Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Mattias Leisky

Registrerad: 4 apr 2002 13:56 Senaste besök: I går 13:17 Online: Nej

Göteborg

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Plattformsmani - och lite om att utmana Super Mario

Mattias Leisky24 jan 2015 21:041626 visningarKommentera: 0 !

Vi som gillar plattformsspel har sällan haft det så svårt som vi har det nu. Inte sedan 16-bitarseran har genren vart så överbefolkad av diverse aspiranter som alla vill ha vår uppmärksamhet. Den stora skillnaden nu mot då är kanske att det allra största utbudet står att finna på PC.

Och det är inte så dumt, när allt kommer omkring. För de två bästa handkontrollerna just nu, Xbox One-kontrollern och Wii U Pro-kontrollern – funkar alldeles utmärkt på PC. Den sistnämnda kräver en adapter för dryga 200 spänn inklusive frakt. Men det är ändå en förhållandevis acceptabel summa för ett fantastiskt styrkors och nära nog oöverträffad ergonomi. Men visst, sitter du inte på en Wii U och redan har kontrollern blir det en engångssumma på 700 kr. Inte helt obetydligt, förstås.

Tur då att man kan plocka bort en nolla från de flesta prislappar om man jämför med vad spelen kostade till Mega Drive/SNES – åtminstone om det är Steamrea.

Och ja, tur är det verkligen. För skall man dra ännu en parallell till de konsollerna så är det den att många av plattformsspelen inte är så värst engagerande.

Jag har tidigare pratat lite om den trend jag tycker mig se numera, att nutida plattformsspel handlar mer om svårighet än något annat. Gjorde analysen att det är lättare att göra ett svårt spel än ett lätt, och hänvisade till Super Meat Boy. Vill påstå att jag fick lite vatten på min kvarn när jag för några veckor sedan testade Oozi. Spelbeskrivningen sade allt jag ville höra. Att det skulle vara ett hyfsat lättspelat och avslappnade spel – samtidigt som färgglada miljöer ingöt hopp om behagliga omgivningar, något som är viktigt för mig.

30 minuter senare ville jag aldrig starta spelet något mer.

Det är förstås väldigt hårt att döma ut ett spel på en halvtimme, och något man egentligen inte skall göra. Men något tråkigare i spelväg har jag faktiskt inte prövat på bra länge. Själva banorna var totalt intetsägande och samtliga fiender helt förutsägbara. Jag tror inte riktigt jag förstått hur genialiskt Super Mario Bros (1) är utformat vad gäller miljödesign förräns nu. Man börjar ute, hamnar sedan i en källare och strax därefter hoppar man bland träd för att till sist möta Bowser i sin borg.

Trots sanslösa tekniska begränsningar har man redan på de fyra första banorna skapat en enhet i nivåer som är helt olika varandra. Källar- och trädbanorna kunde estetiskt inte skiljt mer sig mer från varandra. Ändå upplever du som spelare den starka röda tråd som finns i Super Mario Bros, och du vill utforska mer.

Det vill du inte i Oozi. De härliga böljande kullarna, vars lummighet trycker på helt rätt knappar hos mig, blir snart spygröna. Inte för att de tappar färg, utan för att allt är likadant hela tiden. Ingen finess, inget oväntat, bara tre evighetslånga banor som ser exakt likadana ut.

Och jag vet att det kommer förändras om jag bara orkar spela lite till. Men poängen med ett spel är ju att man skall vilja det. Fast när jag ger detta spel det historiskt låga betyget 2/10 så är det med reservationen att jag inte borde få ge något betyg överhuvudtaget – då jag spelat det för lite.

Life of Pixel är ett annat spel som på förhand klickade in rätt boxar för min del. Jag är lite förvånad att det inte uppmärksammats mer då konceptet är riktigt häftigt. Du är en fyrkantig pixel och skall ta dig igenom världar var estetik är hämtad från en hel drös av klassiska konsoller och speldatorer. Såväl grafik som ljud imiteras och resultatet rent grafiskt är rätt klockrent.

I Life of Pixel symboliseras varje värld av en konsoll. Så när du exempelvis väljer Commodore 64 introduceras du till ett kort intro om själva maskinen och dess tekniska specifikationer. Sedan får du spela igenom ett antal nivåer baserat på grafik och ljud från den specifika konsollens era.

