Hoppas du mår bättre snart. Skulle villa skriva massa bra saker, men är fan sämst på å få mina tankar till text.
Där är du kung
Hoppas jag får läsa alla dina undebara bloggar snart igen
Tobias Söderlund
Vännäsby Tobias Söderlund
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Slut på ord, för tillfället
Fast det är inte riktigt hela sanningen.
Jag har dock inte gått under jorden.
Har bara lagt om mina prioriteringar en aning och tagit en liten välbehövd paus från det mer aktiva bloggandet, som under året varit mer intensivt än någonsin tidigare.
115 bloggar har det blivit, allt som allt, och än har jag mer än två och en halv månad på mig att slå mitt personbästa vad gäller antal bloggar under loppet av ett år här på Loading.
Under förra året snickrade jag ihop 162 bloggar.
48 bloggar ytterligare under 2012, så har jag nått mitt mål.
Nog fan skall det gå vägen.
Resten av sanningen är att livet kommit mellan mig och mitt bloggande (och mitt spelande). Har nog märkts om man läst mina senaste alster.
Möjligen rätt krångliga att ta sig in i, vissa av dem. Lite svävande, liksom, och fria att tolka lite som man vill. Något att applicera sina egna erfarenheter på, eller vad man nu känt för att göra.
Men jag kan faktiskt vara väldigt rak och simpel också.
Och jag tycker inte att det är någonting underligt, eller bör vara något underligt, med att skriva kring liknande saker. Jag hatar det tabu som tycks vila över det hela. Som om det vore något skamligt, något man skall skämmas för och inte prata öppet om.
Om det är något jag avskyr mer än censur så skulle det vara ett censurerande av det egna jaget. Världen förtjänar fan bättre än så. Det finns saker man bör tala öppet om (men, visst, det kanske ter sig mer eller mindre lämpligt beroende på sammanhang), om så bara för att visa på att andra inte är ensamma om sådant de kan känna sig rätt så ensamma om.
Så.
För att vara så rak och simpel som jag säger att jag kan vara.
Har mått skit. Gör det ibland. Känt mig tvungen att söka hjälp för det (psykiatrin). Hoppades på något mer än medicinering, och under utredningssamtalet sades det att det i princip var ett måste för att medicineringen skulle ha någon konkret effekt.
Men nu blev det inte riktigt så.
Det blev medicingering med samtalsstöd under tiden, och då gissningvis via någon form av kurator som kollar av hur medicineringen fungerar för mig. Besviken, förbannad och så vidare. Men, visst, jag har inte prövat medicinering förut så det skadar väl knappast att se om det ger positiv utdelning.
Jag hoppas på det.
Och då självklart inte endast för att få upp farten på mitt skrivande om spel och allt möjligt relaterat till spel. Menar, de spelrelaterade orden må ta avtagit i mängd, men det är endast något tillfälligt. En recension är dock färdigställd, bakom kulisserna, och eventuellt att jag har fler på lager.
Dessutom är det nog så att den bästa vägen ut ur något är att gå in i något annat. Så, istället för att lägga en massa ytterligare energi på alla dessa vad, hur och varför kring mitt välmående lär detta bli en helg som går i spelandets tecken.
Inte för att fly något (det går liksom inte).
För att koppla av och tänka på annat en stund.
Och nu när jag tittar bort mot televisionen som står där mellan bokhyllorna sprängfyllda med spel jag ännu inte hunnit med att spela.
Ja.
Då ser jag att nedladdningen från XLA precis är klar.
Är oerhört nyfiken på att se vilken typ av dans det bjuds upp till denna gång. Om den är allt annat än tidslös, på tok för daterad för sitt eget bästa, eller om den lyckats ikläda sig en nog modern skrud för att åter kännas relevant.
Kanske.
Kanske inte.
Precis som det mesta här i livet.
Precis som jag.
Jag har dock inte gått under jorden.
Har bara lagt om mina prioriteringar en aning och tagit en liten välbehövd paus från det mer aktiva bloggandet, som under året varit mer intensivt än någonsin tidigare.
115 bloggar har det blivit, allt som allt, och än har jag mer än två och en halv månad på mig att slå mitt personbästa vad gäller antal bloggar under loppet av ett år här på Loading.
Under förra året snickrade jag ihop 162 bloggar.
48 bloggar ytterligare under 2012, så har jag nått mitt mål.
Nog fan skall det gå vägen.
Resten av sanningen är att livet kommit mellan mig och mitt bloggande (och mitt spelande). Har nog märkts om man läst mina senaste alster.
Möjligen rätt krångliga att ta sig in i, vissa av dem. Lite svävande, liksom, och fria att tolka lite som man vill. Något att applicera sina egna erfarenheter på, eller vad man nu känt för att göra.
Men jag kan faktiskt vara väldigt rak och simpel också.
