Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Mattias Leisky

Registrerad: 4 apr 2002 13:56 Senaste besök: I dag 01:45 Online: Nej

Göteborg

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det är lite Sunshine-varning på Mario Odyssey

Mattias Leisky 29 jun 2017 20:13674 visningarKommentera: 1 !

Troligtvis finns det ingen tidsepok som jag varit så trött på Nintendo som jag var under Gamecube-eran. Från att ha varit en av de mest framträdande inom innovation började man märka av ett stelt företag som saknade fokus. Deras egna spel var i regel varianter på redan etablerade serier - men många av dem sämre. Ofta försökte man gömma sig bakom flerspelarlägen. Och visst, de flesta spel blir roligare när man är fler. Men det var ändå en bedrift hur man kunde göra ett Mario Tennis som var helt värdelöst i single-player när Sega några år tidigare visat exakt hur det skall se ut i och med Virtua Tennis.

Mario syntes överallt. Tredjepartstillverkarna kastade in honom varhelst man kunde hitta en lucka i förhoppning om att boosta försäljningen lite.

Och så har vi då Mario Sunshine och Mario Kart: Double Dash. Båda två spel som Nintendo var rädda att visa upp för att folk skulle kunna “kopiera deras koncept”. Koncepten visade sig vara en vattenflaska och möjligheten för två karaktärer att sitta på samma go-kart.

De användes en gång.

Skall dock vara uppriktig. Har nämligen personligen en ganska restriktiv hållning till de flesta av Marios tredimensionella plattformsspel. Men jag skall inte vara orättvis och bara hålla Mario till svars - de flesta plattformsspel i 3D har svårt att nå fram till mig. Ofta är det det överdrivna fokuset på äventyrsliknande inslag som får mig att se rött. Utforskande är spännande - men man skall utforska för att hitta nya plattformsstrapatser, inte bara för att hitta en artifakt.

Undantag finns dock. Jag upplever att Mario 64 hittade den perfekta balansen mellan äventyr och plattform. Mario 3D World vann poäng på grund av sitt plattformsfokus (dock rörigt på många andra sätt). Rayman 2 gick helt klart hem hos mig och naturligtvis även Segas briljanta Sonic Lost Worlds där världarna fullkomligen kryllade av alternativa vägar som var roliga att upptäcka.

Mario Sunshine tillhör dock inte undantagen. Brukar gilla färgglada spel men jag känner nästan att dess grälla färgskala skapade illamående. Vidare misslyckades man helt med vattensprutan. Fokuset på vatten gav mig vatten på kvarnen (höhö!) vad gäller min misstro till för mycket äventyrsfokus. Plattformsdesignen var också långt ifrån optimal. Minns framförallt den nära nog katastrofalt dåliga hamnbanan. Jag tror till och med att Sega under den period som de nådde botten med Sonic-serien (det vill säga vid Sonic 2006) hade ratat den banan.

När jag ser Mario Odyssey ser jag ett Nintendo som har en vision likt den de hade med Mario Sunshine. Man vill ha fram en annorlunda värld, ett annorlunda sätt att attackera samt en ny färgskala. Inget av vad jag sett - och jag har tittat på många videos i hopp om att hitta något att gilla - har klickat för mig. Det betyder inte att det direkt är dåligt utan snarare att det bara ser helt OK ut. Kanske inte det man förväntar sig i ett nytt Mario. Här är de punkter jag har problem med.

Färgskalan: Man har gått mot en mer realistisk ton. Egentligen skall Nintendo berömmas för detta men när jag ser stadsmiljön så upplever jag att Switch helt enkelt är för svag för ändamålet. Det blir inte pampigt på något sätt, men samtidigt inte heller mysigt. Istället känns det som en plats full av gråa klossar i desperat behov av fler detaljer. Detaljer som processorn helt enkelt inte mäktar med att ge oss.

Tomheten: Detta hänger lite samman med ovanstående - men jag tänker här lite mer på bristen av fiender samt diverse element i världen. När jag såg dem springa runt för att “utforska” så kändes det som att man hittade en massa inte alltför spännande platta ytor utan några speciella element. Det fanns någon fiende här och var att besegra - och kanske något block här och var att hoppa på… och det var det. Givetvis fanns det platser specifikt ägnat åt plattformshoppande men detta fråntog inte att världen på många ställen helt enkelt kändes tom.

