Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Mattias Leisky

Registrerad: 4 apr 2002 13:56 Senaste besök: I går 23:02 Online: Nej

Göteborg

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Sonic ger Mario en käftsmäll... igen.

Mattias Leisky15 mar 2015 10:473927 visningarKommentera: 10 !

Rosa glasögon har blivit en symbol för att se en fläckfrihet som inte existerar. Att förlåta, eller se genom fingrarna, för fel som finns men som man inte vill veta av. Ofta förknippat med förälskelse, inte sällan också med kärleken till retrospel av den typ som resten av världen helst vill glömma.

Några rosa glasögon kan man inte beskylla den genomsnittlige Sonic-spelaren för att ha. Tvärtom har priset för Sonic Adventure 2 och spelen som följde fram tills den absoluta botten i och med Sonic 2006, färgat allt blått. De blåa glasögonen ser nämligen bara fel. De hänvisar till en gammal – en gång i tiden lite smårolig bild döpt till The Sonic Cycle – och tycks ingenstans se att saker och ting har förändrats.

Det kan te sig lite kontraproduktivt att på sätt och vis recensera åsikter, men jag har personligen alltid tyckt att det är intressant att reflektera vad som gör att folk tycker som de gör. Precis som i fallet med rosa glasögon tror jag på allvar att man kan mynta begreppet blå glasögon när det kommer till Sonic – för han har mycket svårt att vända bilden av sig själv – se bara på Sonic Lost World.

Men om vi börjar lite längre bak så är det efter mer än 20 år fortfarande den legendariska gamla speltidningen Interface som lyckats beskriva Sonic 2 på det mest värdiga sättet:
”Sonic 2 är inte ett spel, det är ett digitalt lustigt hus”. För det var sannerligen i tvåan som man gick all-in och slog till med extra allt, överallt. Även om inte Sonic Lost World är riktigt lika överväldigande med överraskningar som kastas över en, så är det inte långt ifrån. Vi ser en såväl en röd tråd som en dynamik banorna emellan. Och få om ens några inslag känns malplacerade.

Jag har skrivit en hel krönika om förväntningar och hur bra det är att inte ha några. Lost World var inget undantag. Väl medveten om alla omdömen gick jag in med en rätt neutral inställning, förutom på en punkt. Värld 4. Vid ett flertal tillfällen läste jag att spelet gick an fram till just denna värld, sedan gick det utför – så självklart var jag nyfiken vad som hände just där. Vad var det som fick folk att ändra uppfattning i så stor grad som de gjorde?

Har lust att svara, ingenting.

För anser man att värld fyra är någon form av dealbreaker känns det som man har tagit på sig de där blåa glasögonen igen. Jag kan förstå vad folk inte gillar. Vid första delvärlden är det halt – och det är svårt att uppskatta det faktum att när man tar den mest logiska vägen så blir man tillbakaflyttad till en tidigare del av banan. Kanske inte den allra mest briljanta idén av alla – men också en idé som bara förekommer, så vitt jag vet, i denna bana.

Sedan har vi bana 4-2. Jag kan föreställa mig kritiken: ”Spelar väl inte ett Sonic-spel för att rulla runt i en stor snöboll”. Man kan förstås se det så. Eller så kan man se det som att vi nu getts möjlighet att spela den bäst designade Monkey Ball-banan sedan Super Monkey Ball Deluxe. Vad man väljer är upp till en själv.

Och det är väl lite detta som är min glasögon-poäng. Det finns i princip inget plattformsspel som inte har alla dessa sidospår. Mario har sina vattenbanor och Rayman sitt skjutspel. Många, många plattformsspel har också sina förbaskade autoscrollande banor. Dessa moment utgör sällan spelens absoluta höjdpunkt. Men det ger oss ett tillfälle att vakna till lite och inte vaggas in i ett scenario där allt kan förutsägas. Man kan kalla det en liten tillkryddning, om man så vill.