Och jag tycker inte att det är någonting underligt, eller bör vara något underligt, med att skriva kring liknande saker. Jag hatar det tabu som tycks vila över det hela. Som om det vore något skamligt, något man skall skämmas för och inte prata öppet om.
Om det är något jag avskyr mer än censur så skulle det vara ett censurerande av det egna jaget. Världen förtjänar fan bättre än så. Det finns saker man bör tala öppet om (men, visst, det kanske ter sig mer eller mindre lämpligt beroende på sammanhang), om så bara för att visa på att andra inte är ensamma om sådant de kan känna sig rätt så ensamma om.
Så.
För att vara så rak och simpel som jag säger att jag kan vara.
Har mått skit. Gör det ibland. Känt mig tvungen att söka hjälp för det (psykiatrin). Hoppades på något mer än medicinering, och under utredningssamtalet sades det att det i princip var ett måste för att medicineringen skulle ha någon konkret effekt.
Men nu blev det inte riktigt så.
Det blev medicingering med samtalsstöd under tiden, och då gissningvis via någon form av kurator som kollar av hur medicineringen fungerar för mig. Besviken, förbannad och så vidare. Men, visst, jag har inte prövat medicinering förut så det skadar väl knappast att se om det ger positiv utdelning.
Jag hoppas på det.
Och då självklart inte endast för att få upp farten på mitt skrivande om spel och allt möjligt relaterat till spel. Menar, de spelrelaterade orden må ta avtagit i mängd, men det är endast något tillfälligt. En recension är dock färdigställd, bakom kulisserna, och eventuellt att jag har fler på lager.
Dessutom är det nog så att den bästa vägen ut ur något är att gå in i något annat. Så, istället för att lägga en massa ytterligare energi på alla dessa vad, hur och varför kring mitt välmående lär detta bli en helg som går i spelandets tecken.
Inte för att fly något (det går liksom inte).
För att koppla av och tänka på annat en stund.
Och nu när jag tittar bort mot televisionen som står där mellan bokhyllorna sprängfyllda med spel jag ännu inte hunnit med att spela.
Ja.
Då ser jag att nedladdningen från XLA precis är klar.
Är oerhört nyfiken på att se vilken typ av dans det bjuds upp till denna gång. Om den är allt annat än tidslös, på tok för daterad för sitt eget bästa, eller om den lyckats ikläda sig en nog modern skrud för att åter kännas relevant.
Kanske.
Kanske inte.
Precis som det mesta här i livet.
Precis som jag.
Kommentarer
Lerikq
Livet är härligt men förfärligt för oss som lider mer än njuter av det.
Jag brukar hamna i nåt sorts flyktigt tänkande om att "När jag kommer ur detta så är jag starkare än alla andra vanliga människor"
Samt att jag tror att vi som lider även kan uppskatta livet till fullo när vi väl gör det, det blir en så stor kontrast liksom. Jag har varit sjuk sedan 17-års åldern. Tio år nu, jag kämpar dock numera som aldrig förr, en vacker dag då jävlar!
"Någon slår in spikar i mitt huvud varje natt, vaknar varje morgon hoppas spegeln har bytt bild. Skriker varje dag ut min längtan till mig själv, jag saknar mig, jag hatar mig, beskyller mig själv för allt"
Denna låttext utav Dia Psalma känns lika aktuell idag som för tio år sedan för mig. Fan jag kanske inte har utvecklats någonting på tio år, en skrämmande tanke som jag väljer att inte tro på just nu:)
Jag önskar dig all lycka till med medicin och terapin, för mig hjälper medicinen bäst, men med rätt kemi i hjärnan och rätt kemi med personen man pratar med kan det gå bra tror jag:)
Jag brukar hamna i nåt sorts flyktigt tänkande om att "När jag kommer ur detta så är jag starkare än alla andra vanliga människor"
Samt att jag tror att vi som lider även kan uppskatta livet till fullo när vi väl gör det, det blir en så stor kontrast liksom. Jag har varit sjuk sedan 17-års åldern. Tio år nu, jag kämpar dock numera som aldrig förr, en vacker dag då jävlar!
"Någon slår in spikar i mitt huvud varje natt, vaknar varje morgon hoppas spegeln har bytt bild. Skriker varje dag ut min längtan till mig själv, jag saknar mig, jag hatar mig, beskyller mig själv för allt"
Denna låttext utav Dia Psalma känns lika aktuell idag som för tio år sedan för mig. Fan jag kanske inte har utvecklats någonting på tio år, en skrämmande tanke som jag väljer att inte tro på just nu:)
Jag önskar dig all lycka till med medicin och terapin, för mig hjälper medicinen bäst, men med rätt kemi i hjärnan och rätt kemi med personen man pratar med kan det gå bra tror jag:)
Jellyq
“
Jag brukar hamna i nåt sorts flyktigt tänkande om att "När jag kommer ur detta så är jag starkare än alla andra vanliga människor"
Samt att jag tror att vi som lider även kan uppskatta livet till fullo när vi väl gör det, det blir en så stor kontrast liksom
Är det inte ett ganska fördomsfullt sätt att tänka? Vad vet du om vad dessa "vanliga" människor går och bär på? Tror inte att någon är utan lidande.
