Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Stod precis ute på balkongen och betraktade regnet.

Behövde andas någon annan luft än den som smaksatts av de knappa 60 kvadratmeter jag spenderar större delen av mitt liv i.

Den som är infekterad av krossade drömmar och ständigt dränerar mig på mer energi än den tillför.

Kände mig identitetslös där jag stod.

Som tusen fragment av sådant som inte vill passa ihop. Ett motsägelsefullt eklektisk mähä, som fullständigt tappat kontrollen över vad som fortsätter att adderas till den redan på tok för fragmentariska helheten som skall föreställa "jag".

Har levt många år av mitt liv bakom ett måste. Vad händer om jag slutar med det, och istället lever som jag vill?

Som den mina känslor, som jag inte följer, menar på att jag är. Inte den min logik tvingar mig att vara?

Har sökt svar på frågor, troligen i högre utsträckning än vad som är lämpligt. I vissa fall under så många år att jag inte längre kan minnas varför dessa frågor överhuvudtaget ställdes.

Misstänker att det var det där olustiga mötet med meningslösheten, efter ett lika inspirerande som skrämmande möte med dess motsats, som drog mig längre ned än vad jag varit på länge.

Och när jag några dagar senare, aningen mer i fas med mitt vardagliga jag, skall svara på frågan "Var ser du dig själv om tio år?", bara för att mötas av en total oförmögenhet att blicka bortom det kommande året.

Då slog det mig.

Det finns något på min insida som försöker övertyga mig om att jag troligen inte ens har ett år på mig att hitta ett svar på frågan ifråga.

Och då slog det mig.

Att det kanske är så att det det där på min insida egentligen försöker säga mig är att den väg jag valt är mer destruktiv än uppbyggande.

Hittade slutligen några ord.

- Jag vill må bra. Om tio år vill jag må bra.

- Du skall inte tänka så. Tänk istället att du skall må mindre dåligt.

- Men...?

- Jag kan inte se att det handlar om något konkret bortom den där personen som du fötts som. Som kanske har en lite för aktiv hjärna för sitt eget bästa, som skapar en känslig personlighet som ständigt ligger där en bit under vad andra skulle se på som ett normaltillstånd.

- Jag...?

- Som, som följd, ramlar in i depressioner, triggar diverse varianter av ångest och flirtar med tvångstankar.

- Men jag vill må bra.

- Du vill må mindre dåligt.

Med inte alls speciellt många minuter kvar förvandlades situationen till något helt annat än den började som.

Det kanske låter underligt, men väl på plats i detta mähä finns det ingenting som ter sig mer logiskt.

En vilja att kunna peka på något konkret och säga: jaha, det är därför. Peka på detta något ännu en gång och säga: jaha, sådär tacklar man det.

Men jag är tydligen bara "jag".

Och "jag" är tydligen ett kroniskt tillstånd, hör och häpna.

Aningen trasig, uppenbarligen, då en väg mot att må mindre dåligt sägs vara, troligen, en kombination av lite kemiskt experimenterande och något annat ännu odefinierat.

Sedan blev det till lite av ett tack och hej, på återseende (i brevlådan, sades det). Trevligt att råkas, osv.

Det började med besvikelse.

Som efter ett tag förvandlades till ilska.

Rädsla. Hopplöshet. Mer ilska. Mer besvikelse.

Till sist en magnifik kombination av allt, så utmattande att det är svårt att säga när dagen tog slut och natten tog vid.

Sömnen.

Vaknade upp till en främmande tystnad. Som om någon kommit åt en off-knapp kopplad till min egen röst som normalt sett högljutt försöker lösa problem som inte går att lösa.

I mitt huvud.

Varje vaken minut av mitt liv.

Tystnad, så ovan att det här med att plötsligt, klart och tydligt, höra människor prata 20-30 meter bort, om något för dem möjligen relevant, utan att det filtrerats genom ett snudd på ogenomträngligt lager av mig själv, kändes som att ha anlänt i en helt annan värld.

Där regler som dikterar villkoren för den levande människan skrivits om.

Inte skrämmande, men främmande.

Där jag kunde känna varenda litet hårstrå på min kropp vara i direkt kontakt med varenda liten partikel i luften.

Så svårt att beskriva på något annat vis än att något inom mig gett upp. Kollapsat under dess egen tyngd, och inte förmått resa sig upp igen.

En dag.

Två dagar.

Tre dagar.

Fortfarande golvat.

På väggen i badrummet, en spegel, vars spegelbild inte riktigt talar det språk jag är van vid. Vid ett första intryck på ont. Vid ett andra intryck på gott.

Tabula rasa?

Det där som man tidigare bara kunnat drömma om?

Men är det vad jag vill?

Behöver inte ens ställa frågan. En fråga söker ett logiskt svar. Ett logiskt svar har ingenting att göra med vad jag vill. Det är inget annat än ett resultat av ett regelverk upprättat för att slippa konfronteras med...

...mig?

Då kanske det även är dags att sluta prata om min hjärnas ständiga aktiviteter, i jakten på det där som aldrig går att få fatt på, som någonting jag lägger åt sidan för att kunna leva ett drägligt liv.

Är det så underligt att man känner sig fullständigt tom inombords?

Nej, det är det inte.

Om mina problem är "jag" så som jag är född, då är det nog dags att se vad "jag" som jag är född har att säga.

Plötsligt känns luften som om den dränerar mig på energi. Som om den vore infekterad av väggar, tak och allt annat som lever och andas innanför väggarna där jag bor.

Infekterad av krossade drömmar.

Så jag reser mig upp, öppnar dörren och kliver ut på balkongen.

Ser det vackra i mörket. De ljus som målar upp allt liv och det regn som ser till att allt fortsätter växa.

Tänker: Vem är jag?

Kör fast. Formulerar om frågan.

Vem vill jag vara?

Inser mitt misstag.

Trycker på off-knappen på eget bevåg. Lägger logiken åt sidan. Tar ett djupt andetag och går in igen.

Loggar in på Loading...