Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Jag stod ut hela vägen fram till kapitel 34.

Antar att det var striden mot Mitra som fick mig att inse att jag inte längre hade ut någonting av värde tillsammans med The Last Story.

Letade mig ut på internet och lät de sista tio kapitlen spelas ut framför mina ögon. Kändes skönt att slippa spela mer. Än skönare att kunna snabbspola förbi allt det där som var inslängt för att ha en ursäkt för att berätta det spelet ville berätta.

Tyvärr sträckte sig snabbspolningen i spelet aldrig längre än till spelets mellansekvenser. Något som fick mig förbannad på att behöva genomlida en pisstrist sekvens, om och om igen, innan varje nytt försök att få Mitra att duka under.

Jag känner mig förolämpad.

Det är skrämmande att det är känsla majoriteten inte delar med mig.

Någonstans har jag alltid trott att poängen med ett rollspel är att saker och ting skall vara av betydelse.

Om så inte detta med att fatta val längs vägen som får konsekvenser (något sådant finns inte i The Last Story), så åtminstone att man skall bry sig om de karaktärer som huserar i rollspelet ifråga.

När min största önskan är att de två egoistiska svinen till huvudkaraktärer dör i varandras armar samtidigt som hela deras värld rasar samman, då tänker jag att något inte står riktigt rätt till.

Att tala om klyschor är inte nog.

Jag såg spelets enorma handlingsmässiga vändning komma på flera mils avstånd, och då har hela dess poäng redan hunnit gå om intet.

Det här skulle handla om mänskliga känslor.

Varför då se till att karaktärerna av relevans framstår som omänskliga?

Och samtidigt låta det enda lilla uns av mänsklighet de tycks besitta... på något vis försöka rättfärdiga allt det tragiska vi, som människor, faktiskt utsätter varandra för?

I den bästa av världar har jag bara missförstått.

I den sämsta...Taggar: Mistwalker, Wii, The Last Story, Hironobu Sakaguchi, Nobuo Uematsu