Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Här har ni åtta skäl till varför Super Mario Galaxy 2 suger.

SPELET STJÄL EXTRALIV
Vi kan ju börja listan med någon som stör varje gång man börjar spelet. Det spelar nämligen ingen roll om du varit duktig och samlat ihop hur många extraliv som helst under föregående spelsession. Även om du slutade med 39 extraliv så placerar spelet dig tillbaka på bara 4 extraliv varje gång du startar. För att ytterligare spotta spelaren i ansiktet måste man prata med en jävla Toad för att få fem extraliv till. Det är liksom spelets sätt att säga att ”ja, vi kunde givit dig 9 extraliv från början, men valde att i stället tvinga dig prata med den här målbrottstönten och slösa bort tio sekunder varje dag”. Insert evil laughter here.

Vad hände med mina extraliv? Var är de nu? Hos någon nedrans noob som behöver dem mer än jag? Jag har hört kommunistryktena om dig, Mario. Med dina röda kläder och din Stalin-mustasch. Jag har hört. Vilket tar mig till nästa irritationsmoment!



FÖR MYCKET JÄVLA STORY OCH SKITSNACK
Min käre Pulse-kollega Benny kritiserade Super Mario Galaxy 2 för att ha en alldeles för ytlig och oengagerad story. Jag tycker det är lite som att kritisera Mass Effect 2 för att ha för lite plattformshoppande. När jag äter på en thairestaurang vill jag inte äta blodpudding och lingonsylt, då hade jag inte gått till en thairestaurang. Och när jag spelar Super Mario Galaxy 2 vill jag inte bli avbruten av otaliga textrutor. Har jag fått ett brev? Jaha? Och? Jag bryr mig inte! Sluta tvinga mig läsa! Läsa är för skola och skola är för suckers! Och sluta försöka prata med mig hela tiden, det är illa nog att folk gör det IRL.

Och sluta tvinga mig trycka bort en massa text som förklarar för mig hur mycket jag suger VARJE GÅNG jag misslyckas med ditt jävla uppdrag. Ta bort ALL story och ALLA bokstäver i ALLA Mario-spel, tack! Utom kanske Paper Mario-serien då. Vilket tar mig till nästa irritationsmoment!

TIDSBEGRÄNSNINGAR UTAN RETRYKNAPP
Tidsbegränsningar är ett för jävligt simpelt och billigt sätt att skapa utmaning. Det är billigt, så otroligt lågt och billigt. Du kan göra allt svårt med tidsbegränsning. Att knyta skorna är ju ganska lätt, men sätt en tidsgräns på fem sekunder och plötsligt är det utmanande. Patetiskt. Som en bana, där du ska borra omkring i en labyrint och samla lila mynt under tidspress. Om du fuckar upp och missar ett mynt är du i stort sett körd. Det är lika bra att ge upp. Då har du tre val. Antingen väntar du på att tiden ska ta slut. Det kan ta över en minut. Eller så begår du självmord. Då måste du borra dig hela vägen till en fiende, och gå in i denna fiende tre gånger. Varje gång du springer in i den flyger du bakåt och måste vänta på att Mario ska resa sig och sluta blinka.

Eller så trycker du fram menyn, trycker på return to map, väljer samma bana igen, klickar på uppdragets stjärna, väntar på att prankstrervarnaren ska försvinna, trycker bort båda filmsekvenserna, SEN kan du börja om igen. Varför var det så svårt att ha en förbaskad retryknapp, Nintendo? Varför?!



ALLA DESSA JÄVLA SILVERSTJÄRNOR
Super Mario Galaxy 2 har på tok för många silverstjärnor som du måste samla. Fem jävla silverstjärnor. De poppar upp alldeles, alldeles för ofta. Värst är när de är lite sådär gömda, och man måste kuta omkring och söka. Vad är det här för 90-talsdesign? Känns som ett plattformsspel av Rare till N64. Jag har inte räknat antalet uppdrag som faktiskt kräver att du söker silverstjärnor, men det skulle inte förvåna mig om det är minst var tionde uppdrag. Lägger du sedan till alla uppdrag där du måste leta rätt på fem bitar av en guldstjärna har du plötsligt en helsikes massa letande och samlande. Det var kul i början, men varje gång jag inleder ett uppdrag och ser att ”silver stars” är en del av titeln suckar jag djupt.

INKONSEKVENT GRAVITATION
Inkonsekvent gravitation är något som dödat mig ett fåtal tillfällen, men som irriterar lika mycket varje gång. Om du står på en plattform mitt i rymden är det ungefär 50/50 om du kan hoppa över kanten och dras mot plattformens undersida, eller om du helt enkelt faller till din död. Man känner sig lika dum och besviken varje gång. Det är så inkonsekvent. Ibland finns ett svart hål som avråder dig, men vad ska jag göra när det inte finns några tecken på att jag ska hålla mig innanför kanten? Dumt!

SAMLA LILA MYNT
Jag har egentligen inget emot samlandet av lila mynt. Inte så länge de är linjärt utplacerade, och jag slipper ränna omkring fritt på en bana och leta bakom varje sten, hörn och buske efter dem. Men på en bana skulle jag åka ner för ett träd, samtidigt som jag skulle samla 100 lila mynt innan banans slut. När jag kom till mållinjen med bara 93 lila mynt tänkte jag att jag helt enkelt får börja om, precis som när jag misslyckades med att bränna upp alla trälådor eller samla 500 poäng mot den lila apan med solglasögon. Men nej, jag DOG. Mario bara föll ihop och dog, helt utan någon medicinsk förklaring. Ingen förklaring varför, annat än att jag helt enkelt inte samlade 100 lila mynt. Och det lyckades på något vis döda Mario, bara så där. Mycket konstigt.



FLYGA BAKÅT NÄR DU SKADAS
Om samlandet representerar ett av 90-talets sämsta speltekniska brister, så representerar sättet som Mario slungas två meter bakåt av att bli skadad 80-talets sämsta gameplay. Är det här Super Mario Galaxy 2 från år 2010, eller Castlevania från 1987? Jag bara undrar. Så om du blir skadad för nära en kant, då är du körd. Även om det bara är en liten goomba som råkar nudda dig. Straffet för det är döden. Då kommer Mario ramla ut. Det spelar ingen roll om han landar med halva kroppen innanför kanten, eftersom hans förbannat långsamma resa-på-sig-animation kommer avsluta jobbet, och så fort han står upp mitt i tomma luften kommer han trilla ner.

VATTENBANOR
Nej, Nintendo. Tjugofem år senare, och fortfarande gillar ingen vattenbanorna. Du kan inte hoppa i vatten. Det borde räcka som förklaring.



Ursprungligen publicerat på Svampriket.se.