Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Hade knappast hunnit bli ordentligt varm i kläderna när obin_gam den 1 december 2006 drog igång tråden Wii i Umeå. Skrev inte ett ord i tråden. Är inte ens säker på att jag noterade den, för hade jag gjort det borde jag rimligen ha skrivit en rad eller två däri.

Men jag stod där i kön på EB Games i Umeå, vid midnatt när månadens sjunde dag övergick till den åttonde.

Av diverse olika anledningar är jag ytterst tacksam för att jag inte hade hunnit bli ett namn på Loading och att Assrocket inte råkat dra igång Smygfota forumiter-tråden ett år tidigare än planerat.

Kanske har det något att göra med att vi som stod där var så fruktansvärt sugna på att ställa till med en scen. Kanske något i stil med att köpa ett exemplar av Guitar Hero 2 till Playstation 2 istället för en Wii, bara för att få se reaktionerna från övrigt folk i kön. Av butikspersonalen. Kanske ångrar jag lite (rätt mycket) att det inte var precis vad jag gjorde.

Föga hade jag kunnat ana hur Wii skulle förändra min spelande tillvaro så markant som den gjorde. De timmar jag spenderat tillsammans med konsolen överstiger vida den tid jag spenderat med någon annan tidigare spelkonsol och antalet spel jag köpt till konsolen ifråga, under tiden de fortfarande varit aktuella på den kommersiella marknaden, borde ha överstigit 200 i skrivandets stund. Det är säkerligen över tio gånger så många som i något tidigare och liknande sammanhang.

Sådant leder onekligen fram till saker.

Men, det finns egentligen ingen konkret anledning överhuvudtaget till att jag skriver denna blogg.

Åminstone ingenting som ter sig mer avancerat än att jag nu i dagarna sitter och spelar Kirby's Epic Yarn – ett spel som har visat sig överträffa alla mina förväntningar.

Det är vackert. Behagligt. Känns lite som ett syskon till Wario Land: The Shake Dimension, vilket nog inte är så underligt då det är utvecklat av samma gäng – Good-Feel. Och så verkar det vara ungefär lika missförstått som Yoshi's Story till Nintendo 64 – ett spel till en konsol jag kommit att tänka på lite extra mycket just idag eftersom jag suttit och tittat på Gaming Grannars senaste avsnitt.

Appropå Nintendo 64, en konsol som jag aldrig riktigt kommit överrens med, så var det lustigt nog ett Kirby-spel som var det första spelet till konsolen som jag verkligen föll hals över huvud för (ok, lite av en efterkonstruktion, men det kan jag leva med). Och det så sent som under slutet av 2000-talet, då jag upptäckte det på Virtual Console.

Jag gillar Kirby.
Jag gillar rosa.
Jag gillar inte Kirby Mass Attack så värst.

Jag gillar nog Kirby Super Star (eller Kirby's Fun Pack som den version till SNES jag hade heter) lite mer än Kirby Mass Attack, men jag sålde det häromdagen då jag kommer att ersätta det inom kort. Det ingår nämligen i samlingen Kirby's Dream Collection till Wii.

Kirby's Dream Collection är för övrigt det sista på min inköpslista som utannonserats till konsolen (året har i övrigt bestått av The Last Story (BUUU!), Pandora's Tower och Mario Party 9 (???) samt Beat the Beat: Rhythm Paradise (YAAAY!).

På sätt och vis hoppas jag nästan att det är i och med denna samling jag kommer kunna sätta en officiell punkt för de där dagarna då Wii-spel jag har något som helst intresse i letar sig hela vägen till butik. Det skulle liksom, med tanke på omständigheterna, kännas så väldigt rätt och riktigt.

Hoppas lite smått att det släpps i tid till den 8 december, för om så blir fallet kan jag sluta cirkeln ordentligt.

På dagen, sex (sex, fniss) år senare.

Nästan som ett litet jubileumsfirande.

Det vore allt något.Taggar: Legerdemain, Spelsamlingen™, Wii, Kirby