Brist på co-op: Man har återigen valt att ta den lätta vägen och ge möjligheten för spelare två att vara behjälplig i attackerandet. Det påminner lite om Mario Galaxys läge men i Odyssey kan spelare två styra hatten. Det låter ungefär lika roligt som att vara Tails i Sonic 2 (där kameran ständigt följer Sonic). Kul att man kan vara två, men helt meningslöst. Det hade varit bättre att helt enkelt ge spelare två möjlighet att hoppa in som Luigi. Kanhända är inte banorna designade med det i åtanke. Dock brukar det lösa sig ändå.

När min gode kollega Hans nyligen skrev att Super Luckeys Tail såg mediokert ut kunde jag inte låta bli att reagera. Jag upplevde nämligen att man på den korta trailer jag fick se hade fått till ett så mycket rikare plattformsspel än vad jag sett i Odyssey. När jag sedan fick se gameplay förstärktes den känslan. Vad jag såg var den där perfekta mixen mellan plattform och äventyr som jag eftersöker i den här typen av spel.

Samtidigt kan jag inte gnälla för mycket. Jag har personligen på kort tid fått några av de bästa plattformsupplevelserna någonsin från Nintendo. Som nämnt var Mario 3D World det starkaste 3D-Mariot jag kört sedan Mario 64. Men det var inte höjdpunkten. New Super Mario Bros U tog 2D-Mario till helt nya höjder och tillsammans med Super Luigi U huserar Wii U de två bästa plattformsupplevelser som Nintendo skapat. Så lika men ändå så totalt olika. Andra uppskattade dock inte dessa lika mycket. Jag vill påstå att det - för vissa i alla fall - beror på att kulisserna återanvänds en eller två gånger för mycket, men icke desto mindre är det kanske er tur nu. Jag har så att säga fått min dos av fantastiska Mario-upplevelser på ett tag.

Och Mario Odyssey kommer förstås sälja som smör (ett exemplar lär dessutom hamna hemma hos mig). När det släpps blir jag inte förvånad om man är nära att slå ännu ett Metacritic-rekord. Det jag bara undrar… och som jag aldrig kommer att få svar på… är hur spelet hade mottagits om man helt enkelt plockade bort Mariogänget och ersatte dem med något annat universums karaktärer. Är det nostalgin som får folk att anse att Donk City är ens det minsta exalterande?

We’ll never know.Taggar: Nintendo, mario, sunshine, Odyssey

Bara dagar kvar till årets spelhändelse

Mattias Leisky 25 feb 2017 12:29973 visningarKommentera: 0 !

Att vara en underdog kan både kännas som en välsignelse och förbannelse. Fördelarna innefattar ofta att du per automatik har en skara som hoppas på dig, och på det sättet verkar till positiv reklam (via spridningseffekten på såväl sociala medier som i vardagslivet). Vidare är förväntningarna i regel inte riktigt lika högt ställda som för ett företag som nyligen haft en eller flera succéer bakom sig.

Förbannelsen kan bestå i att folk gärna lyfter fram misslyckanden, speciellt i ett tidigt skede. Finns det exempelvis någon bugg, som inte nödvändigtvis behöver vara allvarlig, lyfts detta gärna upp några steg till utöver vad som är brukligt (och då har jag ändå i åtanke hur nätet brukar reagera…). Det finns alltid de som hoppas på ett misslyckande.

När AMD nu skall lansera sin nya processorserie, Ryzen, är det faktiskt lite vinna eller försvinna för företaget. Man har brottats med sviktande framgångar och svårigheter att hålla skutan på rätt köl. Men nu storsatsar man allt på ett kort, och står inför att lansera den intressantaste processorn på flera år.

I och med den kommande lanseringen har man väckt liv inom ett område som nära nog slumrat i björndvala. När Intel släppte sin senaste processorserie - Karby Lake, brydde man inte ens om att göra något nytt. Man klockade flaggskeppet (i spelsammanhang), i7 7700K, lite högre än föregångaren 6700K och släppte den med en ny titel. Resultatet blir ju förstås att den är lite snabbare - men bara fram tills dess att du överklockar 6700K. Kör man båda på samma frekvens är hastigheten väldigt snarlik… om man inte mäter temperaturer vill säga. Många rapporter cirkulerar som säger att 7700K blir varm snabbt, speciellt om man överklockar - vilket innebär att det för vissa varit lättare att köra föregångaren i drömfrekvensen 5ghz snarare än Karby Lake-varianten.