Har själv dock tänkt liknande tankar, försöker se en mening med alla besvär jag har haft, gillar den person det har gjort mig till, skulle inte vilja vara någon annan, men samtidigt så har det verkligen inte gjort mig bättre än någon annan.
Tobias Söderlundq
“
Har nämnt det förut, men jag tycker verkligen om dina blogginlägg.
“
Där är du kung
Hoppas jag får läsa alla dina undebara bloggar snart igen
Det är kul att höra.
Inte för att jag behöver komplimanger för att vilja fortsätta skriva, men för att vissa saker man skriver där man vänder ut och in på sig själv och verkligen är sådant som man själv känner sig nöjd med... väldigt lätt är sådana texter som lämnar kommentarfältet relativt tomt (möjligen för att det är svårt att veta vad man skall säga efter att ha tagit del av det jag, eller någon annan som berör liknande saker, skrivit).
“
jag är imponerad över hur din medvetandeström (rätt ordval va?) alltid känns fokuserad
Vet inte riktigt vad man skall kalla det för, men medvetandeström känns som ett bra ord. Jag är nog aldrig så fokuserad som när jag skriver. Nog därför som jag skriver så mycket som jag gör, för när jag gör det känner jag att jag har kontroll och lättare än annars kan bygga upp en struktur över alla de tankar som annars snurrar runt i mitt huvud i en snudd på obegriplig röra.
“
Det är många som är emot medicinering, speciellt när det gäller psykiska besvär. Men allt beror ju förstås på helt enkelt.
Tror att jag hade varit mindre mot medicinering om det inte vore för att förslaget gällande medicinering i nästan samtliga fall kommer innan den man sitter där för att bli utredd hos kommer innan de har en blekaste aning om vad det är de tänker medicinera.
Och när jag, som i detta fall, får "diagnosen" "du är född såhär, inget man kan göra något åt annat än att lindra problematiken... du skall inte hoppas på att må bra, du skall hoppas på att få må mindre dåligt" blir det lite extra känsligt... eftersom att jag skall medicineras för att ta udden av den jag är.
En skrämmande tanke.
“
"Åh gud, jag har läst om något som kallas bipolaritet, jag känner sååå igen mig" - sen gått och fått någon liten stämningsstabiliserare utskrivet.
I ett svagt ögonblick, när jag satt och skummade på nätet kring psykisk ohälsa och tog del av symptombeskrivningar likväl som en halvbekant som berättade om sin bipolära tillvaro, funderade jag om det inte var något liknande jag led av.
Men sedan insåg jag två saker. Kraften i den bipolära naturen är sanslös. Har numera en bekant som är bipolär, och att se det maniska kicka in liknar ingenting jag ens har varit i närheten av att uppleva.
Är man hypokondrisk av naturen, som jag är, är det sällan en bra idé att försöka ställa diagnos på sig själv.
Lol.
“
Nuförtiden har jag 2 mediciner utskrivna, en som jag tar varje dag och en vid behov. Har inte varit så stabil som jag är nu sen, tja, alltid.
Är det medicinering du lär få ta resten av ditt liv, eller är det medicinering som skall hjälpa dig upp till en nivå där du kan anpassa ditt liv och resonerande på ett sådant vis att du förhoppningsvis kan slippa medicinen framöver?
“
Jag brukar hamna i nåt sorts flyktigt tänkande om att "När jag kommer ur detta så är jag starkare än alla andra vanliga människor"
“
Samt att jag tror att vi som lider även kan uppskatta livet till fullo när vi väl gör det, det blir en så stor kontrast liksom.
“
Är det inte ett ganska fördomsfullt sätt att tänka? Vad vet du om vad dessa "vanliga" människor går och bär på? Tror inte att någon är utan lidande.
Jag tror att ordvalet "vanliga" möjligen är lite olyckligt... men tanken om att den med återkommande och långvariga mörka erfarenheter gör att man lär sig uppskatta ljuset mer än den breda skaran människor.
Må det så handla om psykisk ohälsa, personliga katastrofer eller mobbing.
Människan är ett vanedjur. Går man omkring och "mår bra" anpassar man sina problem och bekymmer därefter. Därmed inte sagt att ett uppbrott från sin käresta, exempelvis, kan uppfattas som lika jobbigt som att gå in i en depression, men ju längre ned i mörkret man sjunkit... ju mer perspektiv tror jag att man får.
