Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det tolfte och sista inlägget. För ett år sedan började jag spinna på idén att skriva om mitt spelår i bloggform, i samma stund som jag klickade skicka på GOTY09 inlägget. Det är lätt att glömma bort alla intryck och nu har jag allt, på papper (nästan i alla fall).
Det har varit många timmars arbete, många upplevelser och jakt på nya spel. Funderat över vad jag vill spela om och om vad jag vill skriva om. Nästan som ett beroende av att skaffa något nytt för att kunna skriva om. Det har inte varit dåligt. Jag hade aldrig spelat Monster Hunter om jag inte varit på jakt efter ett nytt spel, där, i slutet av mars.

Välkommern till det sista inlägget i Sepp Spelar.

Införskaffade spel:
Retail:
Vanquish
Assassin's Creed Brotherhood
Castlevania: Lords of Shadow
Darksiders (ospelat)
Mafia II
Fable III
Fallout: New Vegas (ospelat)
Need for Speed: Hot Pursuit
Uncharted 2: Among Thieves (ospelat)
Heavy Rain

XBLA:
Toy Soldiers (ospelat)
Sonic the Hedgehog 4: Episode 1 (ospelat)
Lara Croft and the Guardian of Light (ospelat)

DLC:
Kasumi Stolen Memory (Mass Effect 2)
Overlord (Mass Effect 2)
Lair of the Shadow Broker (Mass Effect 2)
The Writer (Alan Wake)
Noble Map Pack (Halo: Reach)

PC:
Kvällsnöjen (The Sims 3, ospelat)
Amnesia: The Dark Descent (ospelat)


Månadens införskaffade spel i urval



Mass Effect 2
Nästan ett år har gott, lite drygt elva månader sedan vi fick fortsätta på Commander Shephards äventyr genom galaxen. TV-spelens svar på Star Wars (om än mycket bättre också). Rea på Xbox Live, 200 MSP styck. Då går det inte riktigt att låta bli.
Började mad Kasumi Stolen Memory eftersom det utlovade en helt ny karaktär. Det börjar med att man åker till The Citadel för att träffa Kasumi, Cerberus har utlovat att man ska hjälpa henne med ett uppdrag och då följer hon med på Shephards självmordsuppdrag. Man får åka till en helt ny planet, till en riktig skurk som håller en fest för, ja, andra skurkar (man måste älska ordet skurk). Tillsammans med Kasumi infiltrerar man huset för att återta en fil som innehåller ett minne från en av Kasumis vänner som nu är död.
Det som imponerade mig i Mass Effect 2 var miljöerna, även på de mest skitiga ställena får man ändå en känsla av kliniskt sci-fi rent, skarpa ytor, blänkande material. Huset man vistas i följer samma stil och med en utsikt som man inte skulle tacka nej åt. Uppdraget i sig är inte så speciellt, det blir lite pang-pang på slutet me det känns som ett väldigt standard uppdrag överlag men det är helt okej och gillar man Mass Effect 2 så ska det givetvis ingå i samlingen.



Overlord är nästa DLC att ta itu med, en dator har tagit över ett forskningskomplex som är finansierat a Cerberus och Shephard styr Normandy till ännu en ny planet för att hjälpa till. Planeten är både vacker men också lite tråkig. Här finner vi något som lika gärna kunde ha varit på jorden, det är grönt och sådär men himmlen känns så matt att det får en tråkig lyster, något överraskande dock att det fanns djur som betade på ängarna. Här fick de som gråter blod över att bilen från ettan är borta lite godis. Vi introduceras till en svävare som faktiskt är rolig att köra, den går rätt snabbt och kan hoppa vilket vi också får leka lite med när man ska till en byggnad som ligger vid en vulkan får vi hoppa med bilen över en å av lava och för att komma över hoppar vi från sten till sten. Lite variation från allt skjutande.
Geth är fienden i det här uppdraget. Forskarna på laneten har försökt att styra Geth med hjälp av en mönniska som kopplas upp mot Geth nätverket men det blev till slut för mycket och datorn tog över och alla människorna utom en har dött. Det är vårt jobb att stoppa datorn från att ladda upp programet till hela galaxens nätverk och ta över alla datorer, vapen, ja, du förstår.
Overlord är ett mycket prisvärt DLC. Ett av spelets bästa uppdrag, bra variation och trevlig story. Ett måste för Mass Effect fans.