Det är en lite förenklande bild jag gett (det finns små förändringar serierna emellan). Och kanhända blir det bättre när de många undermåliga processorer som ofta följer med första batchen planat ut. Men det ger ändå en fingervisning om ett Intel som bara går på rutin, för de behöver inte göra något annat.

Ryzen riktar in siktet rakt mot gamers och erbjuder såväl fler kärnor som trådar jämfört med Intels alternativ (sett till pris). Processorer som Intel tar uppemot 10 000 kronor för skall man nu med Ryzen kunna få för en betydligt billigare penning. Dessa modeller har förvisso aldrig riktat in sig på den som enbart är ute efter att spela. Men då de kan ge en välbehövlig boost för de som gillar att streama kan AMD:s variant, om nu prestandan visar sig vara likvärdig, vara ett intressant alternativ.

Annars är det just prestandan som är det stora frågetecknet. AMD har gett sina egna benchmarks - och dessa lovar förstås guld och gröna skogar. Men det intressanta blir förstås när processorerna väl släpps ut och världens tekniksajter får börja köra sina tester. Det blir framförallt, i alla fall till en början, AMD Ryzen 7 1700 som man får hålla ögonen på. Denna processor har ungefär samma pris som Intels 7700K men erbjuder som sagt fler kärnor och trådar - dock lägre klockfrekvens.

Och dessa val av prioriteringar kan spela en avgörande roll. Om AMD matchar eller rentav går om 7700K kommer det se mycket bra ut på pappret. Den stora frågan är om det verkligen blir så då vi konstant fått lära oss att alltfler trådar och kärnor inte spelar någon roll för spel. Vi ser visserligen alltfler exempel på motsatsen men faktum kvarstår - kommer hela processorn utnyttjas? Och om inte - hur kommer AMD:s 3-3,7 ghz stå sig mot Intels 4,2-4,5?

Jag hoppas att svaret på den frågan är… utmärkt. Jag vill verkligen att AMD skall få ett uppswing. Inte nödvändigtvis för att vi just nu behöver så värst mycket snabbare processorer (gpu:n är överlägset viktigast i majoriteten av spelen) - utan för att priset och innovationen inom detta område behöver skakas om. För en evighet sedan köpte jag k6-2-processorn. Det var en av AMD:s första riktigt stora succéer. När det nu vankas uppdatering av min dator, som drivs av den smått legendariska I5 2500K, så hade det varit kul om AMD kunde bli ett seriöst alternativ.

Men då kommer vi till det som jag pratade om i inledningen. Hoppet är det sista som lämnar en - och jag vill verkligen att AMD skall lyckas. Men kommer jag se problem dyka upp, som att folk råkar ut för system som hänger sig osv, då kommer jag dra mössan åt mig (förmodligen snabbare än om Intel skulle haft något sådant problem med en serie). Därav hoppas jag verkligen att man testat så gott man kunnat och att den prestanda vi alla hoppas på faktiskt finns där. I sådana fall kan detta vara det bästa som hänt gamers sedan Core2Duo-processorn.

Och tja… det var ju ett tag sedan den släpptes.Taggar: PC, intel, AMD, Master Race, processor

Xbox One slår Master Race på fingrarna

Mattias Leisky 11 feb 2017 09:021270 visningarKommentera: 8 !

Konsoller i allmänhet fortsätter alltmer att tappa sin relevans. Har vid ett flertal tillfällen belyst den minimala skillnaden mellan Xbox One och PS4 vad gäller spelutbud. På senare tid har den dock blivit något mer framträdande - framförallt till Sonys fördel. Men dessa småbröder till PC:n bevisar alltjämt att låsta konsoller borde höra forntiden till.

Det var länge sedan jag tvekade så mycket inför att skaffa ett traditionellt TV-spel från Sony eller Microsoft som jag gjort denna generation. Wii U:n var väl rätt så självskriven i och med att jag måste ha den för att spela Nintendos spel, men Xbox One och PS4 kändes verkligen som när svenska politiker grälar - mycket tjafs men egentligen är det inte mycket som skiljer sig åt. Aldrig var detta för min del så talande som förra nyåret. Efter att ha skolat om mig beslutade jag förra hösten mig att belöna mig själv med någon av dessa konsoller ifall jag fick anställning efter nyåret 2015/2016. Och anställning fick jag till min stora glädje - fast någon lust att belöna mig själv med konsoll fanns inte när det väl var dags.