För mig är detta med att ligga runt 0 i humör (på en skala från -5 till 5) fullständigt fantastiskt. Tog mig dit för ett par dagar sedan, och känslan var obeskrivlig. Det var tyst i mitt huvud, kände mig varken peppad eller bedrövad. Helt neutral. Efter en tid i ett sådant tillstånd hade jag troligen börjat se andra problem... av ett annat slag... mer vardagligt slag... men, jo, jag är faktiskt helt övertygad om att de erfarenheter man bär på, till skillnad från de som inte gör det (eller har sina egna djupa dalar de har klättrat upp ur) uppskattar livets ljuspunkter, hur små de än är, mer än någon som sällan varit i kontakt med annat än vardagsproblematik.
Lerikq
“
Är det inte ett ganska fördomsfullt sätt att tänka? Vad vet du om vad dessa "vanliga" människor går och bär på? Tror inte att någon är utan lidande.
Det kanske det är, alla har vi ju problem. Men egentligen är det precis som Tobias säger bara ett olyckligt ordval kanske. För vad är egentligen vanligt eller normalt? men de jag hade i åtanke var väl dem med ständigt apelsinglatt leende. Människor som får allt serverat. Som inte bryr sig, eller bara tänker på sin egen framgång.
Frågan är väl sen hur vanliga är dom? inte så vanliga kanske, vad vet jag.
Hursomhelst så tror jag i alla fall att man går stark ur en kris, kanske får man ett starkare psyke än en som inte gått igenom en kris, bättre rustad för nästa kamp. Det kanske lät lite smått fascistiskt när jag uttryckte det så som jag gjorde med "vanliga" människor, ber om ursäkt i så fall för det var inte alls meningen.
Jellyq
“
Det kanske det är, alla har vi ju problem. Men egentligen är det precis som Tobias säger bara ett olyckligt ordval kanske.
Ser nu i efterhand att det jag skrev kan verka bryskt, menade inte att märka ord.
“
Inte för att jag behöver komplimanger för att vilja fortsätta skriva, men för att vissa saker man skriver där man vänder ut och in på sig själv och verkligen är sådant som man själv känner sig nöjd med... väldigt lätt är sådana texter som lämnar kommentarfältet relativt tomt
Jag uppskattar dina personliga texter något enormt, fascineras över hur du vågar blottlägga dig själv så öppet på internet, och då menar jag inte bilderna i bar överkropp ;)
Texterna fungerar som en språngbräda för egen reflektion, jag går faktiskt rätt ofta och tänker på det du skriver. Även om de tankar du framför inte alltid är de mest sunda, så är de vackra i sig, speciellt eftersom du har förmågan att uttrycka sig så väl text.
Som du skriver så är det svårt att lämna kommentarer på den sortens texter, man vill ju inte dra någon slags slutsats om dig från det du skriver, så det man kan göra är att utgå från sig själv och vad man har upplevt. Kan se lite smått egoistiskt ut att bolla personliga texter och upplevelser mellan varandra när det enda man gör är att skriva om sig själv.
Äsch, det här blev nog lite väl smörigt och hyllande, men ändå.. Kram.
Gradiusq
“
Tror att jag hade varit mindre mot medicinering om det inte vore för att förslaget gällande medicinering i nästan samtliga fall kommer innan
Det där har jag varit med om själv. Det blev lite såhär när jag var yngre:
Medicinering-samtal-diagnostisering-utökning av medicin-samtal-feldiagnostiserad-ny medicinering-samtal..etc.
En jäkla soppa har det varit som hade kunnat undvikas om de inte hade haft så brått.
“
Har numera en bekant som är bipolär, och att se det maniska kicka in liknar ingenting jag ens har varit i närheten av att uppleva.
Haha, jodu varken den maniska eller den depressiva sidan är att leka med. Har vuxit upp med det runt mig hela livet.
“
Är det medicinering du lär få ta resten av ditt liv, eller är det medicinering som skall hjälpa dig upp till en nivå där du kan anpassa ditt liv och resonerande på ett sådant vis att du förhoppningsvis kan slippa medicinen framöver?
Jag kommer förmodligen få ta mediciner hela mitt liv, i en eller annan form. Som det är nu så är de ganska starka. Den dagliga kommer jag få ändra så småningom till något "lättare" i framtiden. Så, ja, de ska hjälpa mig komma till en viss nivå av anpassning som du uttrycker det. Och det gör de. Det svåra är att hålla sig kvar på nivån, och för det så kommer jag behöva fortsätta ta mediciner. Men som sagt, i lättare form när jag har lärt mig att hålla mig kvar på "den rätta nivån".
Den andra medicinen som jag tar är vid behov, och det är ju både lite lättare men samtidigt krångligare. Lättare för att jag inte "måste" ta den hela tiden och "kan" sluta med den när saker och ting rättar till sig för mig. Krångligare för att den är så jävla effektiv;
"Hmm, behöver jag verkligen ta en sån där nu? Tja, jo ja njae."
..och då är det enkelt att ta den "lätta vägen" och helt enkelt bara ta ett litet piller så är allt lugnt igen så fort man får ångestkänningar.
