Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Folk som känner mig fattar att det här inte handlar om någon form av kritik eller att det skulle spegla någon besvikelse (jag lägger inget värde i en födelsedag och jag rekommenderar, eller rättare sagt uppmuntrar, folk att inte ge mig presenter (även om de såklart får göra det om de prompt vill, det är inte så att jag blir besviken om jag får en present (eller, det beror väl lite på vad det är jag får... skulle någon ge mig exempelvis ett klädesplagg baserat på vad de tror, inte vet, att jag uppskattar så skulle jag inte direkt skina upp och säga "äh, det är tanken som räknas" (men det har mest att göra med att jag tycker man bör lägga pengar på säkra kort om man nu prompt känner att man måste lägga pengar på något)))).

Men jag kan inte låta bli att fascineras.

Hade jag skyltat med min födelsedag på exempelvis Facebook, då hade min tidslinje troligen svämmat över av gratulationer (nåja, nu skall vi inte överdriva... men säg... 10-20-30 åtminstone).

Nu, när jag inte skyltat med min födelsedag så är antalet "Grattis!" sprugna från andra än familjemedlemmar (och inte ens samtliga), någon jag spenderat helgen med samt arbetskamrater som sade grattis i förskott när de hörde att jag fyllde år exakt noll till antalet.

Noll.

Det visades något program på tv igår. Tv som jag normalt sett inte tittar på. Men där diskuterades det bland annat hur Facebook förändrar våra vänskapliga förhållanden. Våra relationer och vårt sätt att interagera med varandra.

Någon sade något i stil med "ju mer tid man dedikerar till den allt växande skara ytliga vänner man har på Facebook, ju mindre tid får man över till de förhållandevis få nära vänner man har även utanför Facebook", och jag tycker det är en självklarhet att så är fallet.

Att Facebook öppnar upp möjligheter, det säger jag inget om. Säger ej heller något om att man lättare kan hålla kontakten med människor man träffar rätt sällan, eller att man ges utrymme att smidigt återuppta kontakten med människor man inte träffat på länge. Det är väl rätt bra skit, om något.

Men jag har oerhört svårt att se att den breda skaran icke-ifrågasättande människor, de som inte vill eller orkar bry sig i att sätta deras egna online-beteenden under en konstruktivt kritisk lupp, inser vidden av hur Facebook (och det ökade informationsflödet överlag) förändras deras sociala beteenden på noterbara vis.

För, om något, så torde väl höjden av ett problem med detta med att faktiskt umgås på riktigt, vara när man träffar någon på tu man hand bara för att se dialogen ständigt avbrytas av flitigt pillande på mobilen (Facebook, Twitter, något socialt digitalt spel (Wordfeud, osv)).

Det är lite som att "vi" mer och mer drar oss för den "aktiva dialogen" där vi säger något och tvingas stå för konsekvenserna av det vi säger "direkt" till någon. Ett riktat budskap med ett uppenbart syfte, liksom, så som vi varit vana att föra en dialog innan svallvågorna av sms-generationens flitiga knappande började ta över världen.

Istället postar vi statusuppdateringar på Facebook, med potentiellt hela världen som mottagare, eller Twittrar eller postar inlägg på forum och låter folks interaktion med det vi säger bekräfta värdet i det vi säger.

Och det är väl lite så jag hade kunnat känna.

(Om jag inte var som jag är.)

Att avsaknaden av grattis på min tidslinje (eller varhelst, egentligen) på något vis skulle tyda på att jag nog inte är av så stort värde för folk.

Men saken är den att inga grattis i världen hade kunnat närma sig det värde jag fann i att umgås med mina nära och kära under helgen.

Någonstans känns det som att det är precis så det bör vara.Taggar: Facebook, Legerdemain