Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Jag vill skriva några rader om alkohol.

Dricker, knappt.

Finns flera orsaker till att jag i mångt och mycket håller mig borta från drycker med ohälsosam procent.

De främsta anledningarna är:

Ett.

När man börjar dansa med vakter för att visa att man inte är så full som de tror, och under dansens gång slänger sig ned på dansgolvet och börjar snurra runt som en sköldpadda som hamnat på rygg (dansen fick namnet "sköldpaddedansen", för övrigt).

När man råkar hälla ned ett helt ölglas i en tjejs handväska under ett samtal man har med henne, utan att överhuvudtaget märka det i tid att avstyra det hela (och utan att hon märker det under tiden man sitter kvar (undrar än idag vad hon sade när hon upptäckte vad som skett)).

När man vaknar upp med en t-shirt som inte är ens egen och spenderar någon timme till att utfråga nära och kära för att få gårdagens pusselbitar på plats (vilka bland annat innehåller sekvenser som att man under tiden man blivit hemsläpad av en vän slängt sig ned i lerpölar, rullat runt och lekt att man är en gris, fått sin nedskitade t-shirt utbytt av samme vän, kommit hem och slängt sig på soffan hos sina föräldrar efter att ha misslyckats öppna ett mjölkpaket som man som följd slängt i golvet så det gått sönder, som sedan kära far, när han vaknde mitt i natten efter att ha hört oljud ute i vardagsrummet, tror är kiss och därför går och hämtar trasa och hink för att torka upp).

När man går upp i trappuppgången till lägenheten man skall spendera natten i, möts av en låst dörr och sätter sig där och väntar tills vännen kommer hem, ser vännen komma hem och låsa upp dörren varpå man rusar in i lägenheten, in på toaletten, spyr ordentligt och smäller av bara för att vakna upp med huvudet mot toalettringen, notera än mer spya ute i hallen och en storväxt karl man aldrig tidigare sett i hela sitt liv ligga och snarka på sängen i sovrummet (fel "vän", fel lägenhet).

När man får veta att man har gett sina vänner rejäla bitmärken efter att ha försökt visa dem någon underlig form av affektion.

När man hotat att dra glasflaskor i huvudet på folk för att man blivit så less på dem och deras vidriga attityd att man övervägt att gå emot alla sina principer om att aldrig någonsin skada en annan människa.

När man inser att man hyfsat desperat efter närhet gått isäng med någon man under inga som helst nyktra omständigheter hade gått isäng med, varpå man efteråt får en känsla av att man har våldtagit sig själv.

Osv.

Två.

När tidigare klasskamrater förvandlat onsdagar, fredagar och lördagar till festardagar och i allt högre utsträckning försummat sina studier och gått allt längre in i alkoholens dimma.

När man har sett, på hyfsat nära håll, eller fått det återberättat från människor som står en nära vad alkhol i händerna på oaktsamma människor har ställt till med. Sådant som innefattar allt från grov misshandel till vänskapliga svek. Bilolyckor och våldtäkter. En ingående nedbrytning av den enga kroppen och ett beroende så omfattande att vad som väntat, om det inte upphört, troligen varit döden.

Etc.

Tre.

När baksmällorna, hur omfattande de än varit och hur mycket man än svurit att aldrig utsätta sig för något liknande igen, fortsätt att anlända gång efter annan.

...

Jag var aldrig ens i närheten av värst i mina yngre år.

Tror rentav att många tyckte att jag var rätt så stel vad gäller min relation till alkohol. Speciellt när jag sakta men säkert började att trappa ned mitt intag för att efter åtskilliga år hamna någonstans där jag är idag.

Har då och då prövat mig själv genom att svara, ärligt, på frågor likt de man kan finna på Alkoholprofilen. Möts alltid av svaret att jag är någon form av underbarn (överdrift, men typ så) vad gäller det här med sunt förhållningssätt till drycken.

Men det säger egentligen inte så mycket.

Jag har aldrig prövat någon "drog" (nikotin och alkohol, visserligen, men... ja, ni förstår). Har möjligen blivit drogad en gång i mitt liv, och det var, om något, panikångestframkallande (möjligt att det var en okontrollerad panikångestattack också, men med tanke på omständigheterna tror jag föga att så var gällande).

Anledningen är enkel: jag är rätt så övertygad om att jag med lätthet skulle kunna uppskatta upplevelserna jag får och vilja se dem upprepas om och om igen.

Det skulle absolut inte vara värt det.

Inbillar mig själv att det här med att jag inte mår så bra rent allmänt säkerligen kan göra sitt till.

Under gårdagen drack jag några få glas.

Inte mycket, men tillräckligt mycket, och jag plitade ihop några rader innan sömnen gjorde sig påmind.

Tack till de som tog med mig ut ikväll. Har haft sjukt roligt, och kvällen blev ungefär inte alls vad jag hade tänkt mig. Milt absurd, fast på helt rätt sätt. Har saknat dylikt, även om det innebar att hamna på en efterfest med näst intill okända människor dansandes till 90-talets eurodansanta klassiker samt bli outad för ett halvt hotell av någon som var tacksamt rak och ärlig. Awesome, är väl vad jag har att säga. Wooo!

Vet att jag kommer spendera morgondagen till att gråta floder, men det får det lov att vara värt.

Jag spenderade inte dagen till att gråta floder.

Det lyckades jag avverka redan igår, innan jag somnade.

Däremot har jag spenderat dagen till att må allmänt dåligt. Känt det som att någon slitit ut all glädje ur min kropp och endast lämnat kvar det snudd på svartaste mörker man kan finna.

Men, ja, det är inte direkt som att jag är ovan känslan. Och jag kan konstatera att det, faktiskt, har varit värt att må såhär.

En dag.

Vad alkoholen gjorde, igår, var att hjälpa mig att spränga min bubbla, av korrekthet och min klassiska "logik före känsla"-attityd, i tusen bitar. Och plötsligt mådde jag inte dåligt alls. Jag kände det som att jag ägde världen och hade framtiden för mina fötter.

Hur otroligt störande är det inte att veta att all denna mer "klassiska hjälp" man fått, aldrig kommit i närheten av att leda mig fram till samma känsla av att få ett litet andrum i min annars jobbigt detaljstyrda tillvaro?

Hur många, som befinner sig i samma sits som mig, klarar av att hålla sig borta från att låta ta till flaskan om och om igen i hopp om att det om inte lösa problematiken åtminstone skall se den kliva in i bakgrunden med jämna mellanrum?

Rätt otäcka saker att tänka på.

Kommer även fortsättningsvis att hålla mig restriktiv vad gäller alkohol.

Och jag vill dessutom gärna tro (jag är rentav övertygad om) att det var folket i min omgivning, miljön rent allmänt och det faktum att jag själv redan har allt det här inom mig (även om jag inte riktigt lyckas nå det, så ofta som jag vill (knappt någonsin) under nyktra omständigheter) som stod som främsta anledning till att gården blev så lyckad som den blev.

Men ändå.

Kan inte låta bli att tänka på alkoholen.

Och vilken enorm jävla kraft man har att göra med.

På både gott och ont.Taggar: Legerdemain, Baksmälla, alkohol