Har även haft "problematik" med just det preparat som jag tar vid behov. Så det krävs en del viljestyrka och konsekvenstänkande för att hålla mig inom ramarna med den medicinen.
Tobias Söderlundq
“
fascineras över hur du vågar blottlägga dig själv så öppet på internet, och då menar jag inte bilderna i bar överkropp ;)
Tror det handlar om en hel radda med olika saker.
För det första så är jag helt medveten om vad jag skriver, hur jag skriver det och vilka som kan ta del av det (på internet skulle det väl vara i princip alla).
Det finns saker jag väljer att inte skriva, men det är inte primärt för att det kan vändas mot mig utan snarare för att jag inte ser poängen.
I dagens kommunikation på internet handlar väldigt mycket om väldigt lite. På Faceook är det statusuppdatering på statusuppdatering med vad man åt till middag, vem man pratat med under dagen, hur man tog hunden på promenad och så vidare.
Inte så att jag ser något fel med det, egentligen, utan snarare att jag inte är intresserad av att ta del av det personligen. För mig är det mycket mer intressant att dela med sig av det som ligger där bakom den "givna" vardagen och lurar. Sådant som folk drar sig för att prata om.
Sådant som ringar in dem som människor, vilka de är där bakom den där fasaden som omgivningen normalt sett får ta del av.
För det andra vill jag tro att det kan uppskattas, det jag skriver. Att några kan finna en trygghet i att se att de inte är ensamma (för det är VÄLDIGT många som känner sig ensamma om att må si eller så).
För det tredje har jag den filosofin att så länge jag inte kan stå för den jag är, och få dela med mig av vilka sidor av mig själv som helst, så kväver jag mig själv.
Men, som sagt, det finns ju alltid bättre och sämre sammahang att dela med sig av saker i. Dessutom är det oerhört viktigt för mig att jag inte lägger över ansvaret för mitt välmående på min omgivning. Därför ser jag det som oerhört viktigt att inte be om hjälp, utan istället bara redogöra för något... rakt upp och ned... utan att dra ned någon till mitt mörker.
För det fjärde så har jag inget som helst intresse i att få sympatier av människor som inte sympatiserar med vem jag är. Dvs, om någon inte gillar mig för den jag är, så har de all rätt i världen att göra det och jag har all rätt i världen att inte bry mig om att engagera mig i dessa människor.
Lite som att min öppenhet på jobbet för mig är ett måste. Vill inte min arbetsplats ha med mig att göra för att jag står för x eller y och mår si eller så, då vill inte jag ha något med min arbetsplats att göra (men nu har jag turen att omges av människor som är mänskliga, relativt fördomsfria och uppmuntrande till rakhet och ärlighet).
Så.
Nä.
Jag vet inte riktigt. För mig handlar det inte så mycket om att våga, så mycket som att ta för mig av de rättigheter jag har att vara mig själv.
“
Kan se lite smått egoistiskt ut att bolla personliga texter och upplevelser mellan varandra när det enda man gör är att skriva om sig själv.
Vi är alla egoister i grund och botten, så jag ser inte problemet. Många är rädda för ryggdunkande och dylikt, men jag förstår det inte.
Det finns såklart sammanhang det kan framstå som att man är blind för sin omgivning för att man har fullt upp att hålla sina närmaste om ryggen och hylla varandra sönder och samman när det helt uppenbart finns många utanför den kretsen som förtjänar än mer upplyftande ord (klubbar för inbördes beundran, liksom).
Men att dela med sig av erfarenheter ser jag inte som något som kommer i närheten av att närma sig ett sådant destruktivt scenario.
Det ser jag snarare på som positiv egoism.
Där klubbar för inbördes beundran närmar sig negativ egoism.
Tobias Söderlundq
“
En jäkla soppa har det varit som hade kunnat undvikas om de inte hade haft så brått.
På sätt och vis har jag förståelse för att det ser ut lite som det gör. Min kontakt med psykvården har knappast speglat en verksamhet som har tillgång till de resurser som de behöver för att hålla uppe kvalitén på en önskvärd nivå.
Men det är såklart ingen ursäkt för att kasta mediciner i ansiktet på folk som behöver regelrätta utredningar.
“
Så, ja, de ska hjälpa mig komma till en viss nivå av anpassning som du uttrycker det. Och det gör de. Det svåra är att hålla sig kvar på nivån, och för det så kommer jag behöva fortsätta ta mediciner.
Min rädsla ligger i att jag tappar bort mig själv.
En sak jag sade högt till folk runtomkring mig när jag var liten var att jag var rädd för att må dåligt så länge att jag glömmer bort hur det är att må bra och börjar ta för givet att det är såhär jag skall må för resten av mitt liv.
Jag hade börjat ta för givet att det var såhär jag skulle må för resten av mitt liv, men sedan kom den där brytpunkten då jag sjönk så lågt att jag inte längre kunde se det som en acceptabel vardag... av en rad olika anledningar.
