Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Mattias Leisky

Registrerad: 4 apr 2002 13:56 Senaste besök: I går 22:38 Online: Nej

Göteborg

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

”Animerade spöken är aldrig otäcka”

Mattias Leisky20 jul 2014 01:162257 visningarKommentera: 11 !

OBS! Den här texten innehåller spoilers om filmen Mama.

Citatet ovan är från någon forumdiskussion på IMDB och är inte ens korrekt återgivet, men originalbetydelsen är detsamma. Det handlar i grunden om förmågan att visuellt skrämma oss tittare med gestalter som helt enkelt får oss att rygga tillbaka. När det gäller ljud är det inga problem. Vi ryggar tillbaka för såväl ljudläten och viskningar som instrument. Har du sett en skräckfilm, eller en del av den, utan ljud vet du vad jag talar om. Ingen genre, musikalfilmer möjligen undantagna, är så beroende av ljudet som skräckfilmer.

När det kommer till det rent visuella blir det alltså svårare, om man skall tro hen som jag citerade. Jag har personligen tyckt att vissa animerade figurer har sett obehagliga ut, men dessa är lätt räknade. Ofta blir de också obehagliga om de bara visas en kort stund åt gången och helst inte vid för många tillfällen.

Detta förstår producenterna av filmen Mama, åtminstone fram till dess att man skall komma till ett avslut.

Mama är nämligen en riktigt sevärd film i ungefär 90% av speltiden. Ljudeffekterna är rätt, karaktärerna hyfsat trovärdiga för att vara en skräckfilm – och framförallt ser vi inte speciellt mycket av ”Mama”. Hon dyker upp i små doser, förvisso aningen för långa i några sammanhang där man kan urskilja att hon faktiskt tycks se lite fånig ut, men på det hela taget har man hittat balansen. Ja till slutet då. Då tar hon nämligen huvudrollen i precis alla bemärkelser och vi får en slags melodramatisk, känslosam avslutning… med ett spöke.

Man kan väl säga att Mama om något definierar de svårigheter som finns att knyta ihop säcken i skräckfilmer. Nej, det är långt ifrån det sämsta slutet jag sett i genren. Men jag har svårt att se hur någon skulle kunna vara speciellt förtjust i det. Speciellt då filmen i övrigt som sagt var riktigt bra. Måhända är ändå receptet för skräckfilmer att lämna dem hyfsat öppna. I det här fallet hade man haft bra många fler kalla kårar i ryggen om man stängde av efter nämnda 90% sedda.

Det största problemet med avslutningen är ändå att Mama, den mystiska karaktär vi egentligen inte vet så mycket om, blir alldeles för personlig. Och ja, ju mer vi får betrakta henne dess mindre hjälper det om hon gått ryckigt eller vridit kroppen i omöjliga ställningar, man får faktiskt lite svårt att ta henne på allvar. Hon ser ju inte direkt otäck ut, när allt kommer omkring.

Producenterna av Blair Witch Projekt och senare även de som låg bakom Paranormal Activity visste mycket väl om detta. Visst, båda filmerna – inte minst den förstnämnda – har delat upp världen i två läger. Men man kan inte förneka att de lyckades med vad de gjorde gentemot den halva som var positiv (jag tillhör den). Och receptet var att i princip inte visa något i spökväg. Låt folk få tänka lite själva och fantisera vad som gömmer sig bakom vrån i stället för att presentera allt.

De spökerier som trots allt fanns innefattade inga animationer. Säger jag ”sekvensen där Katie står vi sängen och stirrar” vet alla som sett Paranormal Activity vad jag talar om. Det klippet har etsats sig fast i våra näthinnor för all framtid. Mer än något animerat spöke någonsin kunde gjort. Att en människa beter sig egendomligt kan med andra ord vara betydligt kusligare än det mesta som kan framställas med modern teknik.


Vi glömmer aldrig...

Det finns dock fall där vålnaderna sett rätt obehagliga ut. Jag håller The Ring som en av de bästa skräckfilmerna som jag sett. Då syftar jag på den amerikanska versionen, och inte den japanska. Jag hädar väl förmodligen här, men jag tillhörde kategorin som blev så pass nyfiken av alla hyllningar att jag bestämde mig för att titta på originalet. Borde låtit bli, som vid så många andra liknande tillfällen. I vilket fall var Amerika-Samara inte animerad utan bara skickligt förklädd, samtidigt som hon var med i en perfekt avvägd mängd speltid i filmen. I den berömda TV-scenen fortsatte hon vandra med håret hängande framför ansiktet vilket gav en effektfull känsla samtidigt som man inte avslöjade hennes utseende fram tills sista sekund. Många borde ha The Ring som förebild när man ”ger spöken speltid”, så att säga.

Egentligen är det väl inte så värst annorlunda i spelens värld. Det är svårt att få någon att se obehaglig ut rent visuellt. Samtidigt som ljudeffekter och stämningsskapande miljöer är lättare att få till. Så på det hela taget får man väl säga att hen jag citerade till ganska stor del har rätt. Bortsett från Samara, som ju egentligen skall föreställa en förruttnad flicka snarare än ett renodlat spöke, så har jag rätt svårt att dra mig till minnes figurer som jag tyckt vart obehagliga. De finns, men ofta är det gestalter som visas under väldigt korta ögonblick vilket gör att man inte hinner detaljstudera så mycket. Något som ju knyter an till det som mycket av texten handlar om – visa inte något för länge.