Men för någon månad sedan började stressen göra sig till känna. Utbudet av Kinect v2 började kännas alltmer skralt i butikerna. Och även om den fortfarande återfinns i flera av de stora butikerna fick jag känslan av att denna tid snart kan vara över. Inte minst då det krävs en adapter för att få den att fungera på Xbox One Slim. Och den adaptern är inte alltför lätt att få tag på.

Ny konsoll - gamla spel

Det fick med andra ord bli en Xbox One Slim. I vanlig ordning en Limited Edition för att jag är… som jag är. Den större hårddisken som följde med är jag dock tacksam för då spelen packar på (jo, jag vet att man kan byta hårddisken). Fördelen med att köpa en konsoll några år efter release är ju att man kan fynda hur många spel som helst utan att det tär alltför mycket på plånboken. Och dessa spel gör sina avtryck på utrymmet.

Men det var kanske inte de nya spelen som lockade mest från start. Jag såg äntligen min chans att få spela Forza Horizon. För några år sedan köpte jag det för 88 kronor på Gamestop (till 360 då, det finns ju bara dit), men skivan fungerade inte - spelet vägrade helt enkelt starta. Så jag gick ner och fick bytt skivan och nu kom jag åtminstone till startmenyn innan spelet låste sig - och då gav jag upp och lät spelet ligga… fram tills nu.

I och med bakåtkompatibiliteten och det faktum att 360-spel laddas hem så fort man har skivan i så löstes problemen jag hade med spelet. Om det är de båda skivorna eller min gamla 360 det var fel på skall jag låta vara osagt - jag fick äntligen spela Forza Horizon.

Intrycken av de spelet hade jag förstås kunna skriva här - men ni har kommit hit för att läsa om hur Xbox One slår Master Race på fingrarna - så vi tar det nu.

Xbox One bröstar upp sig mot PC:n

Just Dance 2017 är det första av UbiSofts dansspel att göra entré på PC. En god nyhet på alla sätt… utom ett. I och med att man upptäckt fördelen med att låta folk använda sin mobil som kontroll är detta också den enda kontrollmetod man valt till PC. Trots att Kinect fungerar utmärkt till datorer valde man att inte lägga in något stöd. Beslutet får man dessvärre ha förståelse för, då antalet PC-ägare med Kinect utgör en försumbar skara. Men det gjorde ändå releasen av Just Dance till en tråkig historia för mig. Dels uppskattar jag handlösheten som bara kan upplevas med Kinect - men sedan vill jag varken riskera att offra min telefon eller TV:n när jag dansar loss.

Så här har ni egentligen anledningen till att jag köpte Xbox One. Jag har alltid tyckt, och lär fortsätta tycka, att dansspel är otroligt roliga och dessutom ganska nyttiga. Vid sidan av Segas maracas är Kinect dessutom det absolut roligaste sättet att uppleva att rörelsebaserat musikspel på. Den senaste tidens Just Dance-spel är också en stor förbättring jämfört med tidigare år eftersom den streamservice som nu finns (som dock kostar pengar, men 90 dagar ingick i min version av spelet) ger ett gigantiskt urval av låtar.

Man kan se en viss sorglig ironi när man dessutom tänker på Guitar Hero Lives streamtjänst, som är ett av det spelet starkaste kort, att musikspelen i princip dött ut när de är som bäst. Deras akilleshäl har ju alltid varit att man känt sig begränsad till det som funnits på skivan. Men när streaming äntligen erbjuds är det för sent. Något sorgligt.

Just Dance 2017 skall hur som helst spelas på en Xbox One. Där kan inte ens Master Race konkurrera.

Om synergin mellan Kinect och dansspel tycks självklar så är det inte riktigt samma sak med Diablo 3. Då detta är en Blizzardtitel blir det per automatik ett spel i världsklass - om det finns inget att debattera. Men hur väl står det sig på konsoll kontra PC?

Själv har jag kört samtliga tre delar på datorn och tack vare, som tidigare nämnt, att jag var så sent ute med en Xbox One så gick det att hitta Ultimate Evil Edition för en spottstyver. Diablo 3 på konsoll har fått mycket beröm och det tog inte lång tid för mig att förstå varför. Körde en testomgång och fattade tycke direkt - men det var när en kompis kom över och en coop-omgång drogs igång som jag fastnade totalt. Vi hade tänkt testa en bunt spel den kvällen…

Det blev bara ett.