För min del är Sonic Lost World en del av en trend. En trend där Sonic ger Mario på käften. I det här fallet har Sega gjort spelet som jag önskade att Mario Galaxy 1&2 var. De andra spelen jag tänker på är hur Sonic All Star Racing Transformed utmanade Mario Kart och hur Sonic 2 tog sig an Super Mario World. Nej, i de sistnämnda exemplen vill jag inte påstå att Sega körde över eller ens om Nintendo – men de utmanade rejält på flera områden, och gick till och med om på andra.

Men när det gäller just Super Mario Galaxy 2 så är det få spel som jag gett så många chanser. Det var spelet jag behövde möblera om för att kunna spela. Sensorbaren var för långt bort för att kunna uppfatta mitt siktande från soffan så varje spelomgång blev mer omständig än man skulle vilja. När jag tillslut skaffade Wii U och valde att ha den i sovrummet under en period försvann just det specifika problemet. Dessvärre hjälpte det inte spelet.

Jag kan förstå varför ni tycker det är genialiskt. Verkligen. Hur alla dessa vinklar och vrår skapar plattformsbanor där man inte tror att de skall finnas är verkligen beundranvärt. Men för mig blir det bara forcerat. Jag avskyr dessutom banorna där man springer runt på klot och känner inte alls att de passar Super Mario.

Annat är det i Sonic Lost World. Rullandet fungerar utmärkt och jag lider inte alls av att snurra runt på de klotformade små öar som man stöter på även här. Om det är styrningen, kamera eller en kombination av de båda som fungerar bättre kan jag faktiskt inte riktigt sätta fingret på. Men för min del passar denna typ av värld Sonic betydligt bättre än Mario, faktiskt. På samma sätt känns Lost World i betydligt större mån som ett fokuserat plattformsspel i stället för de äventyrsinslag jag tycker ses i alltför stor mån i Mario Galaxy-spelen (tvåan är dock bättre).

Så… visst önskar jag väl att jag fick uppleva vad ni fick i detta rymdepos. Men gläder mig ändå att jag kan se vad andra uppenbarligen inte finner på annat håll. Det funkar ju det med.

Men ibland kanske man skulle må bra av att ifrågasätta vad man egentligen tycker är bäst. Det känns som så självklart för många ibland… Lite väl självklart kanske. Skulle någon sätta en kniv vid strupen och tvinga mig att välja mellan Sonic the Hedgehog 2 och Super Mario World skulle jag som den stora majoriteten i världen svara det sistnämnda. Ändå kommer jag på mig själv att återkomma till Sonic 2 gång på gång, jämfört med Mario World som jag inte dragit igång på evigheter. Spelar inte länge, det skall medges. Ofta tar jag mig bara till och förbi Chemical Plant Zone och nöjer mig där. Att bara susa nedför de fantastiska backarna, åka igenom rören, och till sist inte längre vara ett dugg nervös när det rosa vattnet dyker upp – det är speldesign som inte går ur tiden. Några minuter är allt som behövs.

Men visst, Sonic 2 är till skillnad från Mario World – på grund av Nintendos ovilja att en testa ett nytt spår – tillgängligt på PC. Därav finns den blåe igelkotten alltid till hands på enkelt sätt för min del. Kanske spelar det in.

Eller kanske tycker jag helt enkelt att det var Sega som gjorde det bättre spelet av de båda för snart 25 år sedan?

Vem vet? Inte ens jag själv verkar det som.Taggar: mario, Sonic, Nintendo, Sonic Lost World, Mario World, Sonic 2

« Till bloggen

Kommentarer

Linus Lekander15 mar 2015q

Kan framförallt skriva under på detta vad gäller Sonic Racing Transformed. Uppskattade dessutom vad Sega gjorde med Generations. Det är konstigt hur Sonicspelen överlag har fått sig ett uppsving på senare år utan att trots det vinna något verkligt erkännande av de tidigare fansen.

Inser att jag måste spela Lost World snart.

