Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Sitter på balkongen och ser det passera bilar på vägen nedanför.

Sådär lagomt vouyeristiskt kan jag inte låta bli att notera hur förare efter förare antingen är en till synes sammanbiten, kortklippt och mörkt klädd man, med eller utan keps, eller en långhårig kvinna vars utstyrsel inte alls tycks gå i samma färgskalor.

Det är inte så att jag inte har förståelse för fenomenet.

Inte direkt som så att jag inte vuxit upp i en värld där detta med ens kön, redan från det att jag öppnade ögonen för första gången, kopplats samman med sådant som går bortom den faktiska kroppen man huserar i.

Men precis som dessa människor, förare på väg någonstans till någonting som deras hyfsat rutininrutade liv "tvingar" dem att ta sig an, kliver jag en stund senare in i mitt detsamma. Med vetskapen att det bakom den där klassiska yttre fasaden som även jag uppvisar finns över 30 år av erfarenheter och upplevelser som är unika för just mig.

Vi är alla så mycket mer än vi ser ut att vara.

Vet inte exakt när det gick upp ett ljus för mig, men när det väl gjorde det var det aldrig ett direkt problem.

Har funderat på ifall det hade att göra med att jag hade så fullt upp med att koncentrera mig på allt det där andra som skrämde livet ur mig. Som den där möjligheten att bli sjuk, galen eller som följd av en till synes alltid lite för mörk vardag glömma bort hur det var att bara vara, uppleva och inte ifrågasätta precis allt möjligt att ifrågasätta.

En rädsla för att bli så van att må dåligt att jag skulle komma att glömma bort hur det kändes att må bra.

Det enda jag faktiskt kan dra mig till minnes är att jag av anledningar bortom mig lyckades få det till att det var ett av mina minsta problem.

Egentligen är det ganska så underligt, för när jag efter åtskilliga år av total förälskelse i den där flickan jag var så övertygad om att jag aldrig skulle få komma nära insåg att jag hade fel, att det nog var så att det inte var en omöjlighet att det fanns ett ömsesidigt intresse oss två sjundeklassare emellan, var jag redan på det klara med att det var något helt annat jag ville ha.

Efter att ha avstyrt vad jag personligen alltid uppfattat som en invit till något mer än bara vänskap, var det som att jag slutade ta hänsyn till vem jag borde vara för att istället fokusera mig på vem jag onekligen är.

När vi gick där, tillsammans, bort från det ögonblick som jag alltid kommer att se på som brytpunkten mellan mitt tidigare omedvetna heterosexuella jag till mitt medvetna homosexuella jag kände jag mig starkare än jag någonsin gjort tidigare.

Om någon annan suttit på balkongen idag, och sett skäggiga lilla jag iklädd en cowboyhatt köra förbi, hade de aldrig kunnat veta.

Men jag får åtminstone hoppas att de tänkt tanken – att saker och ting inte alltid ter sig så som man så gärna tar för givet att de gör.