I Lair of the Shadow Broker återvänder vi till Illium för att återigen träffa Liara. Denna gången för att ge henne information om den som kallar sig Shadow Broker som hon har jagat i två år och vi är där för att hjälpa till. Även här visar Bioware på att ge spelaren lite mer variation än att gå i trånga korridorer och skjuta och snurra på våra dialoghjul, vi får köra en svävartaxi. Mitt i uppdraget är det alltså biljakt mellan Illiums skyskrapor och det är en väldigt trevlig del av uppdraget.
Lair of the Shadow Broker utspelar sig efter huvuduppdraget och är en fortsättning på Mass Effect 2. En del som verkligen är ett måste och för alla som bara väntade på att återförenas med Liara i 2:an får nu sin chans.



Alan Wake
Sista episoden till Alan Wake.
Slutet på ett mycket bra spel.
Precis som i The Signal så vågar Remedy mycket mer i The Writer än vad de gjorde i huvudspelet. Det är mycket mer vrickat än i The Signal, mer psykologisk skräck och, tack och lov, mindre strider.
Episoden börjar direkt efter The Signal och man styr den delen av Alan Wake som är vid medvetande medan hans andra hälft är i stugan och drömmer upp det man ser. Miljöerna skiftar hela tiden och man besöker scener från hela spelet, hus som rulllar en korridor inspräng i ett berg, sängar som flyger. Det är helt vrickat men på ett bra sätt, inte lika bra som Bioshock men det passar in och Remedy avslutar spelet på bästa sätt. Största problemet med Alan Wake var definitivt striderna, för många och för repetetiva. För mycket vandrande i skog, för mycket mörker. De borde definitivt ha gjort så att spelaren fått utföra lite mer detektivarbete på dagen och inte ha det som transportsträcka till nästa ställe för att stanna där och vänta tills mörkret faller. Nu utspelar sig The Writer dock helt i mörker då man befinner sig i själva mörkret men med skiftande miljöer och helt tillvrickade saker som händer är det ett väldigt bra avslut på Alan Wake.




Vanquish
Platinum Games senaste spel och bara det är en anledning till att vara intresserad av Vanquish och med Shinji Mikami bakom spakarna, kan det bli fel?
Som vanligt när det hjälper japanska spel så är det en cheesy story, halvtaskigt röstskådespeleri och saker som är over the top att man vill läga sig ner någonstans och kräkas. Men även fast Vanquish har allt det där så är det inte ett dåligt spel utan tvärtom, det är bra. Det som skiljer sig Vanquish från mängden som ännu en Gears of War kopia är rustningen som Sam Gideon, spelets huvudkaraktär, har. Den är utrustad med ett boost system som gör att du glider över slagfältet och när man lärt sig hela systemet så är man lika smidig som Bayonetta, platinum games tidigare spel som släpptes under året. Istället för att spelet på något sätt skulle vara segt som många shooters är går det ut på fart, boosta, skjut, undvik, upprepa. Varje strid blir rolig, boosten är ingen gimmick utan det är spelet. Något jag dock skulle önks är att man skulle känna lite mer tyngd i karaktären och vapnena, det känns lite lätt platt när man går runt och skjuter. Men annars är Vanquish ett väldigt bra spel trots den väldigt såliga storyn så väger själva gameplayet upp det hela. Det känns riktigt fräscht att spela Vanquish och sådant behövs mellan det femtielfte Call of Duty som släpps.



Assassin's Creed: Brotherhood
Den direkta uppföljaren till Assassin's Creed II, förra årets bästa spel. Spelet tar vid direkt där vi lämnade Ezio, där vi lämnade Desmond. Desmond och gänget flyr från Abstergo samtidigt som Ezio befinner sig i Vatikanen där han fått tag på Edens äpple från påven. Brotherhood är det jag ville ha när jag klarade 2:an, mer. När jag klarade ut Assassin's Creed förra vintern så verkligen suktade jag efter mer, jag ville inte lämna Italien bakom mig, jag ville inte lämna Ezio. Jag trivdes på Florens gator, i Venedigs kanaler. Ubisofts känsla för detaljerna i städerna var helt enastående och att kunna skapa atmosfären från renässansens Italien så att det kändes som man verkligen var där är inte lätt jobb och efter det väldigt dåliga Assassin's Creed 1 hade jag aödrig vågat hoppas på att 2:an skulle vara så bra som den var. Brotherhood utspelar sig i Rom och är också spelets största nackdel. Rom är inte en lika bra stad som de som fanns i 2:an. Även fast variationen finns här är den inte lika tydlig och det är lite synd men Brotherhood hade ändå inte kunnat fortsatt med samma städer som i 2:an då det blivit alldeles för mycket av samma och man hade börjat undra vad Brotherhood egentligen var för spel om vi inte introducerades mot något nytt. Men förutom en helt ny stad att vistas i finns det lite andra nyheter. Numera kan man värva rekryter till lönnmördarna, uppgradera deras vapen, se till att de går upp i level så attde blir starkare och skicka ut de på uppdrag. En mycket roligt tillägg till spelet, jag fann mig själv många gåner sitta, kanske lite för länge, vid mina lönnmördare för att se vilka uppdrag som vore bäst att skicka dem på, vilka man skulle skicka och vilka man skulle ha kvar som kunde hjälpa en själv i striderna något som jag hoppas Ubisoft spinner vidare på till Assassin's Creed III och kanske gör det ännu lite mer avanacerat för oss strateginördar.