Och det gör mig trygg. På sätt och vis. Att jag fortfarande förmår förstå hur illa jag i perioder faktiskt mår.
Rädslan gällande medicinen är att den skall ta udden av mig till den grad att jag slutar bry mig om att jag är uddlös. Där inga dalar är speciellt djupa, men inga höjder speciellt höga. Och med hänsyn till att mina höjder, redan vid 1-2 på skalan från -5 till 5 känns skyhöga... så krävs det inte speciellt mycket för att kväva min glädje totalt.
Har sagt till folk runtomkring mig nu att hålla koll på hur jag förändras framöver, om jag förändras, utifall jag skulle tappa förmågan att känna det på egen hand.
“
då är det enkelt att ta den "lätta vägen" och helt enkelt bara ta ett litet piller så är allt lugnt igen så fort man får ångestkänningar
Det är något som jag åtminstone i nuläget inte är rädd för att börja känna, att jag vill ta den lätta vägen ut.
Ångesten, i 24/7-format, vill jag såklart slippa... men jag har nått så långt att jag kan avstyra panikångestattacker och i nuläget krävs det väldigt mycket för att den mer kroniska ångesten skall göra annat än att "bara" sakta men säkert dränera mig på energi och livslust.
Skulle medicineringen kunna hjälpa mig att dämpa den kroniska ångesten, även om den tillfälligt kommer dyka upp i full styrka, så kan jag liksom leva med det... så länge jag får fortsätta vara mig själv. Då har jag ändå fått chans att ladda mina batterier på ett helt annat sätt än jag förmår göra idag... och då blir det nog lättare att tackla en svacka.
Lerikq
“
Rädslan gällande medicinen är att den skall ta udden av mig till den grad att jag slutar bry mig om att jag är uddlös
Gud vad jag känner igen mig i det där. Avtrubbningen eller uddlösheten är dock inget att vara rädd för så länge man är medveten om den. Men vi har alla våra olika glasögon och perspektiv. Jag ser min sjukdom eller diagnos, inte som en sjukdom, utan som ett stadie jag ska ta mig ur och jag vet att det går, för jag har stundtals känt mig frisk, om så bara för några sekunder.
Man säger att kroppen byter ut alla sina celler efter 7 år. Men det stämmer inte när det gäller minnescellerna. Så länge du minns hur det är att må bra så kan du nå dit, så resonerar i alla fall jag.
Jag tror man behöver både rätt miljö och människor för att uppnå den där trygga känslan där man kan släppa på oro och ångest.
Gradiusq
“
Min rädsla ligger i att jag tappar bort mig själv.
Jag förstår din rädsla. Precis den har jag själv dragits med i flera år.
Nu vet jag inte hur du har det specifikt och jag vet inte heller vad det är för mediciner du tar. Men många mediciner, som "kickar in" efter ca 6 veckor märker man inte ens av. Eller.. "man och man", jag och många jag har pratat med känner inte förändringen. Med flertalet mediciner blir det ingen förändring som så, utan man vaggas in i det. Hmm, jag känner att jag har svårt att uttrycka mig i just det här. Men, med de slags mediciner som jag just nämnt så märker man mer när man slutar ta dom än när man faktiskt tar dom.
“
Och det gör mig trygg. På sätt och vis. Att jag fortfarande förmår förstå hur illa jag i perioder faktiskt mår.
Ja, för egen del blir ångestar en måttstock. En gång i tiden när jag sköljdes över av känslor, såg jag aldrig slutet på det. Nu vet jag bättre och där finner jag trygghet.
“
Har sagt till folk runtomkring mig nu att hålla koll på hur jag förändras framöver, om jag förändras, utifall jag skulle tappa förmågan att känna det på egen hand.
Jag vet inte riktigt jag. Jag förstår faktiskt precis hur du tänker, men för egen del vill jag inte få det påpekat. Om min omgivning märker t.ex. att jag mår "bra" eller åtminstone bättre, så låt mig vara det istället för att påpeka att jag "inte är mitt vanliga jag".
Men det beror ju förstås på. Märker omgivningen att det inte känns "rätt" (svårt det där) så vill jag verkligen få det påpekat. Det har jag fått erfara. Fick höra för en jäkla massa år sedan när jag helt klart fått fel medicin, att jag var som en zombie. Så ska det ju inte vara :).
“
Skulle medicineringen kunna hjälpa mig att dämpa den kroniska ångesten, även om den tillfälligt kommer dyka upp i full styrka, så kan jag liksom leva med det... så länge jag får fortsätta vara mig själv.
Det där tycker jag är en riktigt bra inställning.
Jag tycker f.ö. om allas inlägg. Det känns som små bloggar i sig <3
Tobias Söderlundq
“
jag vet inte heller vad det är för mediciner du tar
Det vet inte jag heller, ännu, eftersom att jag inte fått några ännu.
;-)
“
Men, med de slags mediciner som jag just nämnt så märker man mer när man slutar ta dom än när man faktiskt tar dom.