Jag medger inte detta med lätthet, men Diablo 3 på konsoll äter verkligen sin PC-kollega till såväl lunch som middag (dock inte kvällsmat, vi får inte ta i för mycket). Gillar datorversionen skarpt men känslan av intensitet och kontroll är helt annorlunda med en handkontroll i handen. Många önskade att Blizzard skulle lägga till möjligheten att styra på detta sätt till PC. Men Eurogamer har en intressant artikel där Blizzard berättar varför detta inte var möjligt. Det hade bland annat med antalet fiender på skärmen samtidigt, kameran, samt hur fienden placerade sig att göra. Detta visar på med vilken finess och eftertanke man skapade konsollversionen. Resultatet var ju också belönande, minst sagt.

Men jag vågar påstå att Xbox One-versionen inte bara slår den till PC, utan också den variant som finns till PS4 (och detta utan att ha testat den!!). Anledningen till detta stavar elitkontroll. I samband med en rea för någon vecka sedan investerade jag i denna kontroll som visade sig vara väldigt tung. Wii U:s Gamepad har dock gett mig muskler nog att orka med den men jag får helt klart säga att man ligger på gränsen för vad en handkontroll skall väga. Det var främst de programmeringsbara flapplarna där bak som var av intresse för mig (hela kontrollen går dock att programmera om efter tycke och smak, antingen i Xbox One eller via en app till Windows 10). Har jag samtliga fyra av de avtagbara flapplarna på är de lite väl mycket i vägen - men de två små, placerade högst upp där bak, är perfekt - inte minst för Diablo 3. Jag valde att mappa X och Y knappen till dessa två flapplar vilket gjorde att jag kunde ha tummen exklusivt för A-knappens attack (eller B-knappen när jag använde den). X och Y kunde å sin sida användas av de fingrar vi aldrig använder i spel, nämligen de som greppar baksidan av handkontrollen. Att spela Diablo 3 på detta vis var extremt bekvämt och åtminstone som jag upplever det, mer responsivt. På det hela sammantaget kändes Xbox One-versionen lite som en revolution (ja, jag vet att jag tar i här…). En mycket rolig upplevelse och nästan som ett nytt spel.

Så där har vi det. Man kan, vid vissa specifika tillfällen, ha roligare på en konsoll än PC i multiplattformsspel. Att detta beror på utvecklarnas val och inget annat är naturligtvis givet. Men för denna stund unnar jag, som önskar att allt i konsollväg skulle skrotats för länge sedan till förmån för Master Race, konsollägarna ett konstaterande - Xbox One slog Master Race på fingrarna… två gånger dessutom.

(PS4 har inte lyckats än dock…)Taggar: Xbox One, Microsoft, Sony, playstation, PC Master Race

Hoppas att The Last of Us gör skäl för sitt namn

Mattias Leisky 11 dec 2016 14:451726 visningarKommentera: 1 !

För några år sedan “drabbades” The Last of Us av samma fenomen som så många andra stortitlar. En stort sett enig sångkör, som skulle gjort vilken orkester som helst grön av avund, hyllade spelet med en så precis synergi att man lätt kunnat hävda att inget lämnats åt slumpen.

Utom Aftonbladet då. Och gissa en gång vilken recension som fick mest uppmärksamhet i Sverige.

När jag nu återvänder några år senare… till Aftonbladets recension då, inte spelet… kan jag fortfarande tycka att Johan (recensenten) är ute och cyklar på sina ställen - framförallt i sina jämförelser med The Walking Dead. Men på flera punkter håller jag faktiskt med i vad som ändå, om vi skall vara ärliga, var en lite väl uppenbar provokationstext.

The Last of Us var nämligen inte så fantastiskt att det förtjänade alla de där tiorna. Men på något sätt blev jag precis som så många andra trollbunden av de välskapta miljöerna och det sätt varpå karaktärena interagerade. Inte minst hade det en helt fantastisk första timme där det lyckades trollbinda mig på ett sätt som väldigt få spel lyckas med. Något som lite får mig att tänka på Bioshock Infinity.

Även här trollbands jag totalt av den första timmen. Att vandra runt i den där staden där uppe i luften var en smått euroforisk upplevelse. Den var så stark att jag i likhet med Naughty Dogs alster förlät på tok för många brister och tvärtom försökte försvara dem när de belystes av andra. Men nu, några år senare när The Last of Us: Part 2 nyligen presenterats, är det intressant att reflektera över vad man var så förlåtande åt.