Ett annat nytt tillägg i spelet är multiplayerläget. Ett väldigt annorlunda sådant då det inte handlar om traditionella dödsmatcher. Det handlar om en katt och råtta lek mellan lönnmordare där man ska hitta och eliminera sitt mål samtidigt som man själv ska undvika att bli tagen av ens egen mördare. Sen kan man köra mer lagbaserade matcher där det ena laget ska hitta det andra och eliminera dem. Det är ett unikt och ganska roligt multiplayerläge dock kan det vara lite segt vilket gör att man inte sitter där flera timmar i sträck i flera dagar som med Halo: Reach eller Modern Warfare men det är en liten uppstickare som säkerligen kommer att förbättras till 3:an. Det största minuset med multiplayern är doch matchmakingen som är så fruktansvärt seg att den nästan hamnar i samma fack som Gears of War 2. Det tar en oerhörd tid att hitta matcher att man många gånger ger upp och stänger av.



Castlevania: Lords of Shadow
Jag tänker skriva det redan nu, det bästa med Castlevania: Lords of Shadow är dess miljöer. Så genomarbetade och så totalt snygga att det är varje fantasynörds våta dröm. Här finns de gröna, snåriga skogarna med skimrande grönt ljus från älvor, snötäckta berg med stora slott, ösregn som dränker marken man går på. Ja, Castlevania är så grymt snyggt att det nästan räcker så. Mercerysteam har gjort det så väldetaljerat som möjligt och med hjälp av den fixerade kameran zooma in och ut på alldeles rätt ställen. Annars är spelet mer eller mindre en God of War-kopia och släpps under ett år där vi helt har bombaderats med den här typen av spel, Darksiders, Bayonetta, God of War III och Dante's Inferno. Tuff konkurrens med andra ord. För spelmässigt är det godkänt, det är definitivt inte lika slipat som Bayonetta. Striderna är ofta lite orättvisa då det är knepigt att blocka då om man päbörjat en kombo måste gubben slutföra det innan man kan blocka vilket gör att man ofta får en smäll här och var. Dock så har mercerysteam hittat ett väldigt bra system för att hantera magi på. Två mätare, en ljus och en mörk. Den ljusa magin återställer ens liv när man aktiverar den under en strid medans den mörka gör så att du slår mycket hårdare det som händer är att du inte får någon magi från de monster du dödar medans magin är aktiv vilket gör att man själv balanserar striden mellan ljus och mörk magi och mellan att samla magiorber för att fylla på dessa mätare och det är också stridernas styrka. Spelet innehåller också stora bossar och pussel lite här och var och det vägs av mycket bra mellan pussel och strider, det blir inte för mycket av det ena eller det andra som så många andra spel kan ha problem med (Uncharted) där det blir för mycket strider när man kunde ha haft lite mer pussel.
Ett av de allra största ögonblicken är helt klart slutet, det är så otroligt bra gjort men av spoilerskäl tänker jag inte nämna mer om det här. Kolla gärna in Catslevania: Lords of Shadow om ni gillar den här typen av spel, det är inte det bästa men det är bra och fint att titta på.





Mafia II
Det är i 40-talets Amerika jag får följa Vito Scaletta från småkriminell brottsling för att komma upp sig i Empire Bays maffia. Ett spel som fått så blandad kritik att jag avstod från det i Augusti. Ibland får man skylla sig lite själv för att man lyssnar för mycket på andra, eller kanske var det meningen att det skulle upplevas vid juletider med flera centimeter snö som ligger på marken utanför huset?
När jag anländer till Empire Bay efter att ha kommit hem från kriget så är hela stadeb alldeles vit, det snöar. Sätter mig i en bil, slår på radion och Let it snow strömmar ur bilens högtalare och redan här blir bandet mellan mig och Mafia II mycket starkt. För in sandlådespel är det viktigt att världen runt omkring en ska kännas levande, man måste känna en tillhörighet. Empire Bay är inget pompöst Liberty City, ett ärrat Washington eller dammigt New Austen men det är ändå mysigt, lagom stort. Det Mafia II lyckas med bra är uppdragen, ja, det är mycket att köra men det blir inte på långa vägar lika drygt som GTA IV. Alla uppdrag känns annorlunda och är roliga, riktigt roliga samt att storyn är hyffsat intressant och maffiakänslan ör intakt. Man blir sviken, man slår tillbaka, blir slagen tillbaka, det är hänsynslöst, hårt. Men ack så bra. Ett på många sätt bättre än andra spel i genren men hamnar ändå i skuggan av sina storebröder.



