I det outtalade finns det största utrymmet för en personlig tolkning.
Someone said: "If you're not careful you'll have nothing left and nothing to care for in the nineteen-seventies"
Det var ingen som skrev det på min näsa. Det kom liksom smygande, det här med förståelsen kring att Being Boring nog handlade om människor som tagit sig friheten att leva så som som de ville leva, och det oavsett vad samhället i stort hade att säga om det hela. Människor som tvingades lära sig den hårda vägen att friheten de funnit, eller tagit sig, hade en baksida. Men känslan av det alltid fanns något där bakom orden, den fanns där från första stund.
Med den sexuella friheten kom en ny form av ansvar, vänner kom och gick (vidare till någonting vi inte får veta vad det är innan vi dör, om ens då) och vad som var ett steg på vägen mot frigjordhet från samhällets mer ifrågasättningsbara etiska och moraliska ställningstaganden förvandlades till ett bakslag som inte endast drabbade de som varit med och dragit igång rörelsen och upprätthållit dess... rörelse.
I never dreamt that I would get to be the creature that I always meant to be But I thought in spite of dreams you'd be sitting somewhere here with me
Jag var naturligtvis inte där, men det var lite svårt att undvika de konsekvenser det hela gav upphov till. Sexuell frihet gick vidare till sexuell ångest och även om jag själv hade många år kvar innan det var dags att börja experimentera på egen hand hade jag självklart redan dragit på mig HIV (i mitt huvud). Som om fullständigt oskyldigt utforskande av varandras kroppar i unga år, och vänner emellan, hade varit nog. Men det var det uppenbarligen för mig – ett hypokondriskt och ångestfyllt barn som växte upp med det hysteriska 80-talet ständigt närvarande runt närmsta hörn.
Det var en simhoppare, Greg Louganis, som bar på den här sjukdomen. Ett hopp under OS '88 gick inte riktigt som planerat, huvudet drämde rakt in i trampolinen och det kom blod i bassängen. När det blev känt att han var HIV-positiv, en tid senare, blev en central fråga huruvida han genom att inte berätta om sin HIV-positiva status i samband med olyckan hade lyckats smitta andra tävlande (nej, det hade han inte). Världen var nojig och jag med den, trots att jag i detta skede av mitt liv inte hade någon som helst anledning till att vara det.
(Att jag överhuvudtaget med hjälp av min Amiga och ett modem (att ladda större bilder kunde ta åtskilliga minuter) vågade mig ut på RFSL-chatten någon gång under andra halvan av 90-talet må idag kännas smått obegripligt, för mig, men jag antar att nyfikenheten var större än rädslan (ber dock om lov att få återkomma till detta vid ett senare, mer lägligt, tillfälle.))
All the people I was kissing Some are here and some are missing
Being Boring är dock långt ifrån det ensamma exemplet på när någonting outtalat lyckats hitta så rätt, hur hemskt det där där jag vill tro ligger bakom orden än må ha varit, men att börja räkna upp hela den där skaran Pet Shop Boys-låtar som kommit att bli lite av mantran för mitt liv känns inte riktigt som vägen vidare till min poäng.
Neil Tennant må, i samröre med Chris Lowe, ha varit en oerhörd kraft vad gäller låtskrivande (nej, han befinner sig inte ens på samma planet i nuläget) men jag intalar mig själv att det ligger mer än så bakom detta med att så mycket lyckats sägas, och beröra på ett så djupt plan, under loppet av några få minuter.
And we were never being boring We had too much time to find for ourselves
Ordet, i dess nakenhet, besitter en kraft få tycks behärska till fullo. I kombination med ljud, och/eller rörlig bild kan effekten absolut bli lika intensiv även om uttrycket blir ett annat. Över tid har alla möjliga tänkbara former av budskap prövats, misslyckats, lyckats och förfinats på ett vis som tycks ha gå ett ensamt medium snudd på helt och hållet förbi.
Må så vara att det är långt ifrån något ni vill instämma i att det är en sanning för mediet i stort, men för mig, personligen, kan jag inte påstå att något av alla de tusentals spel jag varit och petat på över åren lyckats förmedla något ens i närheten lika effektivt som Tennant och Lowe gör under de minuter Being Boring tar i anspråk.
Nästan som om de som skapar spelen inte har något de vill säga.
Som om de få som har det inte förstår hur de skall få det sagt.
Jäkligt bra låt det där, men jag lyssnar aldrig på texter, just av den anledningen att jag inte brukar förstå dom, och mina tolkningar, är jag övertygade om, är alltid fel. Jag har på tok för lite djup och går alltid på ytan och fattar ingenting känns det som.
Men jag känner att jag förstår den här texten lite mer efter din text, och du har kopplat ihop dom väldigt bra tycker jag.
jag lyssnar aldrig på texter, just av den anledningen att jag inte brukar förstå dom, och mina tolkningar, är jag övertygade om, är alltid fel
Jag lyssnar på texten om jag får intrycket av att låten jag lyssnar på vill få någonting sagt. Förväntar mig liksom inte finna genialisk lyrik i partydängor likt Bailando, men vänder jag mig till Antony Hegarty ser jag gärna till att se vad jag kan finna där bakom orden.