Båda spelen led nämligen av nästan identisk problematik. På tok för utdragna och enformiga strider som skedde på alldeles för förutsägbara platser. Även om man på båda håll försökte få “stridsplatserna” att smälta in i miljön - så blev det nästan alltid uppenbart när man såg några välta conteinrar (för skydd) och annan rekvisita skapa en plats där strid snart skulle äga rum. Det var aldrig så att du överrumplade en fiende eller två som vandrat åt sidan. Det var aldrig, eller i alla fall väldigt sällan, så att någon faktiskt flydde när oddsen började tala emot dem. Nej, det började nära nog alltid på samma sätt. Några fiender lite här och var - och när själva striden väl drog igång teleporterades nästan uteslutande ett antal fler in. I Bioshock Infinity kunde du dessutom hamna i komiska sekvenser om du glömt någon autoskjutande pistol eller dylikt någonstans. Striden kunde så att säga vara vunnen, men spelet gick inte vidare föräns precis varenda fiende var borta. Detta kunde innebära en smått löjeväckande backtracking för att hitta vad det nu var som fortfarande var aktivt. Först då kunde spelet konstatera att “sekvensen var klar” och sedan släppa dig vidare.

The Last of Us hade dessutom väldigt oförutsägbara avstånd mellan dess checkpoints (det kan hända att även Bioshock Infinity led av detta, minns faktiskt inte). För mig personligen minns jag främst en sekvens bland stugor i vinterlandskapet där jag någorlunda effektivt tagit mig fram och nu var nära målet. Sedan gjorde jag någon miss och skickades tillbaka till vad som kändes som en annan tidsperiod. Bara att börja om. I och med detta system handlade apokalyps-äventyret för min del i mångt och mycket om att trigga nästa checkpoint så man åtminstone var förbi den delen. Något som förtog en del av spänningen.

Jag kan förstå oviljan att ha ett quick-save system liknande den gamla skolans PC-FPS. Men samtidigt måste man som spelutvecklare också ha ett konsekvent checkpoint-system när man nu väljer att gå den vägen (som de flesta gör numera). I The Last of Us kunde spelet ibland spara var och varannan minut - för att några moment senare vänta i vad som åtminstone kändes som uppemot en kvart (om inte längre) innan man äntligen tagit sig till nästa steg. Det beror naturligtvis delvis på hur snabbt man tar sig fram som spelare i de olika momenten. Men det kan långt ifrån vara hela förklaringen.

Man får verkligen hoppas att denna typ av strider var ett resultat av dåtida hårdvaras begränsningar. Framförallt Last of Us pressade PS3:an till bristningsgränsen så jag kan förstå att man behöver avgränsa striderna. Men det var för många av dem, det är svårt att förneka. Vi, som spelare, befann oss i en av de rikaste spelvärldar man upplevt (samma gäller Bioshock Infinity) - men fick på tok för sällan stanna upp och suga in miljöerna då oroliga spelutvecklare ville blidka de abstinenta actionlirarna.

Jag hoppas innerligt att The Last of Us: Part 2 drar ner tempot på flera platser än i inledningsfasen. Jag hoppas också att striderna görs betydligt mer intressanta och mindre förutsägbara. Tidiga kommentarer visar att det åtminstone verkar finnas en vilja att ha ett lågmält tempo på sina håll. Frågan är vad man definierar som detta. Enligt min mening skall ett spel av denna typ kunna ha uppemot en halvtimme då och då där inte ett skott avlossas. Det finns så otroligt många olika typer av spelmoment eller intressant story som man kan trycka in i denna värld möjligheterna är oändliga.

Ta till vara på dem, Naughty Dog. Och se till att striderna i The Last of Us gör skäl för sitt namn och verkligen var de sista av sitt slag. För jag tänker inte låta mig luras en andra gång.Taggar: The Last of Us, Sony, playstation, Part 2

Breaking News - Nintendo gör nästan exakt som jag vill

Mattias Leisky 26 jul 2016 21:412463 visningarKommentera: 4 !

Det är inte ofta jag kommer speciellt väl överens med de beslut Nintendo fattar. I allt från kontroller till konsoller tycks de göra nästan exakt tvärtom mot vad jag vill. På sistone har jag dock sett en tendens som jag gillar allt mer. Det började med en flirt med mobilmarknaden, och slutade med den perfekta konsollen.

“Perfekt” får dock ses i sitt Nintendosammanhang. Men så länge vi spekulerat om NX, ungefär lika länge har jag spekulerat (och hoppats på) en omvänd Wii U. En maskin där den bärbara konsollen är huvudenhet och det som traditionellt sett betraktas som en stationär konsoll snarare är en docka.

