Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Mattias Leisky

Registrerad: 4 apr 2002 13:56 Senaste besök: I dag 17:28 Online: Nej

Göteborg

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

MYSTiskt omslutande (Erkänt God Smak™ ver. 2.0)

Mattias Leisky29 dec 2015 20:022584 visningarKommentera: 2 !

Det är snart ett år sedan Oskar Skog skrev om begreppet Erkänt God Smak™

(Här finns inlägget, för er som vill läsa: http://loading.se/blogg.php?user_id=12&blogg_id=32111)

Han påpekade att barn har en bristande omdömesförmåga och att det är viktigt att föräldrar visar den rätta vägen. Ett test på nätet kunde visa huruvida man själv kunde hävda att man tillhörde den exklusiva gruppen. Jag tror dock Oskar glömde berätta något.

Han fick inte alla rätt på testet.

Han tillhör nämligen den väldigt högljudda kör som starkt ogillar Myst. Hur högljudd undrar du? Tänk dig 50 personer som skriker rakt ut i en gympasal. Utan ljuddämpning.

Det är egentligen fel att kalla Myst en tudelare i spelsammanhang. Att göra bedömningar är alltid svårt men man kan nog säga att en god majoritet tillhör den där skrikande kören med Oskar Skog i centrum. Kvar blir en tyst minoritet som nästan börjar ifrågasätta sitt eget tycke. Var detta spel bra egentligen? Är bilden snedvriden? Har jag inte Erkänt God Smak™

För att förstå Myst popularitet får man gå tillbaka till året det släpptes. År 1993 var CD-ROM-formatet i sin linda men minst lika omtalat och hypat som VR är idag. Tillsammans med The 7th Guest visade Myst vad man kunde göra när man hade en CD-läsare i datorn. Kapaciteten visste inga gränser och ljudmöjligheterna kom så att säga på köpet.

Själv stod jag inför valet att skaffa en läsare med 2X hastighet eller en med 3X hastighet. Skillnaden i pris var enorm - men jag övervägde om det var värt den extra slanten. Tack och lov var den försäljare jag pratade med av den goda sorten och rekommenderade mig inte att lägga den extra slanten, utan nöja mig med 2X - och så blev det.

Och gissa vilka två spel som var de första jag köpte till min nya, fräscha CD-läsare?


Kameraåkning när man går upp för trappan i The 7th Guest känns fortfarande lite speciell

The 7th Guest skulle visa sig svårtstartat. 90-talet var en tid då man inte kunde räkna med att spelen skulle gå igång på PC utan krig - och en CD-läsare gjorde knappast saken enklare. Till syven och sist gick jag förlorande ur striden men kunde i alla fall köra spelet hos en kompis. Det var en fascinerande upplevelse och den härligt svepande kameraåkningen när man “går” uppför trappan kommer aldrig sluta imponera på mig. Men hur häpnadsväckande detta spel ändå kunde te sig vid vissa tillfällen hade det ingen chans mot det spel som jag faktiskt lyckades få igång på min dator…

Myst.

Där och då var Myst en audiovisuell upplevelse utöver det vanliga. “Datorspeltidningen Interface”, also known as the bästa swedish gamingtidning ever, gav det om jag inte minns fel 99/100. Och ja, det rådde betygsinflation på den tiden också - men 99 på den skadade 0-100 skalan var högt även då.

Det höga betyget hade dock inget att göra med den förflyttning jag gjorde när jag testade Myst för första gången. Utöver att stillbilderna var det vackraste man skådat gjorde ljudet omslutningen total. Borta var den musik som nära nog var standard i spel. Istället var det diverse ljud av vatten och vind mm som gjorde att man inte spelade, utan förflyttades. Jag satt inte och klickade mig fram i ett bildspel, utan jag vandrade verkligen på den mystiska ön som till synes verkade vara helt utan liv. Eller…?

Mötet med de två bröderna som var instängda i varsin bok var på sätt och vis kusligt men skapade nyfikenhet. Och snart visade det sig att uppdraget var att fylla dessa böcker med sidor som låg utspridda rutom på olika världar. Varje värld var unik, men gemensamt för dem var en slags trollbundenhet. Man hade helt enkelt inte sett något liknande innan. Och hand i hand med det gick önskan att utforska vidare för att se varje vrå av denna fascinerande helhet.

Jag skall ingenstans förneka att det faktum att Myst är det enda spel som jag och min far verkligen spelat tillsammans naturligtvis också spelade in. Vi kompletterade varandra, och turades nära nog om att lösa den mängd pussel som stod i vägen för vår framfart. Resultatet blev att vi klarade Myst helt själva, utan någon form av guidning. Även om vi var glada då var det först en lång tid efter som jag förstod hur svårt folk faktiskt tyckte att detta spel var. Kommentarer som “självklart kollade jag i en guide” samt ett långt raljerande om hur ologiskt allt var visade sig vara mer regel än undantag. Och detta från den skara människor som nästan aldrig vill erkänna att något är svårt - det vill säga gamers. (Ni vet, de som efter två timmar, blöta av svett, lyckats klara en boss i Dark Souls för att sedan sitta på något forum och säga “jag tycker inte det spelet är speciellt svårt…”).

Men det var också det enda spel i denna serie som jag skulle lösa.

I vad som skulle kännas som en halv evighet sökte jag med ljus och lykta efter all info som gick att hitta om Riven, uppföljaren till Myst. Internet började få allt större genomslag men det hjälpte föga. Denna uppföljare var i mångt och mycket höjt i ett dunkel för mig.