Fable III
Sagospelet är tillbaka i sin tredje del. Fable II vann mycket kärlek just pga sin sagoestetik och simpla upplägg. Förväntningarna inför det tredje spelet är därför ganska höga men vad hände egentligen?
Fable III är på många sätt en besvikelse, spelet är uppdelat i två delar där den första delen handlar om den revolution man ska göra mot den sittande kungen, man reser Albion runt för att samla allierade i striden i utbyten mot löften man ska hålla eller bryta när man väl sitter på tronen och den andra delen ska man styra Albion.
Den första delen är väldigt bekant, det är äventyrande, upptäckande och allt det vi kommit att gilla med Fable, dock är det väldigt kort. Allt går oerhört fort om man inte letar efter sidouppdrag (vilket det finns väldigt få av) eller letar efter nycklar och småtomtar. Andra delen går ännu fortare där man får åka ut på något uppdrag då och då varvat med att fatta beslut, hålla sina löften eller bryta dem till sina allierade under striden mot den dåvarande kungen, höja eller sänka skatterna, tillsätta barnbidrag eller barnavgift, bygga horhus eller skola. Kung/drottningdelen är en väldigt intressant idé då man får 400 000 när man börjar regera och beroende på vilka val man gör så får man antingen mer pengar till statsskassan eller mindre pengar, allt för att kunna finansiera sin militär till slutet av spelet då den riktiga striden äger rum. Ha minus i kassan och alla dör eller samla 6,5 miljoner och du lyckas rädda alla. Bryt dina löften för att tjäna pengar och bli en räddare men hatad eller håll dem, bli bankrutt och älskad. Svåra val om det inte vore så lätt att tjäna pengar, svåra val om du inte kunde ha hur mycket minus i kassan som helst och dessutom är alla val på svart och vitt, du vet vilket val som är gott, du vet vilket val som är ont och en av de stora bristerna med Fable III, allt är svart och vitt, ingen eftertanke på vad som kan vara bra för vad, inga för- och nackdelar. Inga konsekvenser på att ha en tom kassa för man kan ha hur mycket minus som helst. Hade man haft ett tak på det hade man fått tänka om och inte slösa allt på en gång, hade givit ett mer djup till upplevelsen och valen man gjort hade kanske varit svårare.
Men Fable III överlag är en fattig upplevelse, ett kort spel där nästan allt är sämre från tvåan, uppgraderingssystemet sköter man genom att köpa kistor för Guild Seals som fungerar som XP men också här köper man olika paket som att kunna skaffa familj, kunna skrämma någon i samtal, kunna köpa och sälja hus.
Konversationerna har blivit sämre också då man inte länger kan välja exakt vad man vill göra, man får två val, ett dåligt och ett bra, oftast får man välja meööan att dansa eller rapa någon i ansiktet, vaför göra det sämre från 2:an som ändå fungerade så bra?
Mycket är sämre från tvåan och om det kommer ett Fable IV så får Lionhead tänka om, mycket. För detta håller inte. För när det roligaste i spelet är att lägga pengar på kycklingrace är något fel.