Jag vet dock inte hur mycket jag vågade hoppas på detta. Folks spekulationer har varit många och alltför få verkar ha gått åt det håll jag velat. Men idoga skisser på vad som åtminstone kunde se ut som en bärbar konsoll lät mig åtminstone hoppas.

Och nu verkar det vara verklighet.

Ett av de starkaste ryktena om NX kom slog ned som en bomb idag - och sett i ett perspektiv där nu Nintendo tvunget måste yngla av sig fler konsoller kunde jag inte vart gladare.

Som det ser ut just nu är NX nämligen just det, en bärbar konsoll med dockningmöjlighet. Det innebär troligen att tiden med en bärbar och en stationär maskin från Nintendo är över. Det innebär också att vi som bara helt enkelt vill spela Nintendospel åtminstone har en maskin mindre att slänga pengar på.

Det spekuleras naturligtvis en hel del om hur mycket kraft som kommer finnas under skalet och så vidare. Ni som läser mina inlägg är säkert föga förvånande över att jag personligen inte bryr mig så mycket om detta. För mig hade Wii U nog med kraft för att driva Nintendos spel. Och som jag skrev i ett annat blogginlägg ansåg jag att den konsollen kunde leva bra många år till. Gissningvis har dock NX några hästkrafter till under skalet vilket aldrig är fel. Med tanke på maskinens bärbara struktur lär det dock inte dra iväg för långt.

Ur ett strikt själviskt perspektiv blir NX därmed vad jag ogillar så mycket med Nintendo. Jag måste köpa ännu en maskin för att spela spel som troligtvis inte blir så mycket snyggare än vad de varit på Wii U. Sett ur ett stationärt perspektiv är detta förstås svårt att försvara. Dock blir den bärbara bonusen en tröst för min del. Nu kommer man på riktigt kunna dra igång Mario Kart NX hemma och fortsätta på semestern - denna del av kalaset blir guld.

Överlag måste jag därför se detta som en god nyhet. Jag ser dock två problem som kan sätta käppar i hjulet för Nintendo.

1. Hur kommer den stå sig mot mobilerna?

När Nintendo diskuterats har jag länge hävdat att jag tror att de åtminstone kan klara sig bra med en bärbar konsoll till. En strikt traditionell stationär konsoll, som återigen bara huserar Nintendos spel, hade jag varit mycket skeptiskt till. Bärbart är annorlunda och 3DS succé kan ses som ett bevis på detta. Jag är dock lite oroligare nu än jag var för något år sedan. När 3DS släpptes började smartphonen alltjämt bli var mans egendom. Men man får inte glömma att det faktiskt inte var så länge sig vi alla gick med knappmobiler. Smartphonens sjuka genomslag till var mans besatthet har skett under 3DS levnadsår. Detta till trots har Nintendos system sålt bra. Men nu måste NX sätta sig upp och konkurrera mot “telefoner” som i mångt och mycket bräckar många privatpersoners hemdatorer. Hur väl kommer den synas mot nästa generations Galaxy S eller iPhone?

2. Hur väl kommer NX att stå sig som stationär konsoll?

Det finns faktiskt åtminstone några goda saker att säga om Wii U:s grundkoncept. Det finns en dynamik i att en person har något på skärmen som inte de andra kan se. Men Nintendo lyckades inte förmedla detta och de lyckades då rakt inte omsätta det i praktiken. Det som oroar mig med en dockad NX är att det ändå finns en viss chans att de förlorar det som är deras signum, de lokala flerspelarkvällarna.

Om vi jämför med PC så är det fortfarande en sanslös mängd seriösa PC-spelare som knappt vet att man kan koppla mer än en handkontroll till sin dator. Jag vet inte hur många gånger jag i någon av Valves diskussionsforum läst någon efterfråga split-screen i något spel - och på allvar fått mothugg med frågan “vad skall man med det till?” (detta trots att Valve på sistone släppt flera tillbehör med detta i åtanke, och gjort mycket för att pusha konceptet)

Det kan alltså konstateras att flera Master Race-spelare helt klart vart smarta nog att välja rätt system, men där tar det stopp.

Vad som kanske irriterar mest med denna okunskap är att många sitter med det perfekta partysystemet hemma. Allt som behövs är en handkontroll eller två samt en HDMI-kabel. (Jag har varit slarvig här - jag skall komma till skott och skriva min rekommendationslista över bra lokala multiplayerspel till PC). Kan detta problem uppstå till NX?