Men helt plötsligt stod den där i spelhyllan. Jag skall inte ta i och säga att Riven har det snyggaste omslaget genom tiderna, men det tillhör helt klart toppen och förmedlar den mystik som är en av seriens trademarks.

Jag väntade in min far och samma kväll satte vi oss ner för återigen förflyttas till en annan värld. Och några minuter senare, efter en för serien helt perfekt FMV-inledning, hade vi flyttat dit.

En timme senare var vi tillbaka på moder jord.

Teamet av två, som klarat Myst, mäktade inte med Riven. Även om det inte stod helt klart den kvällen så visade sig Riven vara för komplext för oss. Jag gjorde några år senare ett eget försök att sakta och metodiskt ta mig an spelet. Men efter många timmar gjorde jag det som i princip riskerar att förstöra varenda pusselspel av den här typen - kollade i en guide.

Jag skall vara ärlig mot er. Flera av de lösningar de ville man skulle komma på skulle jag aldrig ens vara i närheten att tänka ut. Till skillnad från klassiska peka-och-klicka spel såsom Monkey Island - där miljöerna i regel är såpass begränsade att man i värsta fall som en sista utväg kan lösa saker med Brute Force (testa sig fram) - var Riven alldeles för stort för att något sådant skulle vara möjligt. Världarna hängde ihop vilket skapade en otrolig komplexitet i pusslen och lösningarna krävde ofta många steg av tänk. För mig var uppgiften övermäktig.

Det är alltid lätt att i sådana här fall hävda att spelet var ologiskt. Men jag tycker nog inte det. Problemet var att dess storlek gjorde det så svårt att få ett sammanhang. Man visste, när man hade fastnat, att lösningen i princip kunde finnas varsomhelst i hela spelet - och då du relativt snabbt kunde röra dig fritt i stora arealer blev detta ett nästan obestigbart hinder. Vad skulle man börja ringa in letandet?

För min del var detta Rivens stora nackdel. Och då det ju berör spelets absoluta grund kan man inte förbise detta. Men jag har trots det väldigt svårt att tycka illa om Riven. De där speciella miljöerna man inte ser någon annanstans, det där typiska ljudet, de ständiga upptäckterna - ja allt som gör Mystserien unik - det finns även här.


Miljöerna i Riven, precis som i fallet med Myst, liknar inget annat

För de flesta, utan Erkänt God Smak™ ver. 2.0, är känslan för denna serie dock en helt annan. Det finns säkerligen många som tycker miljöerna är unika, men när de spelar ser det de snarare som att de “spelar” genom att bläddra igenom ett fotoalbum. Att kalla Myst ett “fotoalbum” eller en “slideshow” är väl de vanligaste förolämpningarna folk drar till med när de vill gäckla spelet - och jag har faktiskt förståelse för det. Precis som i fallet med Dear Esther ser man att alltför många gamers behöver alltför mycket feedback från ett spel för att känna sig tillfreds (eller stressa av, motsägelsefullt nog). Händer inget, även om inget är själva poängen, börjar man gå på högvarv och undra när spelet skall börja. Dessa personer, endast utrustade med föregångaren Erkänt God Smak™ ver. 1.0 om ens det, tycks ha svårare att luta sig tillbaka och helt enkelt låta sig omslutas av något som inte talar om för dig hur du skall omslutas - utan lämnar detta upp till dig själv.

Under 90-talet var Myst lite som Dear Esther var för några år sedan, fast faktiskt i än större omfattning. Det fick många toppbetyg, sålde mest av alla PC-spel och fick således en mun-till-mun-spridning utan dess like. I och med svårigheterna att kopiera spel på CD-skiva (innan CD-brännarna blev standard) kan man säkert också tänka sig att många i det stora mellanskiktet (de som piratar när de får chansen, men köper om det är alltför omständigt) köpte Myst. Och liksom flesta hade de endast Erkänt God Smak™ ver. 1.0, höll Doom II som världens bästa spel, och undrade varför i all världen de hade betalt flera hundra kronor för mormors fotoalbum.

Och där är vi nu. Snart kommer The Witness. Flera har dragit paralleller till Myst, så även jag. Och på något sätt känns det som vi står inför ännu en tudelare. Såvida man inte sabbat spelet totalt spår jag höga betyg, en ivrig skara förstahandsspelare - och efter ett tag kommer den där bunten personer som är nyfikna på vad alla är fascineras av. Frågan är hur många av dem som har Erkänt God Smak™ ver. 2.0? För The Witness skulle hoppas jag att det är majoriteten...

Och till Oskar Skog… there’s a new test in town.


Egendomliga, insugande miljöer, mystiska byggnader, fullt med pussel... Myst Remastered? Nej, The Witness!Taggar: Myst, Riven, Oskar Skog, Erkänt God Smak

« Till bloggen

Kommentarer

Anonym29 dec 2015q

1. Tack för att du skriver "omständig" och inte "omständlig".

2. Jag har köpt Myst, sålt Myst, köpt Myst och vägrat sälja det igen trots att jag inte har ork att spela det seriöst. Men någon dag skall jag väl lyckas göra det. Amiga-versionen ligger här i en flyttlåda, redo att plockas fram närhelst jag känner att det är dags.

Oregondanne31 dec 2015q

Härlig CD-ROM-nostalgi. Håller med dig om att Myst inte är en lika stor tudelare som dess rykte gör gällande, även om jag lägger mig lite mer åt ogillahållet på skalan. Älskar stämningen och miljöerna men pusslen är på tok för svåra och (för min estethjärna, i alla fall) ologiska. För tekniska, helt enkelt.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.