Anonym15 mar 2015q

Haha, rosa glasögon, härligt sätt att se Sonic på (han blir ju bättre då) Jag har inte tänkt på det så förut (ska köpa loss lite rosa glasögon från Super Mario-spelarna)

Hmm, menar du att retrospel i princip ses genom rosa glasögon? Ja kanske, jag ser inte många anledningar att spela de tvådimensionella Final Fantasy nu istället för XII, XIII och XV (de som ger så MYCKET mer intryck under speltiden)
- Med Mario och Sonic är det lite annorlunda, Super Mario World kanske är lika rikt på innehåll som Super Mario Galaxy, medan Sonic 2 är strömlinjeformat som spelupplevelse mycket mer än senare Sonic i 3D (Sonic Unleashed växlar lite ner till det sämre, Generations blir lite som en samling partytrick utan min inlevelse iaf, jag gillar hellre en slags fejkad målmedvetenhet i spelet, som i Sonic 2, inga fillers i det)

Var riktigt peppad inför Sonic Lost World, men spelade demon och tyckte att det var superkul gameplay och (dock) en något stelt återuppbyggd re-presentation av Sonic 2, vilket gjorde att jag avböjde från min hypade master-plan att köpa spelet.

Hur som helst, Sonic-spelen är oftast häftigare än Mario, i mina ögon, trots sina små brister (svajig styrning, fjantig story men det är ändå story till skillnad från t.ex. Superointressanta storyn (vilken story?) i Mario Galaxy 2

Sist men inte minst har jag himla svårt för självaste Mario i 3D, vafn är det för figur? Han hade ju hockeyrocksfrilla i Bros. Sedan Mario 64 har han sett sjukt <- formgiven ut.

(Ser att du lade upp en cool bild i och med bloggen.. jag visste inte tidigare att det gick, cool nu vet jag 8)

Mattias Leisky15 mar 2015q

SpinJimmyh:

Hmm, menar du att retrospel i princip ses genom rosa glasögon?


Det var en mening jag skrev som var otydlig redan från början och som jag gjorde mitt bästa för förbättra med orden "av den typ" - men den är fortfarande för flytande märker jag.

Vad jag menade var retrospel som inte åldrats värdigt men som ändå av många, tack vare rosa glasögon, ses som långt bättre än de kanske är. Detta gäller dock långt ifrån alla gamla spel då det finns många som står sig väl än idag.

Jag är i valet och kvalet om jag skall rekommendera att du plockar upp Sonic Lost World när det går ner till 99 kr (vilket det ofrånkomligt lär göra i sinom tid, trots att det är till Wii U). Gillar du gamplayet, som du skriver, torde du kunna uppskatta vad det har att erbjuda då nivåerna är otroligt variationsrika men ändå enhetliga, som jag är inne på. Blir dock lite tveksam då du inte verkar uppskatta Sonic Generations, ett spel jag själv håller högt. Även om det och Lost World är rätt så olika varandra så kan man ändå urskilja flera moment som de har gemensamt. Så du kanske gör rätt i att hålla dig ifrån LW trots allt =)

Linus Lekander:

Kan framförallt skriva under på detta vad gäller Sonic Racing Transformed.


Jo, Transformed är galet bra. Framförallt gillar jag att man kan spela igenom hela kampanjdelen i co-op - vilket ger ett galet mervärde. Jag och min kompis sitter och sliter på S-klass nu för att få max antal stjärnor på de banor vi spelat igenom. Det har aldrig hänt tidigare i ett racingspel för mig. Åtminstone inte i ett där svårighetsgraden är såpass hög på max som den är här.

Det Lilla Svinet16 mar 2015q

Haha det är väldigt många olika åsikter till det spelet känns det som.
Hata eller älska?

Själv får jag hålla med om spelets kritik. Men gällande de spelarna som tycker om det, så är jag bara dålig på spelet, och därav kan jag inte se dess storhet.

Men om dess kontroller inte går att lära sig innan spelet är slut, förutom i 2D banorna då är det inte alls godkänt i mina ögon.

Däremot kan jag helt klart hålla på mig att det är enkelt att sätta på dig sina blåa glasögon. För när Sonic går över till en spelstil där världen är semi-linjär som inbjuder en till utforskning och samtidigt önskar en bra speltid på nivån, så fungerar det inte för mig.