Det är lite synd. Ju mer av ett "tillståndsskifte" (eller vad man nu skall säga) ju mer effektivt känns det. Lite som att man aldrig får bli fri från en förkylning från en dag till en annan... så väl ute ur förkylningen har man glömt hur illa det var när det var som sämst.
Men allt kan man inte få som man vill.
“
Men det beror ju förstås på. Märker omgivningen att det inte känns "rätt" (svårt det där) så vill jag verkligen få det påpekat. Det har jag fått erfara. Fick höra för en jäkla massa år sedan när jag helt klart fått fel medicin, att jag var som en zombie. Så ska det ju inte vara :).
Det var det här jag var ute efter. Om jag blir mer glad och positiv så spelar det ingen roll, så länge jag inte tappar bort min kreativitet (och det är något som definitivt kommer märkas på mitt jobb om så blir fallet)... det är om de ser något olustigt med mig, eller som att jag närmar mig apati jag vill att de skall hojta till.
För ju mer apatisk man blir, ju svårare är det att inse det.
“
Jag tycker f.ö. om allas inlägg. Det känns som små bloggar i sig <3
Absolut.
Otroligt nöjd över vad denna blogg lett fram till. Fantastisk feedback och dialog. Så jävla kul!
Gradiusq
“
Om jag blir mer glad och positiv så spelar det ingen roll, så länge jag inte tappar bort min kreativitet (och det är något som definitivt kommer märkas på mitt jobb om så blir fallet)
Det här är intressant. Min kreativitet (som de flesta andras (tror jag)) är kopplad till måendet. Jag har tidigare haft den där romantiserade bilden av att ångest och allmänt dåligt mående/leverne leder till kreativitet. Jag har ju förstås inte varit så naiv att jag trott att man inte kan vara kreativ utan ångest eller sårade känslor, men att den "mörka" sidan av känslospektrat generar mer "äkta" kreativitet.
Nu för tiden är det helt tvärtom för min del. Mår jag bra känner jag mig kreativ. Det märks riktigt tydligt på allt från olika forum, sociala medier och irl också.
Så jag tror inte, att om du generellt kommer känna dig "bra" eller åtminstone "hyfsad", att det kommer gå utöver din kreativitet.
Mår jag kasst men är kreativ i min kasshet så är den constricted (kommer inte på svenska uttrycket), och håller sig inom vissa ramar och tänk. Men mår jag bra och är kreativ så känner jag mig fri. Jag kan utforska områden inom mig ur en helt annan infallsvinkel. Jag kan även utforska de "dåliga, mörka, ensamma" sidorna hos mig.
“
om de ser något olustigt med mig, eller som att jag närmar mig apati jag vill att de skall hojta till.
Det vill vi på Loading också att dom gör. Apati känns inte riktigt du :)
motakayq
Jo, det har märkts att du har skrivit om en hel del tunga grejor på senare tid, och med det antagit att du har det tufft och grunnat på för mycket allvarliga saker.
Hoppas verkligen att du blir piggare och gladare snart!
Skiter i om du tycker det är fånigt eller töntigt, och skickar i alla fall en virtuell (men likväl menande) kram!
Hoppas verkligen att du blir piggare och gladare snart!
Skiter i om du tycker det är fånigt eller töntigt, och skickar i alla fall en virtuell (men likväl menande) kram!
Tobias Söderlundq
“
Hoppas verkligen att du blir piggare och gladare snart!
Har haft en hysteriskt rolig och udda kväll ikväll, så jag är nog en liten bit på väg redan.
:D
Jellyq
Diskussionen om medicinering är intressant, speciellt eftersom det är något som är aktuellt för mig med.
Jag har konsekvent varit emot att ta medicin för min depression och ångest eftersom jag har haft så dåliga erfarenheter av medicinering. Associerar det med några otroligt hemska år.
Jag sitter däremot just nu och funderar om det ändå kanske vore något vettigt i dagsläget. Jag är ambitiös i vanliga fall, och kan må otroligt bra i längre perioder. Men ändå så kommer det nästan regelbundet svackor då jag mår uselt, fastnar totalt i depression och ångest.
Nu efter sommaren har jag åter påbörjat studier, har haft svårigheter med att fullborda mina studier.
Det följer ett mönster; jag är ambitiös och entusiastisk och allt går bra tills jag åter igen hamnar i den där depressionen som nästan verkar vara oundviklig.
Kanske är det så som jag är, kroniskt, min hjärna gör något fel med sina kemikalier och behöver lite hjälp på traven av ett preparat.
Känner mig tveksam, jag har ju själv förmågan att må bra. Men å andra sidan är mina sämre perioder något som förhindrar det jag vill göra i livet. De förstör min relation till min flickvän, klarar knappt av att träffa henne, skäms över det.
De gör studier så mycket svårare än vad det behöver vara.
