Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Mattias Leisky

Registrerad: 4 apr 2002 13:56 Senaste besök: I går 22:38 Online: Nej

Göteborg

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Spel förenar oss

Mattias Leisky16 nov 2014 00:171243 visningarKommentera: 0 !

När man levt 36 år finns det vissa mallar man nästan förväntas följa. Frågar någon, ”vilket är ditt bästa spelminne?” skall man inte svara något så själlöst som första helgen med World of Warcraft.

Det här med ”bästa” och ”världens bästa” är länge något som fått mig lite avig. När jag ombads lista de starkaste spelen någonsin såg listan nästan alltid likadan ut i toppen. Super Mario Bros 3 överst osv. Men jag vet inte om jag kan stå för det. Eller tja, jag kan inte stå för det. New Super Mario Bros U är ju bättre, upptäckte jag för något halvår sedan. Men även om Mario U nog får sägas vara det mest välgjorda plattformspel jag överhuvudtaget spelat, vet jag inte om det kan inneha plats ett av alla spel någonsin.

Är man 36 skall ju den platsen ockuperas av något osbkyrt japanskt rollspel där man behövde sitta med ett inhemskt lexikon för att ta sig vidare. Alternativt något 8-bitars-spel ingen hört talas om och som gärna får ligga på ett femsiffrigt belopp på Ebay.

Så säger stadgarna.

Så jo, jag har problem att utse det bästa spelet någonsin. Men inga problem alls att utse mitt starkaste spelminne. För den där helgen för snart tio år sedan var magisk på alla sätt och vis. En helg där allting helt enkelt var perfekt.

Jag vet vad du tänker. Tiden har förskönat allting och det som nu går att skrapa fram är allt det goda. Jag kan inte med 100% säkerhet säga att du har fel, men till 99%. Allt från torsdagskvällen när vi stod och köade till Tradition (i Nordstan, Göteborg) till den tidiga fredagsmorgonen med blott några timmars sömn och sedan, till sist, när våra karaktärer möts för första gången i Westfall efter ett väl tilltaget antal timmars levlande.

Blickarna drogs till oss den där sena vardagskvällen i Göteborgs största köpcentrum. Är det någon gång en gamer syns så är det när den står mitt i natten i ett affärskomplex och väntar på ett spel ingen förutom de inbitna hade hört talas om. Det är svårt att tänka sig nu, men World of Warcraft var till en början bara för de allra mest Blizzard-frälsta. En stor skara förvisso, men långt ifrån den hord av folk som skulle befolka spelet några år senare. Jämför du releasen av originalspelet med dess första expansion, The Burning Crusade, var skillnaden milsvid. Från en försiktig kö på några hundra personer, utan något som helst jippo överhuvudtaget, till rena superfesten med portal och allt möjligt tillsammans med en orm av människor som mer eller mindre gick genom hela Nordstan. DEN gången visste folk vad vi väntade på, ingen kunde missa det.

Men det som gör spelminnet så starkt är varken att vi var bland de första i Europa att spela WoW i skarpt läge (spelet sålde faktiskt slut och Blizzard tycktes vägra släppa nya ex tills servrarna stabiliserat sig, vilket naturligtvis gjorde World of Warcraft eftertraktat på Tradera), eller hur fantastiskt spännande det var att få utforska världen med den gubbe man faktiskt skulle spela framöver (karaktärerna från betan raderades ju, naturligtvis, vilket gjorde dem opersonliga). Nej, det var den gemenskap som var oss vänner emellan. Samtliga fyra av oss var intresserade till max och inställda att spela för fullt. Och den helgen hade vi inte bara en kul spelhelg, vi flyttade till en annan värld.

En värld som var helt orörd.

För det finns bara en chans att uppleva en öppning av ett MMO, och det är att vara med vid den. Jag minns än idag hur jag tittade ut över Loch Modan, ett rätt tidigt levlingsområde – och såg folk överallt. Dessa nybörjarområden som snart skulle bli helt tömda var då alldeles fulla av liv – och den känslan var speciell. Gänget hjälptes naturligtvis åt att tagga mobs. En av oss var druid, sällsynt på den tiden, och hade en av spelets få (om inte enda) instant-spells som kunde slängas utan någon cooldown (Moonfire). Så hur förbannad man än var när man fick något förstorad råtta taggad framför ögonen på en, lika glad var man när man gick vinnande ur striden. Samarbete var nyckeln.

Och när du har ett intresse så här engagerande har du alltid något att prata om. Det finns ständigt en aspekt du inte tagit upp tidigare, alltid en historia att skratta åt, och jämt en erfarenhet på lager om en händelse du inte berättat. Detta skapade en gemenskap oss emellan som senare är svår att uppnå när var och en håller på med sitt.

För visst, så blev det ju tillslut. Burning Crusade utgjorde ett härligt undantag dock. Här tillkom en flickvän, numera fru, till en av mina vänner vilket skapade det i detta spel ideala antalet fem. Vi tog en hel veckas semester och spelade alltså i ett tempo som vi aldrig gjort tidigare, och heller aldrig skulle göra någon mer gång. För när Lich King så släpptes startade vi bara tre stycken, i Mist of Pandaria var vi ner i två. Och nu, denna torsdagkväll när detta skrivs, var jag själv.

Det är inte riktigt hela sanningen förvisso. Tanken var att en av mina vänner också skulle köra denna kväll, men en sista-minuten händelse satte stopp. Dock är tanken ändå lite vemodig. Vi är bara två kvar, och den gemenskap som alla upplevde för tio år sedan har gått sin väg.

En har slutat spela av principskäl, och den andra har efter en konflikt han själv skapat valt den enda lösning han känner till – att isolera sig. I en annan tid, och en annan värld, hade vi säkert kunnat få återuppleva lite av den magi som vi kände då. Men inte här.

Spel kan verkligen förena. Vi har känt varandra i många år, och bortsett från konfliktens spår pratades vi vid med jämna mellanrum. Men inget går att jämföra med när alla spelade. Man hade en helt annan kontakt, helt enkelt.

Därför blir jag ibland lite mörkrädd av alla som bekymrar sig så över spelandet och den gemenskap vi har över nätet. Nej, självklart skall den inte ersätta vardagliga möten. Men vid alltför många tillfällen glömmer man bort hur mycket de intressen man har över nätet – såväl spel som andra sysslor – för folk närmare varandra. En gemensam utgångspunkt skapas och det är också lättare att få ihop tid i och med att man sitter hemma.

Jag vill därför avsluta med att säga: Vårda ert spelintresse, ta hand om det. Och även om det inte är lika vanligt längre att känna sig för gammal för spel, så slå bort även de tankarna ifall de kommer smygande. Själv hoppas jag att jag kommer sitta på ålderdomshemmet vid 87 och spela tillsammans med några likasinnade.

Vilket spel?

Det vid den tiden nyss utgivna World av Warcraft II förstås!Taggar: Spel, gemenskap, world of warcraft

« Till bloggen

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.