Det säger emot sig själv liksom.

Antingen vill jag att spelet ska utforskas (mario) eller så vill jag nå slutet med ett så bra flow som möjligt (sonic). Jag vill inte se en mix, för då faller det bara platt.

lonian16 mar 2015q

Jag hade velat se ett mer vuxet sonic spel med häftiga mellansekvenser i stället för det man ser idag anpassat för 3 åringar.

Mattias Leisky16 mar 2015q

lonian:

Jag hade velat se ett mer vuxet sonic spel med häftiga mellansekvenser i stället för det man ser idag anpassat för 3 åringar.


Tycker du mellansekvenserna är så farliga? Drog faktiskt på smilbanden några gånger i LW.

Det Lilla Svinet:

Antingen vill jag att spelet ska utforskas (mario) eller så vill jag nå slutet med ett så bra flow som möjligt (sonic). Jag vill inte se en mix, för då faller det bara platt.


Tycker du inte att LW hittar den mixen då? Känner personligen att om man bara vill springa igenom går det ganska bra (med undantag för bana 4-1 som jag tog upp). Är dock personligen rätt peppad på att se vad världarna mer har att erbjuda och kommer säkerligen spela om flera av dem vad det lider. På det här sättet känner jag att LW påminner en del om Sonic 2 som byggde på samma princip: Spring igenom eller utforska - du väljer.

Har dock förståelse för din kritik angående kontrollen. Även om den satte sig för mig ganska snabbt känner jag nog att man kunde introducerat den lite bättre. För när det väl sitter känns det gjutet.

Det Lilla Svinet17 mar 2015q

Mattias Leisky:

Även om den satte sig för mig ganska snabbt känner jag nog att man kunde introducerat den lite bättre.


Mja, men även när jag talar om kontrollen. Så tänker jag på hela styrningen då. Känner aldrig att jag riktigt får full kontroll över den lilla ekorren, och kan därför inte göra det jag vill.

Finns däremot en del bra 2D banor som sagt.
http://i.ytimg.com/vi/3Nyp0wIWPkM/maxresdefault.jpg

Denna minns jag framför allt som spelets bästa bana. Bra leveldesign, roliga mekaniker och bra hemligheter i mitt tycke.

Men om man t.ex. ska nämna green hill zone 1-1 så blir det alldeles för ofokuserat för mig.

Vill däremot tycka om spelet, då jag hört gott om det för dom som har satt sig in i det. Men som jag nämnde innan, så har jag så pass svårt för kontrollen att jag aldrig är nära på att uppnå något "flow".

lonian17 mar 2015q

Mattias Leisky:

Tycker du mellansekvenserna är så farliga?


Ja det tycker jag. Jag saknar det häftiga jag såg i Sonic som liten. Nu tål jag inte skiten. Gameplaymässigt okej.

lonian17 mar 2015q

Om Sonic fick bli lika häftig som Samus, Mega man, X och Zero.

Anonym17 mar 2015q

Mattias Leisky:

Jag är i valet och kvalet om jag skall rekommendera att du plockar upp Sonic Lost World när det går ner till 99 kr


Kring 99 kr blir det intressant!
Mattias Leisky:

Blir dock lite tveksam då du inte verkar uppskatta Sonic Generations


Jag gillade Generations gameplay, speciellt Adventure-demaken med homing attack. Men det sjuka är att jag vill ha lite kvalitetsstory i plattformsspel. Så Unleashed lockar mer i efterhand... sh*t x)
Det Lilla Svinet:

Men som jag nämnde innan, så har jag så pass svårt för kontrollen att jag aldrig är nära på att uppnå något "flow"


Jag spelade demon till 2DS i fyra timmar, men redan efter en eller två, så tyckte jag kontrollen var det bland mesta flow i Sonic-serien, snäppet bättre (för mig) än NSMB
lonian:

Jag saknar det häftiga jag såg i Sonic som liten.


Full color emos tar bort en del av det coola vid sidan av Sonic!

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.