Egentligen är det mycket som står på spel, och att prova på en medicinering kanske inte skulle göra mig illa i värsta fall.
Jag har konsekvent varit emot att ta medicin för min depression och ångest eftersom jag har haft så dåliga erfarenheter av medicinering. Associerar det med några otroligt hemska år.
Jag sitter däremot just nu och funderar om det ändå kanske vore något vettigt i dagsläget. Jag är ambitiös i vanliga fall, och kan må otroligt bra i längre perioder. Men ändå så kommer det nästan regelbundet svackor då jag mår uselt, fastnar totalt i depression och ångest.
Nu efter sommaren har jag åter påbörjat studier, har haft svårigheter med att fullborda mina studier.
Det följer ett mönster; jag är ambitiös och entusiastisk och allt går bra tills jag åter igen hamnar i den där depressionen som nästan verkar vara oundviklig.
Kanske är det så som jag är, kroniskt, min hjärna gör något fel med sina kemikalier och behöver lite hjälp på traven av ett preparat.
Känner mig tveksam, jag har ju själv förmågan att må bra. Men å andra sidan är mina sämre perioder något som förhindrar det jag vill göra i livet. De förstör min relation till min flickvän, klarar knappt av att träffa henne, skäms över det.
De gör studier så mycket svårare än vad det behöver vara.
Egentligen är det mycket som står på spel, och att prova på en medicinering kanske inte skulle göra mig illa i värsta fall.
Jellyq
“
jag är faktiskt helt övertygad om att de erfarenheter man bär på, till skillnad från de som inte gör det (eller har sina egna djupa dalar de har klättrat upp ur) uppskattar livets ljuspunkter, hur små de än är, mer än någon som sällan varit i kontakt med annat än vardagsproblematik.
Tänkte på det här idag, tror att lidande är något som vi alla bär på, att var man kommer ifrån eller vad man har varit med om inte spelar någon större roll.
Skillnaden är kanske hur man hanterar det, man kan låtsas att oron inte finns där, fly den, och må rätt okej. Kanske är det så de "vanliga" människorna gör, den så kallade stora massan. Man fokuserar helt och hållet på vardagen, att ta sig framåt, att nå nästa mål, ständigt vara på väg mot något. Men ändå finns det där kroniska missnöjet som gnager.
Eller så kan man göra som jag ibland gör, att stirra rakt in i det sjuka, att försöka hitta lösningar, att ge sig hän de känslor man har, tyvärr så brukar det bara leda till att jag fastnar i ohälsosamma tankemönster som får mig att må fullkomligt uselt.
Även om jag tar mig framåt i livet, och på att det på ytan kan verka som att jag har det bättre, så finns ändå alltid missnöjet och ångesten där, den enda skillnaden är att jag lär mig nya sett att fly den, som inte alltid är hälsosamma.
Blä.
Kanske tar jag lite väl många antaganden som gränsar till filosofi i det här inlägget, men det är ändå mina tankar och upplevelser jag beskriver.
Lerikq
“
Skillnaden är kanske hur man hanterar det, man kan låtsas att oron inte finns där, fly den, och må rätt okej. Kanske är det så de "vanliga" människorna gör, den så kallade stora massan
Klart man kan hantera det på olika sätt. Men sen finns det ju olika grader av lidande. Det finns lidande som inte människor klarar av att hantera, lidande som leder till självmord, total apati eller psykos. Något som jag tror de flesta aldrig får uppleva och tur är väl det.
Visst kan man fly, det gjorde jag i hela mitt liv fram till 17 års ålder, men då kom allt i ett enda paket istället. Sen ska man ju inte göra som jag gjorde i tonåren, att öppna upp hela helvetet inom mig. Med det vill jag säga att man inte ska sönderanalysera sitt liv och sin eventuella själ.
Jag sitter dock inte på nån lösning till någons eller mina egna problem, jag vet bara vilka vägar som inte fungerade för mig. Jag hoppas nog mest på att tiden ska läka mina sår, värsta klyschan jag vet men jag har inget bättre hopp:(
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Gradius • 12 okt 2012 0q
Det är många som är emot medicinering, speciellt när det gäller psykiska besvär. Men allt beror ju förstås på helt enkelt.
Jag vet många som genom åren har fått medicinering, av alla dess slag, där det inte har varit befogat. "Åh gud, jag har läst om något som kallas bipolaritet, jag känner sååå igen mig" - sen gått och fått någon liten stämningsstabiliserare utskrivet. I de fallen har det ju varit menlöst förstås. Känner ju också människor som utnyttjat systemet för att få tag på benzodiasepiner, men det är ett annat klientel än det jag nyss nämnde.
Själv har jag käkat en del olika mediciner genom åren, för jag är som jag är :). Nuförtiden har jag 2 mediciner utskrivna, en som jag tar varje dag och en vid behov. Har inte varit så stabil som jag är nu sen, tja, alltid.
Medicinering+samtal kan verkligen vara guld värt.