Min reservation är väl parallax-scrollingen. Jag vet att den inte introducerades i och med SNES/Mega Drive, men vill påstå att den blev standard där. Här har flera nivåer baserat på antika system parallax-scrolling, även Game Boy-banorna. Det är väl möjligt att vissa spel faktiskt bjöd på detta, men det kändes inte som normen. Hursom så är ju denna scrolling viktig för mig så jag uppskattar det i vart fall, men det kanske inte känns helt tidsenligt alltid.

Tyvärr är de i vart fall så fina retrobanorna bara kulisser. I grund och botten går alla nivåer ut på samma sak. Samla på ett antal kristalliknande föremål, hitta den ”gömda” (det är den dock aldrig hitills vad jag sett) kristallen i fall du vill och ta dig vidare. Det hjälper inte att plattformarna byter såväl form som färg, för grundspelsmomentet är lite för enformigt. Lite synd.

Detta till trots gillar jag ändå Life of Pixel en del. Utmaningen är lagom och du får göra en del halsbrytande hopp. Och grafiken går ju inte att klaga på… 6/10.

Till sist har jag prövat BattleBlock Theater som ger sig ut för att vara ett ”humoristiskt” spel. Jag tror det är en av de mer farliga beskrivningarna man kan ge sig själv, menmen. Själv skulle jag nog mer säga att det ”försöker” vara humoristiskt.

Tur då att det inte spelar någon större roll i sammanhanget, för BattleBlock Theater är helt klart det bästa av de tre plattformsspelen jag testat här. Återigen skall man samla kristaller men här är det inte ett måste att hitta alla. Tvärtom kan den som bara vill ha tillräckligt för att ta sig till nästa bara relativt enkelt få ihop de tre som krävs. Men vill man ha nya färdigheter mm. får man se till att leta lite extra.

Man skulle kunna säga att Life of Pixel och Battleblock Theater på ett sätt är varandras motsatser. I det förstnämnda hittar du hittar du variation i den grafiska presentationen, i det sistnämnda i gameplayet. Och visst är det ju det som ändå är viktigast.

Även om vissa banor tenderar på att vara lite entoniga så testas man som spelare lagom ofta. Det finns tillfällen där du får tänka till lite, och det finns tillfällen då du måste hålla tungan rätt i mun när precisionen sätts på prov. Överlag ett kompetent och hyfsat originellt plattformsspel som torde vara ett hyfsat säkert kort för fans av genren. 7/10 (en stark sjua mot Life of Pixels rätt så svaga sexa).

Men trots att såväl Spelunky, Rogue Legacy och många andra liknande titlar finns tillgängliga så måste man visa en form av uppskattning för Nintendos förmågor. New Super Mario Bros U kan visserligen bedömas vara för lätt. Men det spelar ingen roll. Varje nivå är en storartad uppvisning i kreativitet. Och de överraskningar man stöter på är oräkneliga.

Det är förstås orättvist att sätta indietitlar mot vad jag själv klassar som världens bästa plattformsspel. Men jag hoppas ändå att all den kreativitet som finns världen över skall kunna våga utmana vad som blivit lite av en norm på sistone. För ja, det verkar inte så värst svårt att utmana spelare med korta nivåer där halsbrytande hopp och svinsvåra bossar drygar ut speletiden på grund av alla gånger man dör. Svårare är att hitta utforskarglädjen hos spelarna och få dem att vilja se varje del av en bana, utan att för den delen helt kompromissa med utmaningen.

Jag är riktigt nyfiken på vad folk kommer att göra med Mario Maker. Det är sällan jag ser fram emot hemmagjorda nivåer till befintliga spelserier, men detta är ett stort undantag. Förhoppningsvis finns det några som verkligen försöker skapa världar att minnas, snarare än att tävla i att få död på så många som möjligt. Man kan också hoppas att detta skapar inspiration till att få fram bättre banor även till nya PC-produktioner.

För det känns lite som vi behöver det där plattformsspelet… Alltså spelet som inte är ett Mario-spel men som ändå hämtar lagom inspiration samtidigt som det är något eget. Jag skall absolut inte klanka ner på all den talang som finns. För det finns verkligen många bra plattformsspel. De förträffliga är dock riktigt svåra att hitta.

Men jag får väl leta vidare…Taggar: plattformsspel, Mega Drive, SNES, Nintendo, Super Mario Bros

« Till bloggen

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.