Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Finns mycket underligt att minnas från mina yngre år.

Som den där kvällen då vi inte hade mycket att göra, jag och en kompis. Jag bestämde mig för att jag skulle få hyra ett Mega Drive för att slippa se min kompis gå hem av ren tristess.

Jag fick inte hyra ett Mega Drive.

Så jag började inför mina föräldrar grina, skrika och leva satan rent allmänt för att få som jag ville (jag har aldrig påstått att jag var en ängel som ung).

Till slut fick jag som jag ville.

Min kompis tyckte emellertid att situationen hade urartat så han brydde sig inte så mycket om att jag fick hyra ett Mega Drive.

Han gick hem ändå.

Det var nog inte just denna katastrofala afton som jag hyrde det där spelet som jag först i vuxen ålder lyckades hitta tillbaka till.

Vi var som överrens, jag och en annan kompis, om att det var ett skumt spel som det var svårt att minnas namnet på. Och trots att emulator-eran kom och gick och allt och alla under en period spelade alla spel som någonsin existerat, och trots att åren gick än mer och jag blev mer och mer av en retro-räv, var det först igår som jag för första gången på närmare 20 år som jag gav det lite ärlig tid.

Igen.

Första gången var en oerhört udda upplevelse.

Hann inte längre än någon nivå, innan jag teleporterades till en annan nivå som i sin tur tog mig vidare till slutet och, hej!

10 minuter, på sin höjd, så var det eftertexter och skit.

Talmit's Adventure, för fan.

Den här gången tog det klart mer än 10 minuter att klara.

Har inte så värst mycket gott att säga om det, egentligen, mer än att det är onekligen slår an på en löjlig mängd nostalgiska strängar hos mig likväl som det är väldigt eget (vilket inte nödvändigtvis är en bra sak, men om det är det i detta fall låter jag vara osagt).

Fult, frustrerande och förvirrande, liksom.

Hade absolut inte varit ett spel som räddat den där hemska kvällen även om min kompis hade bestämt sig för att stanna.Taggar: Legerdemain, Spelsamlingen™, Mega Drive, Talmit's Adventure