De som trots allt vill skrämma oss med rent visuella varelser har med andra ord en del jobb framför sig.

Har du sett någon ”personlighet” i en film eller i ett spel som du tyckt sett obehaglig ut?Taggar: Mama, skräcfilmer, skräckspel, animerade spöken

« Till bloggen

Kommentarer

Karmosin20 jul 2014q

Får mig att tänka på https://www.youtube.com/watch?v=0AXseEnXtsc
Den största anledningen att jag tycker den scenen blir obehaglig är det snabba hoppet till en helt annan visuell stil och hur primitiv figuren ser ut, något som serien gjorde några gånger, men inte tillräckligt för att det skulle bli förutsägbart.

Emma Kujansuu20 jul 2014q

Mars Attacks! Scenen där en av Marsmänniskorna klär ut sig till en dam och går på ett otroligt obehagligt sätt.

Som egentligen inte ska vara läskig alls men som lämnat ett avtryck som jag aldrig kan sudda ut.

Vid 1.17 blir det speciellt vidrigt då hon småspringer fram.

https://www.youtube.com/watch?v=H5bEeni-OCc

Fyfan.

MetalSlime20 jul 2014q

Clownen.

Thomas_8720 jul 2014q

Ja, jag tycker oftast att det är läskigare när fokuset hänger på vad man inte ser än tvärtom (typ Paranormal Activity som jag faktiskt tycker är riktigt bra)

Med Mama känns det dock som att det inte är meningen att Mama ska se otäck ut, eftersom det egentligen inte är en ond ande, hon vill ju bara ha tillbaks sitt barn. Då är The Grudge värre, där det är helt omöjligt att bli rädd för monstret trots att det är meningen att man ska bli det.

Och ja, The Ring har ett bra "monster" men den filmen faller på sin löjliga premiss istället.

Mattias Leisky22 jul 2014q

Thomas:

Ja, jag vet inte. Det känns ju ändå som att de försöker få Mama att framstå som obehaglig med tanke på hur hon agerar i många sammanhang, inte minst när hon går förvridet. Sedan är väl tanken med många av dessa andar att de inte är genomonda. Samara är det egentligen också synd om, ifall man tänker efter.

För övrigt tycker jag The Ring är så vattentät som en skräckfilm kan vara. Måste vara väldigt många filmer i genren som faller igenom din sil ifall du upplever att The Ring har en dålig premiss?

Alvin22 jul 2014q

De är förvisso manga och inte filmer, men en anledning till att jag finner Junji Itos alster så intressanta (även om de också kan vara både avsiktligt och oavsiktligt skrattretande) är att han lämnar väldigt mycket öppet och bryr sig sällan om att förklara någonting. Ju fler skräckfilmer som fattar detta desto bättre.

Ännu bättre är det att ondskan ALLTID vinner.

Thomas_8722 jul 2014q

Mattias Leisky:

Måste vara väldigt många filmer i genren som faller igenom din sil ifall du upplever att The Ring har en dålig premiss?


Nja, det är inte så många filmer som har som premiss att man efter att ha kollat på ett videoband dör om 7 dagar. Det är en ganska löjlig ide ändå, jämfört med mycket annat.

Mattias Leisky22 jul 2014q

Thomas:

OK! Jag tycker det var ångestdrypande och dessutom förklarades rätt bra i filmen (återigen, med skräckfilmslogik sett).

MetalSlime22 jul 2014q

Tycker storyn i The Ring var riktigt originell och cool när den kom.
Psychon som ränner runt och knivar folk känns ju lite mer gjort...

Johan Lorentzon26 jul 2014q

Jag tror att tricket att göra en hemsk karaktär är att göra den mänsklig men med ett omänskligt beteende, likt Samara. Ett annat exempel är Exorcisten och scenen är Regan går ned för trappan baklänges i spindelgång. Den scenen är sjukt creepy. Liknande saker kan man väl dra till Dead Space eller the Thing, monster som visar delar av sin tidigare mänsklighet. Problemet med helt animerade figurer är oftast att de lika gärna skulle kunna vara utomjordingar i Star Wars. De blir inte otäcka för att de inte ser mänskliga ut eller saknar mänskliga drag. Det blir lite som en bakvänd uncanny valley.

Nu gillade jag Mama och jag tror likt Del Toros tidigare skräckisar att slutet inte ska vara så hemskt. Barnhemmet hade ju också ett "mysigt" slut egentligen men vägen dit hade riktiga skräckmoment.

Mattias Leisky28 jul 2014q

Johan Lorentzon:

Nu gillade jag Mama och jag tror likt Del Toros tidigare skräckisar att slutet inte ska vara så hemskt.


Nä, jag förstår. Känner bara att det inte riktigt passade in i hur hon agerade i så många situationer under filmen. Och jag bär med mig de 90% av filmen som jag faktiskt tyckte var riktigt bra, det gjorde den väl värd att se. Slutet var exempelvis inte lika illa som i The Last Exorcism där en i mitt tycke helt förträfflig film nära nog saboterades under de sista två minuterna. Återigen, jag bär med mig mycket av de positiva aspekterna, men slutscenen naggar ständigt där vilket gör det svårt att uppskatta allt som var så himla bra. Slut är abnormt viktiga, helt klart =)

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.