Vad jag tänker här är att de flesta kommer utnyttja den som en bärbar konsoll och sedan tar det stopp. Nintendo kommer med all sannolikhet att göra reklam för möjligheten att docka den och så vidare. Men frågan är hur många som kommer se detta som en stationär konsoll att investera extra kontroller till?

Detta behöver förstås inte vara någon farhåga. Men jag upplever att folk är väldigt, väldigt lata när det gäller att lära sig teknik. Och en dockad NX lär vara en självklarhet för oss på det här forumet. Men långt ifrån alla sitter på vår kunskap vad gäller spel och tekniken bakom.

Dessa farhågor behöver förstås inte vara något. Kanhända blir NX en helt naturlig hybrid som alla tar till sig. Personligen tycker jag det hade varit lite fräckt om “dockan” var i stil med en Chromecast - det vill säga en dongel som du sätter i HDMI-uttaget och sedan förs “informationen” trådlöst dit. Dock finns det alltid risk för input-lag så man skall nog vara försiktig med vad man hoppas på.

I vart fall. Goda nyheter om detta rykte visar sig vara sant. NX blir allt intressantare att följa ju mer tiden går.Taggar: Nintendo, NX

Tidigare inlägg

1 2 | sista

Så körde Microsoft om Sony tillslut

18 jun 2016 13:001

De senaste åren har varit en motig tid för det gröna laget. Allt...

Välkommen till Master Race-ligan, Sony

3 maj 2016 20:452

Det finns inte många fördelar med konsoller längre. Deras starkaste...

En andra omgång: New Super Mario Bros 2

20 mar 2016 13:200

Den traditionella Super Mario Bros-serien tycks inte må så bra av...

Splatoon, ett offer för Nintendos beslut

1 feb 2016 14:3116

Förra året lanserades såväl Splatoon som Rocket League. Två spel som...

MYSTiskt omslutande (Erkänt God Smak™ ver. 2.0)

29 dec 2015 20:022

Det är snart ett år sedan Oskar Skog skrev om begreppet Erkänt God...

Jag måste resa mig för att byta spel...

5 dec 2015 23:438

Jag har ett problem… jag vill spela Mario Kart 8. I mitt Wii U...

Wii U borde fått leva i flera år till

22 nov 2015 17:4122

Det sägs att det tar åtskilliga gånger att byta en plats. Har du så...

Steamkontrollen - första intrycken

15 nov 2015 21:5810

Man skulle väl ibland kunna önska att Valve bara kunde göra saker och...

De var visst lite dyra, konsollerna

10 nov 2015 12:126

Så skedde det tillslut. Den limiterade vinröda utgåvan av PS4 med...

Det blev visst inte bättre än såhär...

12 okt 2015 14:5811

Det är väl rätt korkat att skaffa tre spel i en serie man aldrig...

Läser du dig till dina åsikter?

3 sep 2015 14:3416

Vet du vad input-lag är? Hur fick du reda på det? Idag är just...

Wii U och miljonerna

30 jun 2015 12:183

När man jämför Nintendo med andra företag är det inte sällan Apple...

Wii U är verkligen vår tids Dreamcast

11 apr 2015 00:0220

Det är nu drygt 15 år sedan en av spelvärldens största bomber slog...

Tack, Nintendo!

17 mar 2015 22:166

De flesta av oss har sedan länge lärt oss att det företag och...

Sonic ger Mario en käftsmäll... igen.

15 mar 2015 10:4710

Rosa glasögon har blivit en symbol för att se en fläckfrihet som inte...

Lär dig av Portal 2, Super Mario

22 feb 2015 00:383

Brukar personligen anse mig vara rätt snabb på att anamma...

Uppföljare på rutin - lika bra som de på "orutin"?

7 feb 2015 23:436

Då och då får en spelpersonlighet lite mer uppmärksamhet än vanligt...

PC Master Race? Knappast ett race...

29 jan 2015 21:4613

Föreställ dig en löparbana på 100 meter med sedvanliga åtta spår att...

Plattformsmani - och lite om att utmana Super Mario

24 jan 2015 21:040

Vi som gillar plattformsspel har sällan haft det så svårt som vi har...

Förväntningar - spelvärldens folksjukdom

5 jan 2015 18:576

Det har nu gått lite drygt ett och ett halvt år sedan The Last of Us...

1 2 | sista