Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Mattias Leisky

Registrerad: 4 apr 2002 13:56 Senaste besök: I dag 09:43 Online: Nej

Göteborg

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det är lite Sunshine-varning på Mario Odyssey

Mattias Leisky29 jun 2017 20:131279 visningarKommentera: 1 !

Troligtvis finns det ingen tidsepok som jag varit så trött på Nintendo som jag var under Gamecube-eran. Från att ha varit en av de mest framträdande inom innovation började man märka av ett stelt företag som saknade fokus. Deras egna spel var i regel varianter på redan etablerade serier - men många av dem sämre. Ofta försökte man gömma sig bakom flerspelarlägen. Och visst, de flesta spel blir roligare när man är fler. Men det var ändå en bedrift hur man kunde göra ett Mario Tennis som var helt värdelöst i single-player när Sega några år tidigare visat exakt hur det skall se ut i och med Virtua Tennis.

Mario syntes överallt. Tredjepartstillverkarna kastade in honom varhelst man kunde hitta en lucka i förhoppning om att boosta försäljningen lite.

Och så har vi då Mario Sunshine och Mario Kart: Double Dash. Båda två spel som Nintendo var rädda att visa upp för att folk skulle kunna “kopiera deras koncept”. Koncepten visade sig vara en vattenflaska och möjligheten för två karaktärer att sitta på samma go-kart.

De användes en gång.

Skall dock vara uppriktig. Har nämligen personligen en ganska restriktiv hållning till de flesta av Marios tredimensionella plattformsspel. Men jag skall inte vara orättvis och bara hålla Mario till svars - de flesta plattformsspel i 3D har svårt att nå fram till mig. Ofta är det det överdrivna fokuset på äventyrsliknande inslag som får mig att se rött. Utforskande är spännande - men man skall utforska för att hitta nya plattformsstrapatser, inte bara för att hitta en artifakt.

Undantag finns dock. Jag upplever att Mario 64 hittade den perfekta balansen mellan äventyr och plattform. Mario 3D World vann poäng på grund av sitt plattformsfokus (dock rörigt på många andra sätt). Rayman 2 gick helt klart hem hos mig och naturligtvis även Segas briljanta Sonic Lost Worlds där världarna fullkomligen kryllade av alternativa vägar som var roliga att upptäcka.

Mario Sunshine tillhör dock inte undantagen. Brukar gilla färgglada spel men jag känner nästan att dess grälla färgskala skapade illamående. Vidare misslyckades man helt med vattensprutan. Fokuset på vatten gav mig vatten på kvarnen (höhö!) vad gäller min misstro till för mycket äventyrsfokus. Plattformsdesignen var också långt ifrån optimal. Minns framförallt den nära nog katastrofalt dåliga hamnbanan. Jag tror till och med att Sega under den period som de nådde botten med Sonic-serien (det vill säga vid Sonic 2006) hade ratat den banan.

När jag ser Mario Odyssey ser jag ett Nintendo som har en vision likt den de hade med Mario Sunshine. Man vill ha fram en annorlunda värld, ett annorlunda sätt att attackera samt en ny färgskala. Inget av vad jag sett - och jag har tittat på många videos i hopp om att hitta något att gilla - har klickat för mig. Det betyder inte att det direkt är dåligt utan snarare att det bara ser helt OK ut. Kanske inte det man förväntar sig i ett nytt Mario. Här är de punkter jag har problem med.

Färgskalan: Man har gått mot en mer realistisk ton. Egentligen skall Nintendo berömmas för detta men när jag ser stadsmiljön så upplever jag att Switch helt enkelt är för svag för ändamålet. Det blir inte pampigt på något sätt, men samtidigt inte heller mysigt. Istället känns det som en plats full av gråa klossar i desperat behov av fler detaljer. Detaljer som processorn helt enkelt inte mäktar med att ge oss.

Tomheten: Detta hänger lite samman med ovanstående - men jag tänker här lite mer på bristen av fiender samt diverse element i världen. När jag såg dem springa runt för att “utforska” så kändes det som att man hittade en massa inte alltför spännande platta ytor utan några speciella element. Det fanns någon fiende här och var att besegra - och kanske något block här och var att hoppa på… och det var det. Givetvis fanns det platser specifikt ägnat åt plattformshoppande men detta fråntog inte att världen på många ställen helt enkelt kändes tom.

Brist på co-op: Man har återigen valt att ta den lätta vägen och ge möjligheten för spelare två att vara behjälplig i attackerandet. Det påminner lite om Mario Galaxys läge men i Odyssey kan spelare två styra hatten. Det låter ungefär lika roligt som att vara Tails i Sonic 2 (där kameran ständigt följer Sonic). Kul att man kan vara två, men helt meningslöst. Det hade varit bättre att helt enkelt ge spelare två möjlighet att hoppa in som Luigi. Kanhända är inte banorna designade med det i åtanke. Dock brukar det lösa sig ändå.

När min gode kollega Hans nyligen skrev att Super Luckeys Tail såg mediokert ut kunde jag inte låta bli att reagera. Jag upplevde nämligen att man på den korta trailer jag fick se hade fått till ett så mycket rikare plattformsspel än vad jag sett i Odyssey. När jag sedan fick se gameplay förstärktes den känslan. Vad jag såg var den där perfekta mixen mellan plattform och äventyr som jag eftersöker i den här typen av spel.

Samtidigt kan jag inte gnälla för mycket. Jag har personligen på kort tid fått några av de bästa plattformsupplevelserna någonsin från Nintendo. Som nämnt var Mario 3D World det starkaste 3D-Mariot jag kört sedan Mario 64. Men det var inte höjdpunkten. New Super Mario Bros U tog 2D-Mario till helt nya höjder och tillsammans med Super Luigi U huserar Wii U de två bästa plattformsupplevelser som Nintendo skapat. Så lika men ändå så totalt olika. Andra uppskattade dock inte dessa lika mycket. Jag vill påstå att det - för vissa i alla fall - beror på att kulisserna återanvänds en eller två gånger för mycket, men icke desto mindre är det kanske er tur nu. Jag har så att säga fått min dos av fantastiska Mario-upplevelser på ett tag.

Och Mario Odyssey kommer förstås sälja som smör (ett exemplar lär dessutom hamna hemma hos mig). När det släpps blir jag inte förvånad om man är nära att slå ännu ett Metacritic-rekord. Det jag bara undrar… och som jag aldrig kommer att få svar på… är hur spelet hade mottagits om man helt enkelt plockade bort Mariogänget och ersatte dem med något annat universums karaktärer. Är det nostalgin som får folk att anse att Donk City är ens det minsta exalterande?

We’ll never know.Taggar: Nintendo, mario, sunshine, Odyssey

« Till bloggen

Kommentarer

lonian14 jul 2017q

Har inte vågat säga för mycket då jag inte kört spelet och så.

Men personligen tycker jag Mario Odyssey känns som det fulaste Mariospelet som jag har sett. City såg enormt tråkigt ut och den röda världen skär i ögonen. Är inte så förtjust i en hatt med ögon, eller att kunna bära andra hattar. Att lösa pussel känns inte riktigt mario, nen samtidigt har de snott idén från Zelda3ds att kunna bli 2d och röra sig på väggarna vilket ser grymt ut! Så jag absolut ge det ett försök.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.