Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Andra barn med snopp visste precis vad de ville.

De ville bli brandmän, poliser och i ett senare skede tjäna mycket pengar och få ligga med många tjejer med snygga kroppar.

De lekte med bilar, spelade fotboll, tittade på porrfilm, började dricka öl lite tidigare än lämpligt och en efter en tappade de oskulden.

Själv blev jag och en mycket god vän ovänner i åratal efter vad som kom att bli känt som Det stora jordgubbsbråket™.

Men framförallt spelade jag mycket tv-spel vid sidan av att terrorisera min omgivning med diverse utläggningar om alla de tänkbara sjukdomar jag möjligen drabbats av.

Hjärntumör – tog mig hela vägen till en skiktröntgen.

HIV – barn leker lekar men jag trodde jag lekte med döden.

Schizofreni – hej, barn- och ungdomspsykiatrin.

Jag visste inte alls vad jag ville, inte på samma självklara vis som mina vänner. Jag var mest bara rädd... för allt. Fick mig att lägga mer energi på sådant jag inte ville.

Jag ville inte dö.

Det brukar sägas att man vill fly från något fördjupar man sig i något annat. Tv-spel, exempelvis. Så lätt att skapa egna världar där, speciellt när man lever i en teknisk samtid som lämnar det mesta fritt för tolkning.

Ett fåtal pixlar presenterade med ett fåtal färger har lätt den effekten.

Nu skulle jag kunna dra till med något som får det att verka som att något var lite större än vad det var, men det vill jag inte göra.

Att förvränga dåtiden kan ha sina fördelar, men när det kommer till den där slutstriden mellan Samus och moderhjärnan, som än idag får mig att stressa sönder mig själv, kan jag aldrig säga att jag slogs med en av mina största rädslor mer än med en karaktär i ett spel.

Hjärnor äcklar mig och kanske mest av alla min egen.

Fast i Metroid handlade det bara om en snyggt audiovisuellt regisserad sekvens av stress och obehag. Så relevant att den där vännen jag gjort mig ovän med, som råkade befinna sig ett par meter bort från mitt hus när jag satt och spelade, välkomnades in i min tillvaro igen bara för att jag inte ville låta ögonblicket gå honom förlorat.

Sedan somnade jag.

Sprang i den näst intill kolsvarta natten runt i en uppgrävd väg som slingrade sig runt mitt kvarter, och någonstans där borta i dimman såg jag något pulserande och odefinierbart sakta röra sig mot mig.

Penetrerandes mitt inre med någon form av telepati. Otydbar, men samtidigt konkret. Kittlandes min insida, bokstavligt talat, till den grad att jag krampandes, kippandes efter luft försökte ta mig bort från det där som rörde sig mot mig.

Kändes nästan ironiskt.

Att jag skulle skratta mig själv till döds.

Tog mig på något vis upp från djupet där en väg tidigare legat, in i mitt hus, in i vardagsrummet, ingen annan än jag närvarande. Det enda ljus jag kunde se var det från tv-skärmen.

Tourian, en tom glaskapsel.

Vaknade.

Till en samtid där jag inte längre var oskuld, men fortfarande rädd och utan någon konkret aning om vad jag ville med mitt liv. Med till synes orädda vänner och bekanta som verkade hamnat rätt men drabbats av hjärntumörer, HIV, schizofreni och dött allt annat än skrattandes.

En samtid jag numera skall försöka kombinera med scenen där en bekant till Samus tar sig an det fullständigt oåterkalleliga, ungefär som mannen som psykiskt brytit ned sin flickvän under en längre tid bestämmer sig för att slutligen ta sig an den yttersta kränkningen, och skjuter henne i ryggen.

Det vill jag naturligtvis inte göra.

Ej heller höra att inblandade i seriens framtid överväger att fråga fansen om råd gällande framtiden, eller se det börja florera rykten om en korsbefruktning mellan Metroid och Star Fox.

Kanske är det så att detta med att veta vad man inte vill både kan och bör ses på som en fullgod kompromiss?

Isåfall vill jag inte att Metroid som serie skall ha en framtid.Taggar: Nintendo, Metroid, Legerdemain