Heavy Rain
Ett av årets intressantaste spel är utan tvekan Heavy Rain. Spelet är mer som en enda lång cut-scene än ett spel och baseras nästan helt på QTE (quick-time events) med alla des för- och nackdelar. Man får se spelet genom fyra personers ögon, tvåbarnspappan och lyckligt gift Ethan Mars, vars liv slås i spillror efter att han son dör i en bilolycka och två år senare kidnappas hans andra son av spelets bov, The Origami Killer. Scott Shelby, privatdetektiv som undersöker morden, och försvinnanden av Origami Killer, Madison Paige, journalist och Norman Jayden, en FBI-agent som kopplas in i fallet genom lokalpolisen. Alla dessa fyra karaktärer kopplas på något sätt till varandra under spelets gång och beroende på hur man lyckas i QTE momenten så ändras historien. I vanliga fall när man misslyckas med QTE är det kört, game over och tillbaka till checkpoint. I Heavy Rain är reglerna annorlunda, missa en knapp under ett slagsmål och få dig en smäll, missa allt för många och du går mot en säker död, inget game over, inga checkpoints, du är borta, för evigt. Bara den känslan fick en att gå på nålar genom hela spelet, några misstag och du gick ett dödssäkert öde till mötes. Därför har Heavy Rain erbjudit några av årets mest intensiva strider som man enbart kan få via QTE, scener spelas upp framför ögat samtidigt som knappar dyker upp på skärmen som ska tryckas på, ge smäll, undvik, miss, få en smäll.
Spelet visar dock upp sig under sin sämsta sida när man faktiskt får se det som ett spel, den klumpiga styrningen när man ska gå är ett väldigt konstigt designval, håll in R2 för att karaktären ska gå och använd den vänstra styrspaken för att gå till höger eller vänster istället för att bara använda styrspaken vilket hade gått utmärkt. Eller när man är Norman Jayden och ska undersöka brottsplatser med några high-tech glasögon som skannar området tycker jag var ett rätt tråkigt inslag. När Heavy Rain ska vara mer som ett spel lyckas det sämst och med en historia som lämnar alldeles för stora hål som man bara skrapar sig på huvudet och undrar hur fan det gick till på ett logiskt plan.
Men annars är det ett oerhört intesivt spel toppat med action och gå-på-nålar-känsla när det kommer till actionscenerna. Allt för oftast märkte jag hur jag höll andan under vissa scener för det var spännande och man hade alltid den där känslan av att det snart kan vara över, gör ett fel och ta konsekvenserna, ett slag här, ett slag där, ta en risk och hoppa av ett tak.



Need for Speed: Hot Pursuit
Senast jag fann något större intresse för Need for Speed var när Underground 2 släpptes, free-roam i en stad, pimpa bilar med skrikiga förger, neon under bilen, tribalstickers i alla möjliga förger och en variation på uppdragen som heter duga. Efter det gick det utför även fast Most Wanted var helt okej. Förra årets Shift verkade vara en vändning och när Criterion är utvecklare till årets upplaga och som går mer tillbaka till seriens rötter är Need for Speed återigen intressant. Det är ändå här jag hör hemma inom racinggenren, det mer arkadiga upplägget istället för simulatorns mer slöa tempo. Det är fartfylld racing från första stund och en trevlig nyhet, vi får numer spela som poliser också!
Genast när man tar sin första perfekta kurva känner man en otrolig glädje, oavsett vilket racingspel man kör är en perfekt kurva en perfekt kurva och visar att man är på väg att bemästra spelets fysik, lära sig hur man hanterar de olika bilarna, precis som det ska vara men utan allt det där krångliga om att byta ut vissa delar av bilen så att den blir x antal kilo lättare där men x antal kilo tyngre här och två millimeter tjockare däck av anledning a.
En annan nyhet är det nya autologsystemet som håller koll på dina vänners tider, vilket ger en helt annan dimension av spelandet, nu är det inte bara loppen som ska vinnas, time trial tider som ska slås utan även dina vänners tider, det blir en tävling på tävling. Inte nog med att lyckoruset håller i sig när man tagit en bra tid under ett race men att man slagit ett par vänner och hamnat på 1:a platsen på banans speedwall känner man sig väldigt glad. Nya Hot Pursuit tar Need for Speed tillbaka serien där det är som bäst och man hoppas att det kommer att fortsätta så till nästa del i serien.




12 månader har ni följt mitt spelande.
Det har genererat i:
72 stycken datorskrivna A4 sidor
1 017 stycken
2 383 rader
21 960 ord
122 731 tecken

Så tar vi nya tag i ett nytt spelår 2011.

Månadens spel:
Mafia II

GOTY-kandidater:
Mass Effect 2
Bayonetta
Bioshock 2
Final Fantasy XIII
Pokémon HeartGold/SoulSilver
Monster Hunter Tri
Alan Wake
Red Dead Redemption
Super Mario Galaxy 2
Limbo
Hydro Thunder Hurricane
Battlefield: Bad Company 2
Splinter Cell: Conviction
Blur
Halo: Reach
Enslaved: Odyssey to the West
Super Meat Boy
Comic Jumper
Hydrophobia
Kinect Adventures
Dance Central
Rock Band 3
ilomilo
Risk: Factions
Pac-Man Championship Edition DX
Vanquish
Assassin's Creed Brotherhood
Castlevania: Lords of Shadow
Mafia II
Fable III
Need for Speed: Hot Pursuit
Heavy Rain

Nästa inlägg:


Tidigare delar i serien:
Januari 2010
Februari 2010
Mars 2010
April 2010
Maj 2010
Juni 2010
Juli 2010
Augusti 2010
September 2010
Oktober 2010
November 2010