Men som jag sade i föregående blogg, jag vill inte att det skall skrivas på min näsa. Det känns inte som det mest effektiva. Det mest effektiva, åtminstone för mig, är när det finns antydningar som jag är fri att tolka lite som jag vill. Det är då, oftast, en låt växer till något så mycket större.
Vad gäller spel tycker jag det oftast känns som att detta med att ge sken av något komplext (tänk många japanska rollspel), eller att vara övertydlig och trycka på alla känslomässiga knappar man kan finna och i processen blanda in stereotyper och klyschor, är det som är vanligast förekommande.
Inte sagt att jag inte kan underhållas av dylikt, men, återigen, jag kan inte komma på något spel jag någonsin spelat som lyckats med det exempelvis Being Boring lyckats med.
Another Code R må visserligen ha triggat mängder av tankegångar som resulterade i min kanske mest "inte prata om spelet utan om det spelet gett upphov till inom mig"-inriktade blogg... men där har jag svårt att se att det handlade så mycket om någon form av briljant historieberättande och starkt karaktärsporträtterande, som det handlade om att jag kunde plocka ut delar av det spelet gav mig och använda det till något helt annat än det troligen var tänkt att användas till.
Jag lyssnar på texten om jag får intrycket av att låten jag lyssnar på vill få någonting sagt.
Jo, precis, ibland lyckas texter fånga in en, när man hör en fras eller på tonläget på rösten i sången. Sen läser jag förstås texter från mina favoriter typ Jeff Buckley, Zappa (oftast väldigt humoristiska texter) eller Pearl Jam.
“Tobias Söderlund:
Men som jag sade i föregående blogg, jag vill inte att det skall skrivas på min näsa.
Precis, man tar ju in det på ett helt annat sätt när vissa saker faller på plats och man ganska plötsligt förstår någonting större och djupare utifrån en analogi eller något annat. Men det är oftast det jag har svårast att förstå, oavsett om det görs i lyrik, litteratur eller film. Men ju större tillfredsställande är det ju när man förstår någon. :)
“Tobias Söderlund:
Vad gäller spel tycker jag det oftast känns som att detta med att ge sken av något komplext
Låter bra, då kanske jag inte är så dum ändå och tror mig missa någon större poäng i många fall när det kommer till den punkten. :) Xenosaga berörde mig väldigt mycket fast jag inte greppade riktigt allt, men triangeldramat t.ex. Men det är nog som du säger också att det ger sken om något större än vad det är. Speciellt då Tetsuya Takahashi, som gjorde hela grunden fick mindre och mindre kontroll för varje episod och att dom fick stryka ner mer än hälften av vad han hade tänka haft med. Ambitionerna var nog mycket större än resultatet.
“Tobias Söderlund:
Another Code R må visserligen ha triggat mängder av tankegångar som resulterade i min kanske mest "inte prata om spelet utan om det spelet gett upphov till inom mig"-inriktade blogg...
Det där blogginlägget hade jag inte läst. Fan va bra skrivet, jävligt deprimerande. Speciellt då jag känner igen mig så mycket i optimisten där... Är det en konstruerad dialog som väcktes från Another Code R, eller är det något du upplevt? Den texten borde synas mer någonstans, verkligen. Har du publicerat den på något annat ställe eller försökt i alla fall? Kan utan tvekan säga att det är bland det bästa jag läst, och att jag sitter här ganska omtumlad av insikt.
Det är en konstruerad dialog med en persona jag inte kunde ställa mig helt bakom när jag skrev texten. Har inte läst den på länge nu, men jag tror att jag nog skulle kunna säga att det egentligen inte var en persona utan snarare nakna jag som klev fram där. Men jag vet inte, får läsa den igen och se hur det känns.
Och, nej, den har stannat där i bloggen. Var väldigt nöjd med texten när jag precis var klar med den, Så även vad jag tycker om den nu lär jag väl märka nu när jag gör en ny genomläsning med detta års ögon.
Den var fruktansvärt jobbig att läsa, och, nej, det är jag och inte någon persona som står bakom orden.
Kan inte göra annat än att tacka Another Code R för att det väckte det där inom mig, vad det nu än var som väcktes, och fick mig att plita ned den där texten.
Kan inte göra annat än att tacka Another Code R för att det väckte det där inom mig,
Ja, måste införskaffa det och köra känner jag. Spelade föregångar till DS som var rätt kul men inte alls så värst speciellt. Var ju mest roligt för att det var det första spelet till konsolen som jag skaffade och som verkligen testade på DS:ens alla finesser, och just den första upplevelsen var ju ändå något som man minns med glädje. Men har alltid tyckt att R har sett mer intressant ut men aldrig kommit mig för att spela.
“Tobias Söderlund:
Kul att höra att den gav dig något att läsa, i vilket fall, då den gav mig något att skriva!
:)
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
motakay • 4 sep 2012 0q
Men jag känner att jag förstår den här texten lite mer efter din text, och du har kopplat ihop dom väldigt bra tycker jag.