Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det finns en samtid.

Där snackas det väldigt mycket om Tomb Raider nu i dagarna, onekligen jättemycket.

Våldtäktsförsök eller ej – jag är FRUKTANSVÄRT ointresserad av nya Tomb Raider. Den enda anledningen till att jag kommer att testa det är för att se ifall mitt extrema ointresse (och till viss del äckel inför vad fan tv-spelmediet håller på att bli) är motiverat eller ej.

Det är så lustigt, allt, för jag var en av de där personerna som klarade Tomb Raider löjligt många år efter att det var släppt. Det var skitfult redan när det var nytt, men idag ser det fulare ut än någonsin.

Åtminstone om man spelar det på Playstation eller Saturn. Då är det viktigt att man sitter på förmågan att läsa ett spel (det gör jag).

Jag älskar det första Tomb Raider. Tycker det är fruktansvärt bra än idag, och jag har varit oerhört skeptisk till Tomb Raider: Anniversary av den anledningen (och än mer så nya Tomb Raider, reboot som det nu sägs vara) – nya versioner av sådant man redan älskar har svårt att träffa rätt.

Igår och idag har jag kommit till insikt om att Anniversary verkligen inte träffar rätt, typ någonstans överhuvudtaget.

Det står där lite som en symbol för mycket av det som gått så snett med spelmediet av idag, och jag är så irriterad att jag har svårt att veta i vilken ände jag skall börja nu när jag vill skriva av mig min frustration.

Har försökt hitta en endaste sak som Anniversary gör bättre än originalet, och en endaste sak är vad jag hittat – det är grafiktekniskt mer potent.

Däremed inte sagt att det är mer visuellt tilltalande.

Det är det inte.

I originalet finns en skitighet, en råhet, som lämnar fältet oerhört fritt för egna visuella tolkningar. Allt står inte skrivet på ens näsa, samtidigt som det väldigt sällan är otydligt exakt hur man behöver orientera sig för att ta sig dit man vill.

Och så är det så mycket mörkare.

Mellan varven exploderar Anniversary i färger. Miljöerna känns inte alls lika gamla och i evigheter orörda som i originalet och trots att spelet verkligen gör sitt bästa för att vara övertydligt med var man kan klättra (och ta sig fram)... så är det ibland svårare än någonsin att ta sig dit man vill.

Det vågar inte riktigt släppa taget om min hand.

Fem nivåer in i spelet (och nivåerna är rätt stora, tro inget annat) dyker det fortfarande upp gigantiska tutorial-rutor mitt på skärmen.

En höjdare var på den tredje nivån när spelet förklarade för mig att jag kunde klättra på en stege (och hur jag skulle göra för att klättra på en stege).

Om jag inte kan räkna ut hur jag gör för att klättra på en fucking jävla stege så är jag antingen dum i huvudet eller så är spelet helt satans värdelöst designat

Ursäkta.

Och så kontrollen.

Nu skall visst Wii-versionen ha klart värre kontroll än övriga versioner av spelet, men det finns ändå en sorts frihet i rörelserna som originalet saknade. En frihet som gör att man med små medel kan missa ett hopp fullständigt för att man råkar nudda den analoga spaken precis innan en avgrund.

Må vara hänt att originalets kontroll var stel, men den var perfekt anpassad för spelets ytterst fyrkantiga upplägg. Här är fyrkantigheten någorlunda intakt (lite mer vinklade väggar och skit har de minsann klämt in och objekt är inte låsta till ett osynligt rutnät), men kontrollen är mer flexibel än någonsin vilket gör att utrymmet för att göra fel har tiodubblats.

Men.

Värst av allt.

Det spelar ingen roll om man dör.

Ungefär en gång i minuten passerar man en checkpoint och dör man får man starta om där med full hälsa.

Om något kan man få spela om en kort men dryg passage en drös med gånger innan allt sitter där det skall, men i originalet var varje litet hopp livsviktigt. Slarvade man kunde man få spela om långa och svåra passager. Några checkpoints var det inte tal om, men däremot sparpunkter som endast kunde användas en gång.

Att lära sig nivåerna, leta rätt på alla Med Packs och vapen och ammunition var liksom a och o för att ta sig fram och vidare.

Här är det bara att spela om en sekvens, om och om igen, till dess att man klarar den. Med Packs finns kvar, och så även vapen och ammunition, men varför orka leta efter sådant... eller ens använda sig av dito... när det går lika bra utan?

Känner att jag inte orkar mala på mer om alla brister. Orkar inte gå in i detalj på det bedrövliga med att vissa tidigare actionsekvenser ersatts med QTE-sekvenser, osv.

Fast.

Nu står Anniversary visserligen på ett så starkt fundament att det inte riktigt kan bli ett helt genomruttet spel, men om man tror sig välja den bättre versionen för att den SER och SPELAS mer som ett samtida spel... då är man jäkligt långt ute och cyklar.

Det här är Tomb Raider för den hjärndöda generationen.

Som inte bryr sig om att Lara får en skugga som vittnar om att hon har ljus i ryggen när hon står i en kolsvart grotta med en ficklampa i sin hand som hon håller utsträckt framför sig.

Att ens tänka tanken på att gå från detta, vidare till något som ger sken av att vara minst lika linjärt (hubbar eller ej) och möjligen än mer handhållande (det är nya Tomb Raider jag pratar om), det känns som att fundera på att gå från dödsmetall vidare till pudelrock för att slutligen landa i dansband.

Dansband som vill säga något.

Något om hur sexuellt hotfulla situationer, våld och detta med att ta en människas liv skall sätta djupa spår.

Får det inte att gå ihop.

Absolut inte.

Och som på något magiskt vis är det nu plötsligt tanken på att få spela Tomb Raider 2 från 1997 som känns som det mest lockande av allt i denna Tomb Raider-soppa från helvetet.

Taggar: Legerdemain, Spelsamlingen™, Tomb Raider: Anniversary