bra spel jag har att göra med, om man bortser från de där bristerna som inte borde vara så centrala.
7-8/10.
Satte mig och bajsade när jag kommit hem från jobbet, för några timmar sedan. Behövde en liten stund för mig själv.
Började ifrågasätta mig själv då, en aning, och mitt tyckande. Försökte få rätsida på vad det är som gör att jag har så svårt för att inte tycka bra om A Boy and His Blob.
Vaddå "de där bristerna som inte borde vara så centrala"?
"INTE BORDE?"
Men de ÄR!
De är centrala. Det är naturligtvis bara jag som försöker intala mig själv att de inte är det.
Jag TVINGADE mig själv genom spelet. Inte den inledande rundan från start till mål, och ej heller delar av den mer uttömmande rundan. Men andra delar.
Varför skall jag bortse från något sådant?
Jag har ju allt svart på vitt här. Vad som störde mig. Vad som inte störde mig. Vad jag gillade. Vad jag inte gillade.
Det finns absolut något eget, charmigt och diverse annat positivt att finna här. Beundransvärt, och något man bör uppmuntra.
Jag uppmuntrar det.
Fler utvecklare borde gå sin egen väg.
Uppmuntrar även att inse när hjärnan spelar mig ett spratt, för bortser vi från de där fantastiska stunderna jag faktiskt hade har jag väldigt svårt att se att det har något mer att erbjuda.
Alla de där initiala oooh, aaaaah och ååååh är liksom avverkade. Återvänder jag ännu en gång är det primärt det jag stör mig nu på jag kommer fokusera mig på då.
A Boy and His Blob är så avverkat som det kan bli.
Aldrig mer A Boy and His Blob.
Sedan hade jag bajsat klart.
5-6/10.
Kommentarer
Benjamin Knopmanq
Jag upplevde spelet under en väldigt märklig period av mitt liv. Det hade precis tagit slut med min första flickvän efter nästan fyra år tillsammans, och jag satt ensam i min lägenhet, inlindat i täcket och apatikäkade chips. Då klarade jag hela spelet på några dagar, hittade nästan allt, och fastän jag håller med om att det var en bitvis monoton upplevelse var den precis vad jag behövde, där och då. Några undersköna, underbart välljudande dagar av destillerat myspys mitt i allt det svarta. En snuttefilt att klamra mig fast vid.
Skrotbertq
När du först började skriva om dina intryck av spelet, så funderade jag på om inte haft ett par dåliga dagar när jag spelade igenom det. Blev påmind om allt det där fina som man upplevde när man startade upp det för första gången, och blev inte klok på hur jag gick från det till den likgiltighet jag suttit på sedan jag klarat det.
Men, jo. Spelet gjorde verkligen för mycket av allt, och är det något som är trist i den här typen av spel så är det ju, t ex, att få lösa samma pussel flera gånger om.
"Likgiltig" var väl lite väl hårt, men ändå ganska talande.
Men, jo. Spelet gjorde verkligen för mycket av allt, och är det något som är trist i den här typen av spel så är det ju, t ex, att få lösa samma pussel flera gånger om.
"Likgiltig" var väl lite väl hårt, men ändå ganska talande.
Tobias Söderlundq
Likgiltig är jag inte riktigt, då jag uppenbart brottas med mina intryck, men däremot är jag inte längre så positiv som jag vid tillfälle varit... och det känns väldigt underligt.
Jag gränsar till att vara förbannad, på mig själv, för att det inte känns som en självklarhet vad jag tycker. Lite som at spelet slagit mig av banan och fått mig att tvivla på min smak... Lite som att det stulit delar av glädjen jag finner i spelandet.
Vad är ett spel, tänker jag, och vad vill jag egentligen ha ut av mitt spelande?
Jo, jag bajsar. Tyckte det var dags att komma ut ur garderoben.
Jag gränsar till att vara förbannad, på mig själv, för att det inte känns som en självklarhet vad jag tycker. Lite som at spelet slagit mig av banan och fått mig att tvivla på min smak... Lite som att det stulit delar av glädjen jag finner i spelandet.
Vad är ett spel, tänker jag, och vad vill jag egentligen ha ut av mitt spelande?
Jo, jag bajsar. Tyckte det var dags att komma ut ur garderoben.
Tobias Söderlundq
I och för sig har jag redan en blogg om toalettlektyr, men det låtsas jag inte om. Nej. Inte alls.
Tobias Söderlundq
Alla skulle vara sura.
Såvida man inte hitat någon mall för det som funkar rätt bra.
Såvida man inte hitat någon mall för det som funkar rätt bra.
Skrubber Igenq
Mitt absolut största problem med spelet är tveklöst hur långsamt det är. Framförallt blobben är väldigt seg att handskas med.
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Keske • 1 jun 2012 0q
Vet inte hur många spel som jag låtit ligga halvfärdiga, speciellt i början av denna generationen för att man tar 2 steg så ska det laddas i hundra år. Brytpunkten kom alltid när man någon gång råkade gå tillbaka dit man kom från, upp på hyllan och aldrig igen.